Krönika, DI Weekend

Weekend 12 september

Krönika

Jan Gradvall

I James Bond-filmen ”Leva och låt dö” spelar Jane Seymour en kvinna som förutspår vad som ska hända härnäst genom att dra kort ur en kortlek. Brian Eno är kulturvärldens motsvarighet till Jane Seymours spåkvinna. När det råder osäkerhet om bästa väg framåt ger han alltid samma råd – låt korten avgöra.

Brian Eno kommer till Stockholm nästa vecka. Lördag 20 september inviger han en ny ljudinstallation på minimala Fylkingen. Tisdag 16 september håller han en föreläsning på Moderna Museet om kreativa processer.

Ingen i världen är mer intressant att lyssna på om kreativitet än Brian Eno

På 1970-talet utvecklade Brian Eno en kortlek kallad ”Oblique Strategies” för att hitta lösningar vid kreativa blockeringar. På korten står det saker som ”Turn it upside down” och ”Work at a different speed”. Syftet är att uppmuntra till lateralt tänkande, ett otraditionellt angreppssätt av en frågeställning.

Det låter lite banalt – det är lite banalt – men det fungerar förbluffande väl när man står och velar mellan olika valmöjligheter. Jag köpte en egen kortlek för kanske 15 år sedan och plockar fram den då och då.

I sin roll som musikproducent har Brian Eno återkommande använt ”Oblique Strategies”. När David Bowies Berlin-trilogi spelades in, med albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”, lät de ofta korten avgöra. Coldpay har också sagt att Brian Eno plockade fram kortleken så sent som 2008 när de spelade in albumet ”Viva la Vida”.

Stockholmsbesöket nästa vecka är första gången sedan 1985 som Brian Eno ställer ut i Sverige. Jag intervjuade honom den gången. Brian Eno insisterade på att alla lampor skulle släckas i hotellrummet innan vi kunde börja prata. Jag är osäker på om det var för att han hade ont i huvudet, vilket han hävdade, eller om han ville slippa se en nervös 22-årig vikarie på Expressen med lite för många frågor om Talking Heads i blocket.

Men han var briljant. Jag gick därifrån med fler insikter än under flera års lektioner i filosofi, kemi och samhällskunskap. Två år senare kom albumet som Brian Eno just då strax skulle börja arbeta med, ”The Joshua Tree” med U2.

Få har påverkat vårt sätt att lyssna på musik och uppfatta konst om Brian Eno. Hans album med ambientmusik ansågs på 1970-talet som excentriska parenteser. I dag hörs de i hundratusentals datorhörlurar som den perfekta jobbmusiken. (Om du använder Windows: det är även Eno gjort slingan som hörs när datorn startas.)

När Public Enemy gjorde sina första epokgörande album 1987-1988, med lager på lager av samplade ljud och röster från hela världen, var deras stora inspirationskälla det album som Brian Eno och David Byrne gjort sex år tidigare, ”My life in the bush of ghosts”.

Den bästa introduktionen till Brian Eno är att läsa den dagbok han gav ut 1996, ”A year with swollen appendices”. Där framgår det hur han håller sin hjärna alert genom att hela tiden överraska den.

En veckn åker han båt längs nedför Nilen. Nästa gör han upptäckten hur mycket han tycker om att simma med erigerad penis i offentliga simhallar.

Vi lever i kroppskultur där det syns utåt hur många mil du springer i veckan. Brian Eno är ett levande exempel på vikten av att vara lika sträng och därmed snäll mot sin hjärna som mot sin kropp. Något som dagligen måste svettas och stretchas.

(slut)
Weekend 12 september

GRADVALLS VAL

LÅT
Seinabo Sey, ”Pistols at dawn”. Det bästa temat till en James Bond-film som gjorts sedan George Martins produktioner (”Goldfinger”, ”Live and let lie”). Att det sedan inte är ett Bond-tema är sekundärt. Produktion: Magnus Lidehäll.

