Ett tillstånd där man kan styra sina drömmar: Intervju med Say Lou Lou

Den 25 februari släpps ett av de mest efterlängtade albumen på senare år: debuten med tvillingduon Say Lou Lou. Allting de gör bottnar i dem själva. Även namnet Say Lou Lou har en personlig koppling till deras barndom. Intervju från Styleby i december.

Text: Jan Gradvall

Den 7 juni 1991 var till en synes en vanlig försommardag precis som alla andra det året. Sol, vind och vatten. Bladen på träd och buskar knallgröna av klorofyll. Studenter på lastbilsflak. Intensiv folkölsförsäljning på Ica.

På nyheterna pratade de om Styckmordsrättegången och lite om Ebbe Carlsson.
På radion, ett ständigt battlande mellan juni månads två stora hitlåtar, ”Unbelievable” med EMF och ”Last Train to Transcentral” med KLF. Samtidigt förberedde sig Tomas Ledin på att ge sig ut på sin allra första Rocktåget-turné.

Vad ingen då anade var att just den dagen tog svensk pops framtid sin form i mörkret på andra sidan jordklotet.

På ett BB i Sydney, Australien, födde en svensk kvinna en flicka som fick namnet Miranda. Det var inte slut där. Fyra minuter senare födde hon ett barn till. Hon fick namnet Elektra. Tvillingarna Kilbey-Jansson, i dag mer kända som duon Say Lou Lou, hade presenterat sig för världen.

En kväll på 1980-talet i Göteborg korsades vägarna för två rockband: Pink Champagne, fyra kvinnor från Stockholm, och The Church, fyra män från Sydney. När röken lagt sig uppstod inte bara ett, utan två (!) kärlekspar.

Ann Carlberger blev tillsammans med Marty Wilson-Piper. Karin Jansson blev tillsammans med Steve Kilbey. (Pink Champagne brukade ofta göra konserter tillsammans med Tant Strul, ett annat band med bara kvinnliga musiker. Tant Struls första sångers­ka, Kärsti Stiege, blev mamma till Lykke Li.)

Förhållandet mellan Jansson och Kilbey sprack ett par år efter att tvillingarna fötts. Tre år gamla flyttade de till Sverige med sin mamma. De hälsade på sin pappa i Sydney en gång om året och stannade då en månad.

Stjärntecken kom att bli viktigt i deras liv och de var tvillingar i dubbel bemärkelse. Förutom att de var födda i juni var de också barn till två rockstjärnor, en från Sverige och en från Australien. Att de dessutom är födda på samma dag som musikern Prince, konstnären Paul Gauguin, dandyn Beau Brummell och fotomodellen Mini Andén gör bilden komplett: Det finns spår av alla deras egenskaper i Say Lou Lou.

Miranda och Elektra är extremt lika till utseendet – man ser skillnad på dem genom att Elektra färgat håret blont – men samtidigt väldigt olika som personer.

MIRANDA: ”Vi har samma kroppsspråk, samma röst, samma flamsiga humor. Men som individer, helt olika. Så har det varit sedan vi föddes. Mamma har sagt att hon såg skillnad på oss genom att du var arg hela tiden.”
ELEKTRA: ”Sekunden jag kom ut var jag arg och svårtillfredsställd. Du var nöjd med alltihop.”
MIRANDA: ”Jag var helt cool när jag kom ut. När Elli kom ut, aaaaaaaargh. Du bara låg och skrek och de slog dig med plasthammare för att du skulle sluta gråta.”
ELEKTRA: ”Så var det. Så var det ända tills jag var typ tio år. Jag var alltid sur. Lite så är det fortfarande, haha.”

Tips till omvärlden. När du äter lunch med Say Lou Lou, placera dig aldrig någonsin mitt emellan dem. Tvillingarna pratar så intensivt – blixtsnabbt bollande repliker mellan sig – att det är som att live se en tennismatch mellan Federer och Nadal. Efteråt är jag trött i nacken.

2014 var ett fantastiskt år för ny svensk musik. Aldrig tidigare har så många svenska popartister tagit för sig internationellt. Världen över fylldes magasin och spellistor av Lykke Li, Tove Lo, Seinabo Sey, Mapei, Zhala, First Aid Kit, Sabina Ddumba, Zara Larsson och, inte minst, Say Lou Lou. Alla smarta, självständiga, svinbra. Alla kvinnor.

