Krönika, Dagens Industri

Weekend 4 april

Krönika

Jan Gradvall

I morgon, lördag 5 april, är det 20 år sedan Kurt Cobain stoppade ett gevär i munnen och checkade ut från jordelivet. Så många minnen som stiger upp till ytan.

Hur jag fick reda på det. Internet fanns inte på den tiden. Det var journalisten Bobo Karlsson som ringde från New York en sen kväll och berättade att Kurt Cobain just hade dött, 27 år gammal. Ett par månader innan hade jag varit nära att packa väskan för att åka till Seattle och intervjua Nirvana, men resan ställdes in med kort varsel.

Vad Kurt Cobain betydde. När Nirvana hösten 1991 släppte ”Smells like teen spirit” hade jag efter fyra år i Sundbyberg – i en lägenhet med utsikt över en motorled och en kaffefabrik – äntligen råd att köpa en etta i Stockholms innerstad.

I denna etta i Röda Bergen började jag om från början. Jag slängde alla gamla möbler, tog bara med mig alla mina skivor, tidningar och VHS-kassetter och sov på en madrass på golvet.

Allra viktigast: för första gången i mitt liv hade jag kabel-tv. Mina sparpengar lade jag på en svindyr tjockteve från Bang & Olufsen och lät MTV stå på dygnet runt.

MTV:s videojockeyer blev mina nya vänner. Jag ville dricka öl med Ray Cokes och Steve Blame. Jag ville gifta mig med Kristiane Backer, Pip Dann och Lisa l’Anson.

Det var där i den lägenheten som jag såg och hörde ”Smells like teen spirit” första gången. En av de mycket sällsynta låtar som delar in världen i ett före och efter.

För att förstå vilket avtryck som Kurt Cobains ”Smells like teen spirt” gjorde när den släpptes så måste man till att börja med påminna om att hösten 1991 så var elgitarren uträknad.

Den musik som speglade samtiden var inte rock utan hiphop, house, techno, acid jazz, R&B. Nästan alla rockklubbar i Stockholm hade lagts ned. Men ”Smells like teen spirit” blev så efterfrågad att även disjockeyer som enbart spelade klubbmusik lade i den mitt i sina DJ-set.

Vad var det egentligen som gjorde Kurt Cobains röst skar igenom allting annat? Och som gör det svårt att förklara hans relevans i dag?

Det var inte förrän jag i helgen läste en minnestext om Kurt Cobain i Financial Times av tidningens popkritiker Ludovic Hunter-Tilney som polletten trillade ned: Kurt Cobain personifierade begreppet loser under en tid då det faktiskt var ok att var det.

I början av 1990-talet var det – i rakt motsats till i dag – accepterat att inte ha några ambitioner. Kurt Cobain älskades inte trots sina brister utan tack vare dem.

Under Kurt Cobains tid var Seattle en sargad avkrok som förknippades med Boeing snarare än Microsoft. Grunge-estetiken, med arbetarkängor och begagnade skjortor, kom därifrån

Under Nirvanas första turnéer 1989 sålde gruppen t-shirts med texten ”Loser”. I inledningen av ”Smells like teen spirit” sjunger Kurt Cobain: ”It’s fun to lose and to pretend”. I den allra sista låt Nirvana spelade in, ”You know you’re right”, inspelade två månader före självmordet, sjunger han ”I have never failed to fail”.

I dag, 20 år efter hans död, har vinnarkulturen helt tagit tagit över populärkulturen. Finanskriser och krig har gjort innebörden av ordet loser för verklig, för otäck, för att man som Cobain ska våga leka med det. Det är säkrare att ta en selfie och hoppas på många likes.

Enda gången man i dag ser ordet loser i media är i tv-program som ”Biggest loser”. Fast även där handlar det om att vinna, det enda man ska förlora är kilon.

Kurt Cobain hade varit 47 år i dag om han fått leva. Han hade inte känt igen sig.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Silicon Valley” (HBO Nordic + C More). Premiär måndag för en av vårens roligaste och smartaste tv-serier. Mike Judge om dotcomvärlden, påminner lite om Douglas Couplands roman ”Mikroslavar”.

BOK
Michael Lewis, ”Flash boys: A Wall Street Revolt” (Allen Lane). Inte läst än, boken ges ut i dag i USA, men ett utdrag i New York Times vittnar om att ingen skriver bättre om siffror och pengar än Michael Lewis.

