Skivrecensioner, DI Weekend
Crosby, Stills, Nash & Young
CSNY 1974
Rhino
Betyg: 4
Sommaren 1974. En annan tid, en annan värld. Svenska män försöker odla Roland Sandberg- och Ralf Edström-polisonger. Den 7 juli vinner Västtyskland VM-finalen mot Holland med 2-1 på Olympiastadion i München.
En vecka efter VM-finalen genomför Greklands nationalgarde en militärkupp på Cypern. Turkiets militär svarar med att invadera norra Cypern. Cypernkrisen är i gång och Europa sover oroligt på natten.
Även borta i USA gungar marken. Den 8 augusti 1974 avgår Richard Nixon som president efter att det kommit fram att han ljugit om sin roll i Watergateaffären.
Vad som inte är lika känt är att Neil Young – i samma stund som tv-bilderna med Nixon på Vita Husets gräsmatta rullades ut – skriver en sång om Nixons avgång, ”Goodbye Dick”, som han framför tillsammans med Crosby, Stills, Nash & Young på Nassau Coliseum den 14 augusti.
Låten ”Goodbye Dick” framförs endast där och då, men har grävts fram ur arkiven och inkluderas på en ny förträfflig box som dokumenterar Crosby, Stills, Nash & Youngs långa sommarturné 1974.
Under den heta sommaren gjorde gruppen 31 stadiumspelningar över USA. Konserterna var långa, ibland närmare fyra timmar.
Gruppen i är i högform. Akustiska nummer, med magisk stämsång och medlemmarna sittande på pallar, varvas med ett tätt elektriskt groove. Låtar finns i överflöd, de handplockar från gruppalbum och soloalbum. De testar även outgivna nummer.
David Crosbys ”Carry me” träffar rakt i solar plexus. Låten skulle komma att ges ut först året efter på Crosby & Nashs andra duoalbum. Neil Young testar nya låtar hela tiden, bland dem ”Traces”, en av hans allra finaste, som fram till denna box obegriplig nog förblivit outgiven.
Graham Nash har lyssnat igenom samtliga konserter från sommaren 1974 och sedan valt ut de bästa, samtidigt som han försökt återskapa hur en enskild konsert var upplagd. Det är bara sätta sig på gräsmattan framför scenen och lyssna.
Jan Gradvall
Dave Alvin & Phil Alvin
Common ground: Dave Alvin & Phil Alvin play och sing the songs of Big Bill Bronzy
Yep Roc/Border
Betyg: 4
I ett VM med rockhistoriens bråkigaste brödrapar skulle bröderna Alvin från Blasters gå till semifinal och ställas mot bröderna Gallagher i Oasis. Att vinnaren i den matchen skulle sedan få stryk i finalen mot bröderna Davies i Kinks är en annan historia. Inte ens Boutros Boutros Ghali skulle kunna sluta fred mellan dem.
Efter decennier av motsättningar och syskonhat har nu bröderna Alvin slutit fred kring sånger av Big Bill Broonzy (1893-1958), en av få countrybluesartister som överbrygga övergången mellan akustiskt och elektriskt.
Big Bill Broonzy började med att spela fiol och sjunga gospel. Efter att han tjänstgjort i armén under Första Världskriget (ja, Första, inte Andra, så gamla är dessa sånger) hamnade han i Chicago där han plockade upp en gitarr.
Bröderna Alvin väljer sånger från hela hans karriär och levandegör amerikansk kulturhistoria. Alla museum borde kännas så här farliga.
Jan Gradvall
Sia
1000 forms of fear
Atlantic
Betyg: 4
”Diamonds” med Rihanna, ”Titanium” med David Guetta, ”Pretty hurts” med Beyoncé. Tre låtar som dominerat radio de senaste åren och definierat hur samtiden låter. Alla tre är skrivna av Sia Furler, en 38-årig bisexuell artist i vit peruk från Adelaide, Australien.
Sia har sagt att hon skrev ”Diamonds” på 14 minuter och ”Titanium” på 40 minuter. På ”Titanium” är det hon själv som sjunger. Egentligen var det menat att någon annan sångerska skulle ta över, men David Guetta övertalades av Katy Perry att behålla Sias skissång.
Parallellt med att Sia skriver åt andra har hon även gjort soloalbum sedan 1997. Hennes nya album, det sjätte, förtjänar att slutligen göra henne lika stor som hennes klienter. ”Chandelier” är en av årets stora låtar, lika episk i anslaget som Miley Cyrus ”Wrecking ball”, samtidigt som Sia sjunger närmast exakt som Rihanna.
Lika anmärkningsvärd som själv låten är videon där Sia låter en 11-årig dansare tolka texten i en slags performancedans. Missa inte heller inslaget från Seth Meyers tv-show där Lena Dunham gör en parodi på den dansen.
Jan Gradvall