Krönika, DI Weekend

Weekend 5 september

Krönika

Jan Gradvall

Christian Falk. Robin Williams. Birgitta Stenberg. Brasse Brännström. Det är så många stora som denna sommar lämnat oss.

Det finns ett mönster i hur vi minns och hyllar dem. Efter många år då det varit tyst om dem i media så bemöts de efter sin död med översvallande hyllningar; sociala medier tapetseras av människor som vittnar om deras betydelse.

En hyllningskör som man önskar att de hade fått höra medan de fortfarande var i livet.

Denna krönika är därför en hyllning till en som i högsta grad är levande, Magnus Härenstam, 73.

Under förra veckans många fina hyllningar till Brasse så återkom nästan alla till att det var Brasse som var den som man identifierade sig mest med i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Brasse var den barnslige och rolige, Magnus var den vuxne och allvarligare. (Eva var den smartare, den som båda var kära i.)

Det är sant att Brasse fick de flesta skratten, men det var också en medveten rollfördelning. Magnus Härenstam, kanske särskilt i ”Fem myror”, är ett lysande exempel på det som i komedi kallas Straight Man.

Så mycket humor genom historien är, precis som Magnus & Brasse, ett resultat av samspel i duokonstellationer. Rollen för en straight man är att medan partnern uppträder alltmer galet och yvigt, i stället svara med uppriktighet och frustration. Ju seriösare en straight man uppträder, desto roligare framstår den som har Brasserollen.

Ett annat exempel i svensk humorhistoria är uppdelningen mellan Robert Gustafsson och Henrik Schyffert i ” I manegen med Glenn Killing” och ”NileCity 105,6”. Det är Schyffert i rollen som straight man som lägger upp bollarna för den briljante avslutaren Gustafsson.

Henrik Schyffert säger: ”Som straight man är ens uppgift att axla publikens roll. Att ställa de frågor som är berättigade ur deras synvinkel. Vad gör du nu? Ska du verkligen dricka klorin? Robert och jag skrev de där sketcherna tillsammans. Ju mer vi bollade, desto tydligare blev vår rolluppdelning”.

Inom vaudevilleteater stod skådespelaren i straight man-rollen ofta överst på affischen samt fick 60 procent av intäkterna. Det tog bort en del av svedan från att kväll efter kväll var den andra, den som folk skrattar åt i stället för med. Och teatrarna förstod hur viktig den rollen var.

Henrik Schyfferts egna favoriter i straight man-genren är Margaret Dumont i Bröderna Marx-filmerna och Kyle Gass, Jack Blacks motspelare i humorduon Tenacious D.

Brasse var aldrig så mycket Brasse som när han spelade mot Magnus. Om man tar jazz som exempel, vilket jag vet att Magnus gillar, och lyssnar på ett av tidernas bästa album, John Coltranes ”A love supreme” från 1965, så var Brasse John Coltrane medan Magnus var trummisen Elvin Jones och basisten Jimmy Garrison och pianisten McCoy Tyner.

Med andra ord: den som lägger grunden till improvisationerna men heller inte kan kallas kompmusiker utan är en likvärdig del av verket.

I krogshowerna och i filmerna hade Magnus också nästan lika många solon som Brasse.

När jag 1996 gjorde en bok om 40-årsjubilerande Sveriges Televisions historia fick jag möjlighet att se allt jag ville i arkiven. Det bästa jag hittade var de sketcher som Magnus & Brasse gjorde med Lasse Hallström i program som ”Oj, är det redan fredag?” från 1970. Samspelet är bländande.

Även företag kan lära sig av att Magnus Härenstams komiska geni. I alla sammanhang ger en tydlig rollfördelning bästa resultat. Den som tar Magnusrollen kommer aldrig att få samma direkta gensvar, men utan Magnusrollen, inga Brasseapplåder.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Ginas värld”, SVT Play. Sveriges bästa programledare, Gina Dirawi, reser runt i världen för att bättre förstå sig själv. Hennes första anhalt är Baltimore där hon hänger med kvinnan som spelar Snoop i ”The Wire”. Tv det slår gnistor om.

LÅT
Rosh, ”Karma”. Sensationell debut av 18-åriga rapparen Roshanack ”Rosh” Anoushe från Nyköping. Hennes gehör för språk är absolut. Fantastisk språkbehandling: ”Sluta spela ball, du blir klippt bultsax”.

