Krönika, DI Weekend

Weekend 12 december

Krönika

Jan Gradvall

För sex-sju år sedan kallade Facebook till ett möte med fotbollsspelaren Cristiano Ronaldos manager. Syftet var att försöka övertyga om att Ronaldo borde vara med på Facebook. ”Han har potential att få 10 miljoner följare”.

När Ronaldos representant fick höra det så skrattande han avfärdande. ”Haha, 10 miljoner, det är ju lika många invånare som i hela Portugal”.

Något år senare, 2009 gick Ronaldo trots allt ändå motvilligt med i Facebook.

I dag kan vi konstatera att både Facebook och Ronaldo gissade fel. I mitten av oktober blev Cristiano Ronaldo den förste idrottsmannen i världen att få över 100 miljoner följare på Facebook.

Denna historia är hämtad från ett reportage om fotboll och sociala medier av Simon Kuper i Financial Times, med den geniala rubriken ”He shoots, he scores, he shares!”

Jag har följt Simon Kuper ända sedan han 1994 gav ut boken ”Football against the enemy”, bland det skarpaste jag läst. Simon Kuper studerar fotboll på ett närmast antropologiskt vis.

Med samma blick skildrar han nu vad som händer i giftermålet mellan fotboll och sociala medier.

Första gången jag själv förstod den radikala förändring som sociala medier innebär i stjärnors sätt att kommunicera med sina fans var i november 2011 när Rihanna ställde in en konsert i Globen av hälsoskäl.

Tidningar spekulerade vilt om den egentliga orsaken. Rihanna beskrevs som en diva. I den gamla världen hade det stannat där. I den nya världen kommenterade Rihanna händelsen genom att på Twitter lägga ut en bild från en läkarmottagning där hon satt med dropp i armen. Ingen övrig kommentar behövdes. Case closed.

Sociala medier innebär en möjlighet för stjärnor att prata direkt med sin publik.
Tidigare i höstas gjorde jag ett reportage i DI Weekend om Zara Larsson med denna vinkel, ingen svensk artist använder sociala medier på ett lika respektlöst, ocensurerat och därmed trovärdigt vis. (Ett annat exempel är förstås Zlatan och hans app.)

Fotbollsklubbar har fram till helt nyligen varit extremt tveksamma till sociala medier och har försökt avråda/förbjuda spelare att twittra för att undvika skandaler.

Men inte nu längre. Inte när man förstått hur mycket pengar det finns att tjäna.

Fotboll har alltid utgett sig för att vara en vinstmaskin. I själva verket har vinsterna fram till nu varit blygsamma. Simon Kuper lägger i Financial Times fram till siffror som visar att den största klubben i världen, Real Madrid, i själva verket inte har intäkter som räcker till mer än att på en lista över Finlands största företag hamna högre än plats 120.

Genom sociala medier kan man ändra på det. Att snart kunna rikta annonser till exempelvis 20 tyska fotbollsfans som har en årslön på över två miljoner och letar efter ny bil är bokstavligen guld värt.

Manchester United fick sitt hittills mest lukrativa sponsorkontrakt 2012 – direkt efter att klubben börjat satsa på sociala medier.

En chef på Facebook säger av de drygt 1,3 miljarder människor som just nu är med i Facebook så är en halv miljard fotbollsfans.

Redan vid fotbolls-VM 2010, alltså det förra VM, genererade evenemanget fler sökningar på nätet än OS, Super Bowl och Tour de France tillsammans. Inga siffror finns ännu från årets fotbolls-VM men att till och med Rihanna twittrade om VM säger det mesta.

Och där fansen finns, finns pengarna.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

ROMAN
Patrick Modiano, ”Place de l’Étoile” (Bonniers). Det finns något oemotståndligt hybrisartat och kamikazekaxigt över debutromaner. Den 23-åriga Modiano bränner av över 20 utropstecken enbart på första sidan.

LIVEALBUM
Håkan Hellström, ”Håkan boma ye!” (Kamikaze). De 69 349 i publiken på Ullevi får ta lika stor plats som Håkan själv på denna dokumentation av 2014 års bästa konsert. Missa inte vinylutgåvan: 4 LP, formgivet som en bootleg.

TV
”Partaj”, Kanal 5, söndagar 21.00. Sju säsonger in, det i särklass bästa svenska humorprogrammet på svensk tv. Ensemblen breddas hela tiden, fler tar för sig och får ta plats. Marie Serneholt-programmet var höstsäsongens höjdpunkt.

+

BONUS NR 1:


Vykort var sin tids Twitter. Det känns som ett typexempel på en snärtig formulering, perfekt i en tidningsartikel, men som egentligen inte har någon bäring i verkligheten.

Men vykortsexperten Guy Atkins, intervjuad i Financial Times, kan faktiskt backa upp formuleringen med fakta. I en ny bok som precis getts ut, ”Come home at once” (Bantam Press), har Guy Atkins samlat vykort från den edvardianska tiden, 1901 till 1910.

Guy Atkins lyfter fram att under denna tid så delades det i engelska städer ut vykort sju gånger om dagen. I London 14 gånger om dagen.

Så det var faktiskt möjligt att under 1900-talets början använda vykort precis som vi använder Twitter i dag. Ett dussin betraktelser om dagen

Plötsligt förstår man därmed också brevbärarens betydelse i engelska människors liv. När Brian Eno tidigare i år höll föredrag på Moderna Museet i Stockholm berättade han hur präglad han var av att hans pappa, farfar och farfars far var brevbärare.

Guy Atkins bok är ett resultat av en blogg han drivit i fem år, Postcardese.com. På bloggen finns en filmsnutt där han berättar om sin vykortssamling. Underbart nog finns det också en vykortstidning, Picture Postcard Monthly, där han skriver regelbundet.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Efter att ha sett filmer i hela sitt liv är man i vuxen ålder så van vid mediets alla stämningar och uttryck att det är sällan man sitter i en biosalong och tänker: ”Vad jag ser just nu kommer jag att minnas i resten av mitt liv”. I julhelgens bästa och obehagligaste film finns flera sådana scener.

”Foxcatcher”, med biopremiär nästa fredag, bygger på en sann historia. Den excentriske miljardären John du Pont, arvtagare till en av Amerikas rikaste familjer, bor ensam med sin mamma på ett gigantiskt gods.

John du Ponts största intressen i livet är fågelskådning och i synnerhet brottning. Han blir så besatt av brottning att han bjuder in USA:s bästa brottare för att träna och bo hemma hos honom.

Ju mindre man som biobesökare vet om vad sedan händer, desto bättre. Filmen är långsam, i långa stunder nästan plågsamt tyst, och präglas av en olycksbådande stämning – stark som en ton från en stämgaffel – av att någonting är väldigt, väldigt fel.

John du Pont spelas av komikern Steve Carell som förtjänar den Oscarnominering han borde fått redan med ”The 40-year old virgin”. ”Foxcatcher” är Steve Carells motsvarighet till Carl-Gustaf Lindstedt i ”Mannen på taket”. En komiker som passerat 50 i en roll helt utan komik där ledsenheten i hans ögon blir bedövande.

De brottare som John du Pont kommer närmast, två bröder, spelas av Channing Tatum och Mark Ruffalo, även de lysande och starka kandidater till Oscarnomineringar.

”Foxcatcher” är regisserad av Bennett Miller som vid årets Cannesfestival belönades med regipriset för filmen.

Jan Gradvall