Skivrecensioner, DI Weekend

Jake Bugg
Shangri La
Virgin
Betyg: 2

2013 kan gå till historien som det sämsta året för engelsk musik någonsin. Att lyssna på engelsk rock och pop i dag känns som att hamna bredvid en tweedkeps på en pub med sparsamt möblerat garnityr som rabblar laguppställningen i fotbolls-VM 1966 och inte har upplysts om imperiets fall.

Det brukade vara England som hade de mest moderna popartisterna, sångare med örat mot gatan som sög upp det bästa från svart amerikansk klubbmusik och kombinerade med eleganta ordvändningar och lokalpolitisk förankring. I dag är det i stället Sverige som har Daniel Adams-Ray, Veronica Maggio, Oskar Linnros och Linda Pira. Det var sådana artister The Face skrev om på 1980-talet.

Medan den engelska popmusiken i dag är tom på idéer så handlar den engelska rockmusiken (med ett par lysande undantag som Palma Violets och Arctic Monkeys) om att återskapa gångna decennier.

19-årige Jake Bugg har hyllats i England som när publiken sjunger ”Pomp and circumstance” under The Proms på Royal Albert Hall. Men det enda som är ungt med Jake Bugg är hans ålder. Om en 49-åring gjort denna musik hade ingen varit intresserad.

Jake Bugg är begåvad men vad som på debutalbumet var avskalat och intimt blir här mer påbyggt och mindre originellt, detta trots att reduktionens mästare, Rick Rubin, producerat albumet. Jake Bugg och Rick Rubin skulle kunna lära sig mycket av Mando Diaos sätt att vidareutveckla och lokalförankra influenser från 1960-talsmusik.

Jan Gradvall

Kelly Clarkson
Wrapped in red
Sony
Betyg: 2

Sanna Nielsen
Min jul
Warner
Betyg: 2

Mary J Blige
A Mary Christmas
Decca
Betyg: 2

När James Bond blev 007 blev han agent med rätt att döda. När artister gör julalbum blir de sångare med rätt att waila.

Att lyssna på dessa album efter varandra är som att utsättas för ett experiment där vokaler skickas runt i Partikelacceleratorn i Schweiz. Ord som ”jul”, ”silent” och ”white” tänjs ut och blir 27 kilometer långa.

Inga naturlagar gäller längre när dessa tre suveräna sångerskor frikopplas från sin vanliga artistvardag och slipper höra omdömen som måttfullhet och återhållsamhet. Det är som julen äger rum i ett parallellt universum.

Kanske är det precis det som är meningen.

Jan Gradvall

Marie Fredriksson
Nu!
Parlophone
Betyg: 3

Ingen sjunger blues som Marie Fredriksson. Om man inte betraktar blues som en amerikansk genre, med givna musikaliska regler, så har Marie Fredriksson vuxit till Sveriges bästa bluessångerska. Hennes söder är den svenska, hennes bomullsfält har varit sjukhuskorridorer, men sättet att omvandla svårigheter till livsvilja och uttrycksglädje är detsamma. Sånger som ”Längtan” och ”Jag undrar vad jag tänker på”, båda skrivna av hennes man Mikael Bolyos, är spirituella arbetssånger.

Jan Gradvall