Skivrecensioner, DI Weekend

Punk 45
Vol 1: Kill the hippies! Kill yourself! The American nation destroys its young
Soul Jazz
Betyg: 4

Punk 45
Vol 2: There is no such thing as society: Get a job, get a car, get a bed, get drunk!
Soul Jazz
Betyg: 4

Punk 45
Vol 3: Sick on you! One way spit! After the love & before the revolution
Soul Jazz
Betyg: 4

Inom zenbuddhismen finns en form av kalligrafi kallad ensó. En cirkel som dras med ett enda eller två penseldrag. Snabbt, utan tvekan. Efter det justeras ingenting. Det resulterade konstverket blir ett bevarat ögonblick, en inblick i skaparens sinnesstämning där och då.

Precis detta gäller även punk. En punksingel är också en ensó, några hastiga penseldrag: en inblick i bandets känslor där och då: ett fruset ögonblick av uttryckshunger och motsägelsefulla känslor.

Punk kan vara både argare och gladare, ledsnare och hoppfullare, än andra musikformer. Och inte sällan allt detta på en och samma gång.

Det engelska bolaget Soul Jazz är känt för sina definitiva volymer med reggae, soul, jazz, salsa och alla slags rytmdominerad musik. Nu har även detta bolag, mycket överraskande, sammanställt tre volymer med punk.

Urvalet har gjorts av bolagets eldsjäl Stuart Baker och journalisten Jon Savage, världsledande inom punkhistorik, och skiljer sig från tidigare decenniers punksammanställningar.

De största namnen i genren i saknas. I stället koncentrerar sig samlingarna just på frusna ögonblick: band som egentligen inte är kända för något annat en enda kaotisk, skramlig, perfekt singel. Därefter ställdes penslarna undan och de gjorda något annat.

Jag är uppväxt med punk, har ett par meter med punk på vinyl hemma i garderoben och inbillar mig ha hört det mest. Ändå var cirka 70 procent av dessa låtar nya för mig.

Den första volymen samlar amerikansk punk från 1976-1980 (med en låt från 1973 inslängd mitt i allt, logik har aldrig varit punkens ledord). Den andra volymen samlar engelsk punk från 1977-1981.

Den tredje och senaste volymen – för mig den mest överraskande och öronöppnade – samlar vad Jon Savage döper till proto-punk från 1969-1976. När punken slog igenom från 1976 så skapades ett år noll.

Men denna samling visar att ogräset hade grott i många år. Plötsligt inser man att Electric Eels från Cleveland, bildat, 1972, är ett av rockhistoriens viktigaste band. Att allt som finns bevarat av deras gärning är ett par penseldrag är gott nog.

Jan Gradvall

Nisse Hellberg
Vad har han i huvudet?
Warner
Betyg: 4

Chuck Berry och Kalle Anka-tecknaren Carl Barks har samma initialer. Den enda som förstått betydelsen av det är Nisse Hellberg.

Ända sedan Nisse Hellberg i Wilmer X sjöng om att i julklapp önska sig en röd elektrisk gitarr (en sån Chuck Berry har) har han haft ena benet i barndomens rena, fördomsfria begreppsvärld och det andra i nuet.

Nisse Hellbergs soloalbum blir bara bättre. Nya albumet låter som det är inspelat i ett garage i Ankeborg. Ljudbilden är 1950-tal och 1960-tal: rock’n’roll med oljefläckar som inte går att tvätta bort. Hans bildspråk och formuleringskonst är på nivå med ”Jul i Pengalösa” och ”Roll over Beethoven”. Låtarna har titlar som ”Gott hopp, Charlie Truck” och ”Nu smet katten in till grannen igen”.

Nisse Hellberg, envis tjurskalle sedan 1959, visar att anarkism och humanism rimmar. I hans tecknade värld görs ingen rangordning mellan så kallat högt och lågt eller så kallat dumma och smarta. Alla får plats.

Jan Gradvall

+

BONUS:


Den ständiga evolutionen pågår även i musikvärlden. Då och då bidrar yttre omständigheter till att utvecklingen tar ett stort kliv framåt. Populärmusiken får liksom en ny gen (läs krönikan intill om ”X-Men”) och kliver in i nästa fas

Så känns det när man lyssnar på Seinabo Sey. Hon har redan nått dit resten av världens andra artister försöker komma. Jo, det är på nivån hon befinner sig.

Seinabo Sey, med rötter i Halmstad och Gambia, har bara släppt två singlar. Den sensationella ”Younger” släpptes strax före årsskiftet. Nu kommer uppföljaren ”Hard time”, en låt som ger liknande rysningar som när man förste gången hörde Adeles ”Rolling in the deep” eller Neneh Cherrys ”Buffalo stance”.

Inte för att den låter som de låtarna men för att den har en lika originell och tydlig ljudbild.

Som sångerska är det uppenbart att Seinabo Sey lyssnat på alla inspelningar som Beyoncé gjort. Bättre sånglärare kan man heller inte ha. Precis som Beyoncé låter hon inte som en sångerska utan som två eller tre eller fyra sångerskor som samarbetar.

Samtidigt har Seinabo Sey hittat sitt helt egna eget uttryck; en frikyrkopredikant som betraktar sin iPhone som sin församling. Redan efter två låtar man kan som lyssnare säga: ”Ah, det där låter typiskt Seinabo Sey”. Jag har lyssnat på musik i hela mitt liv och det är extremt ovanligt.

”Younger” och ”Hard time” är båda producerade av Magnus Lidehäll, en producent som får erbjudanden från världens största artister och redan jobbat med ett par av dem.

Jag har lyssnat på ”Hard time” ett 30-tal gånger i lurar under veckan och häpnar fortfarande över rik ljudbilden är. Varje ljud finns där av en anledning: det låter stort men samtidigt avskalat.

Trummorna dundrar och brakar som om någon tömmer ett Shurgard-förråd i en container. Gitarren låter överstyrd The Cure. Vad är det som hörs i bakgrunden under passagen som leder till refrängen? Är det djungelljud? Jag vet inte. Men jag måste lyssna en gång till.

Jan Gradvall