ALBUM
Sarah Silverman, ”We are miracles” (Sub Pop). Apropå texten om komedialbum (se Magnus & Brasse): den välsignade och fördömda Sarah Silverman återupprättar 1970-talets storhetstid. ”Killing Jesus” piggar upp alla spellistor.

+

KORTIS NR 1:

1970-talet var ett gyllene decennium för komedialbum, lp-skivor gjorda av komiker. Under en era då VHS ännu inte var uppfunnet var lp-skivor det enda sättet att köpa verk av komiker.

Album som George Carlins ”Class clown” (1972), Albert Brooks ”Comedy minus one” (1973), Lily Tomlins ”This is a recording” (1975) och Steve Martins ”Let’s get small” (1977) räknas som klassiker i genren.

Den svenska motsvarigheten var Magnus & Brasse. När jag växte upp på 1970-talet bestod mina föräldrars och mina vänners föräldrars skivsamlingar av en decimeter med ABBA, James Last och Flamingokvintetten. Nästan alla hade också album av Magnus & Brasse.

De tre lp-skivor som Magnus & Brasse gjorde på 1970-talet – ”Levande på nya Bacchi” (1975, inspelad på Bacchi Wapen i Gamla Stan), ”Varning för barn” (1977) och ”Det är serverat” (1978) – har gjort outplånliga avtryck i svensk kultur.

Henrik Schyffert: ”Jag lyssnade inte punk när jag växte upp. Vad jag lyssnade på var Bacchi Wapen-albumet. Oavbrutet. Jag och min kompis uppträdde på Roliga Timmen i skolan och gjorde covers på sketcherna”.

Rapparen Petter: ”Jag kan albumet ’Varning för barn’ utantill, samtliga skämt. I dag spelar jag det för mina barn”.

Magnus & Brasse själva var främst inspirerade av George Carlin (1937-2008), så inspirerade att de lånade mycket av sketcherna. Många inom svensk underhållning gjorde så tiden innan Internet.

Henrik Schyffert: ”Jag och Robert (Gustafsson) åt lunch med Magnus & Brasse för ett antal år sedan. De berättade att när de fick en guldskiva för jag tror ’Varning för barn’ så ville de ge den till George Carlin för att de skämdes för att ha snott så mycket. Under en resa till Los Angeles åkte de hem till hans hus. De ringde på, han var inte hemma så de ställde guldskivan utanför dörren”.

Jan Gradvall

+

KORTIS NR 2:

Bröderna Kristian och Martin Luuk har gjort en väldigt fin föreställning om syskonkonflikter, ”Får man göra slut med sitt syskon?”, som fortsätter spelas i höst.

En rockmotsvarighet till den föreställning är ”Mistaken for strangers”, en dokumentärfilm om rockbandet The National som hyllats på filmfestivaler och just släppts på dvd.

The National har en speciell dynamik: gruppen består av två stycken brödrapar, bröderna Dessner på gitarrer, bröderna Devendorf på bas och trummor, samt sångaren Matt Berninger.

Matt Berningar visar sig också ha en lillebror som inte är med i bandet. Lillebrorsan Tom Berninger – överviktig, deprimerad, gör splatterfilmer, älskar Judas Priest, bor fortfarande hos sina föräldrar – får åka med The National på en stor världsturné.

Överenskommelsen är att brorsan följer med som råddare men han tar med sig kameran och när en egen dröm om att göra en film om bandet.

Tom Berninger visar sig misslyckas med allt. Som råddare är han ointresserad av att serva bandet och är besviken på att de inte festar. Som intervjuare för sin film ställer han frågor som ”Vilken av er gitarrister är snabbast?” och ”Vart ser ni The National om 50 år”?

Allt går helvete. Ur detta totala misslyckande har man sedan rekonstruera en djupt originell film, sorglig och rolig, som inte alls blivit en dokumentär om The National utan handlar om brödradynamiken mellan Matt och Tom Berninger.

Särskilt scenerna när deras föräldrar ställer upp och pratar om sina två barn krossar ens hjärta.

Bland alla konsertscener i ”Mistaken for Strangers” finns scener från The Nationals fantastiska konsert på Cirkus i Stockholm 2011.

Jan Gradvall