LÅT
Robyn, ”Tell you (today)”. Om en månad släpps ett hyllningsalbum till geniet Arthur Russell som dog i aids 1992. Robyn bidrar med en underbar version av en låt som Russell gjorde 1983 under namnet Loose Joints. Finns på YouTube.

LÅT
Donna Summer, ”State of independence”. Vilken är Brian Enos favoritlåt? Svar: denna låt från 1982 signerad ett annat producentgeni, Quincy Jones. Eno är besatt av körer, något som här nyttjas till fulländning.

+

BONUS NR 1:

Att musikhistorien domineras av män har flera förklaringar. Den främsta är väldigt enkel: det är också män som skrivit historien. Det är män som gjort urvalet, prioriterat, lyft fram, valt bort, bestämt vilka kriterier som gäller, avgjort vilka frågor som ställs.

En grundförutsättning för att skapa bättre jämställdhet i ett ojämlikt musikliv är därför att börja rätta till hur historien skrivs, både i imperfekt och i presens.

Det finns precis lika många kvinnliga musiker som kan tala initierat om teknik, ackordföljder, basgångar och musikproduktion. Det handlar bara om att de inte i lika hög grad får den sortens frågor.

I går torsdag sjösattes ett stort projekt av SKAP som är ett led i deras satsning på jämställdhet och mångfald. SKAP är Sveriges intresseförening för yrkesverksamma kompositörer, textförfattare och bearbetare.

Projektet kallas Skapelsen och innefattar både en film, en sajt och en podcast.

I den tre minuter långa, väldigt fina filmen berättar svenska musiker om kvinnliga artister som inspirerat dem. Bland de medverkande finns Robyn, Neneh Cherry, Silvana Imam, Lina Pira, Petter och dussintals andra.

I en podcast med samma namn gör Sara Martinsson (P3, DN) och Rebecka Hedström (Nöjesguiden) djupintervjuer med musiker om de hur de skapar sin musik. I det utmärkta första avsnittet, som ligger ute, intervjuas Veronica Maggio som berättar om hur hon just nu arbetar fram sitt nästa album. I nästa podcast intervjuas Titiyo.

Sara Martinsson, en av Sveriges kunnigaste musikjournalister, är också redaktör för sajten Skapelsen.com som hoppas undervisa och inspirera, få folk att upptäcka ny och gammal musik, samt inte minst skapa en medvetenhet om hur historieskrivning går till.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

De holländska mästarna. När man säger det menar man konstnärer som Rembrandt, Vermeer, Van Gogh, Steen, Hal, Bosch. Det börjar bli hög tid att lägga till namnet Corbijn till den listan.

Inte för att jämföra honom med Rembrandt, utan att för att han är en holländare vars blick och vars bilder kommer att stanna kvar långt efter hans egen tid.

När jag intervjuade Anton Corbijn i hans studio i London på 1980-talet berättade han att han som 24-åring flyttade från Holland till England enbart för att han ville till det land där Joy Division verkade.

När man tittar på Anton Corbijns fotografier, rockvideor och de långfilmer han gjort på senare år så märker man att det finns en röd tråd – skildringar av ensamhet.

I allt från fotografierna av Joy Division-sångaren Ian Curtis, Kurt Cobain och Captain Beefheart ensam i Joshua Tree-öknen via Depeche Modes video ”Enjoy the silence” till långfilmerna ”Closer” (2007) och ”The American” (2010) så handlar det om inåtvända människor som bär världen på sina axlar.

Samma sak med den holländske mästaren Corbijns nya film, ”A most wanted man” med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen, som har svensk biopremiär i dag. Att det blev Philip Seymour Hoffmans sista film (han dog av en överdos i februari) är naturligtvis en makaber tillfällighet, men det är samtidigt typiskt Corbijn att söka sig till historier om mörka livsöden och att vilja jobba med skådespelare och musiker som sett rakt in i mörkret.

Jan Gradvall