LÅT
First Aid Kit, ”My silver lining”. Om omöjligt ännu bättre än tidigare. Och de tre andra nya låtar jag fått höra från nya albumet som släpps 10 juni understryker: systrarna Söderberg tillhör de främsta artisterna i världen.

+

BONUS NR 1:

Med ögon känsliga för grönt. Det är en av den svenska musikhistoriens starkaste titlar, på samma gång omedelbar och outgrundlig. Har man hört den titeln en gång glömmer man den inte.

Barbro Hörberg (1932-1976) var en av Sveriges största artister under första halvan av 1970-talet. Men några år efter hennes hastiga död i bröstcancer, 43 år gammal och nybliven mamma till en adoptivdotter, gick världen vidare och Barbro Hörbergs musik spelades allt mer sällan på radion.

På senare år har man kunnat ana en revival. Miriam Bryant gjorde 2012 en fin tolkning av ”Med ögon känsliga för grönt” i ”På spåret”. När rockmagasinet Sonic förra sommaren röstade fram tidernas 100 bästa album hamnade Barbro Hörbergs album med samma från 1973 på plats 64.

Nästa fredag, 11 april, visas en fin dokumentär om Barbro Hörberg på SVT gjord av Benjamin Wolff, inklusive ett fantastiskt tv-framträdande av ”Med ögon känsliga för grönt” där hon kompas av Bengt Hallberg, Arne Domnérus och svenska jazzeliten.

År 2014 låter Barbro Hörbergs musik förbluffande samtida: en egensinnig mix av fransk vistradition, improviserad jazz, vardagspop och barnvisor. Texterna är som blogginlägg: vindlande, självutlämnande, ordrika. Bengt Hallberg, intervjuad strax innan han gick bort i somras, beskriver fint Barbro Hörbergs sånger som ”förtätade ögonblick”.

När Barbro Hörberg i en tv-intervju får frågan om varför hon i sina sånger så ofta återkommer till rädsla svarar hon: ”Jag tror att alla människor är rädda. Men vi vet så lite om rädslans uttryck att vi kallar den för något annat”.

Endast två av Barbro Hörbergs album finns på Spotify. Efter SVT-dokumentären nästa fredag kommer skivbörspriserna på hennes album skjuta i höjden.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

På söndag 6 april är det 40 år sedan ABBA vann Eurovision Song Contest i Brighton med ”Waterloo”. På jubileumsdagen kommer det att upprepas att detta är dagen då ABBA blev världsstjärnor.

Detta är inte sant. Gör man sin research upptäcker man att ABBA blev ett av tidernas största popband inte tack vare vinsten i Eurovision Song Contest utan snarare trots den oförglömliga segerkvällen i Brighton 1974.

När jag i fjol gjorde det stora reportaget om ABBA i DI Weekend – den första gången på över 30 år som alla fyra medlemmarna gick med på att intervjuas i samma artikel – blev det tydligt hur länge omvärlden inledningsvis betraktade ABBA som ett ”one hit wonder”.

Att vinna Eurovision kan snarast vara en nackdel för att bli tagen på allvar som popartist. En Eurovisionvinnare dansar en sommar, nästa är man bortglömd.

Efter att ”Waterloo”-sommaren 1974 var över så fick ABBA kämpa i motvind i ett och ett halvt år för att tas på allvar i Storbritannien, popmusikens hemland, slussen till resten av världen.

Det verkliga genombrottet kom hösten 1975 med singeln ”SOS”. Det är ”SOS” som är nyckeln till ABBA:s storhet, inte ”Waterloo”.

Vad ABBA gjorde, vilket nästan ingen annan grupp i pophistorien förmått göra, var att följa upp genombrottet 1974 med jobba ännu hårdare 1975, att koncentrerar sig på att skriva och spela in ännu bättre låtar.

Därefter följde ABBA upp 1975 med att jobba ännu hårdare 1976. Och samma sak 1977, 1978, 1979, 1980 och 1981, ända fram till 1982 då ABBA:s aktivitetskurva slutligen mattades av.

Som den kontroversiella OS-guldmedaljören Ragnar Skanåker sade på 1970-talet om framgång: ”Alla kan skjuta en tiopoängare, men det är inte alla som kan göra det tio gånger i rad”.

Jan Gradvall