Att 2015 kan bli ett ännu bättre år får vi en första indikation om den 25 februari. Då släpps Say Lou Lous efterlängtade debutalbum. Albumet får namnet ”Lucid Dreaming”, ett fenomen som på svenska kallas för klardrömmande.

MIRANDA: ”Det är ett tillstånd där man kan styra sina drömmar. Man är medveten om att man drömmer men kan styra vad man ska göra.”
ELEKTRA: ”’Lucid Dreaming’ är för det första ett fint namn men det är också något som har en speciell betydelse för oss. Vi hade väldigt mycket mardrömmar när vi vara små. Det var mamma som hjälpte oss att hantera dem. Vi drömde samma mardröm varje kväll. Mamma brukade ge oss ett vapen, ett teoretiskt vapen, som man kunde ta med sig in i drömmen och rädda sig själv.”
MIRANDA: ”Drömvärlden och astrologi är typ vår religion. Därför ville vi att albumet skulle ha med det att göra.”

Många popartister väljer låtar, albumtitlar, stil och ­kläder av ingen djupare anledning än att det känns coolt. Men vad som bidrar till att göra Say Lou Lou så speciella är att allting de gör bottnar i dem själva. Även namnet Say Lou Lou har en personlig koppling till deras barndom.

ELEKTRA: ”Lou Lou var namnet på pappas faster. Det är ingen tribute. Vi träffade henne bara en gång. Pappa berättade skräckhistorier om henne varje kväll när vi skulle somna, saker som hänt när han var liten. Han berättade hur Lou Lou lät honom sitta kvar vid mat-bordet fram till tio på kvällen för att han inte hade ätit upp de sista ärtorna.”
MIRANDA: ”’Lou Lou’ var också namnet på vår favoritbok när vi växte upp. En fransk bok som handlade om en varg som hette Lou Lou.”
ELEKTRA: ”En ensamvarg som ville ha vänner. De enda kompisar vargen hade att hänga med var fåren, men det blev problem när han åt upp fåren för att han var så hungrig. Då ville fåren inte vara vänner med honom längre och han blev deprimerad.”
MIRANDA: ”Vi älskade den boken.”

Say Lou Lous musik har träffande beskrivits som dream pop. Även i sina melodier och sitt drömska sätt att sjunga kanaliserar de sina upplevelser från barndomen. Låtarna känns som att titta in i deras klardrömmande.

Miranda och Elektra berättar att när de var små umgicks de mycket med sina morbröder i Sverige. En morbror brukade spela Erik Satie när de skulle somna vilket gjorde ett outplånligt intryck. Den klassiska kompositören Erik Satie (1866–1925) kan sägas vara en föregångare inom drömsk och eterisk musik.

I tonåren upptäckte de två egensinniga och excentriska artister som gjort stort avtryck på deras egen musik och vars musik också för tankarna till klardrömmande.

Den ena är Elisabeth Fraser, känd från Cocteau Twins och This Mortal Coil, som beskrivits som ”the voice of God”. Den skygga Elisabeth Fraser har jobbat med sitt soloalbum i 13 år. När jag träffade hennes skivbolagschef för ett par år sedan sa han att han inte ville stressa på henne. ”Hon är värd att vänta på.”

Miranda berättar att hon första gången hörde Elisabeth Fraser på ett samlingsalbum hon köpte när hon var 14 år. ”Sedan var jag fast.”

Den andra stora influensen hos Say Lou Lou är den länge lika skygga Kate Bush.

ELEKTRA: ”Alltså! Herregud.”

Med frenetiskt Federer/Nadal-bollande berättar Elektra och Miranda sedan att de såg Kate Bush när hon under hösten gjorde sina första konserter på 35 år.

Kate Bush gjorde 22 spelningar på en och samma konsertlokal i London, biljetterna tog slut på en kvart.

MIRANDA: ”Vi var helt beredda att sitta vid datorn och göra så här (slår med fingrarna som om bordet vore ett tangentbord) men dagen när biljetterna släpptes var vi i luften mellan London och New York. När vi kom fram var alla biljetter slut. Vi bara: ’Livet är slut’.”
ELEKTRA: ”Vår manager hörde av sig till vårt bokningsbolag. ’Snälla, tjejerna är förstörda, finns det något ni kan göra?’ Till slut fick vi biljetter.”
MIRANDA: ”När vi kom dit på konsertkvällen beställde vi var sitt glas vin och började gråta direkt. Det handlade alltså om uppladdning. Jag var så orolig över att jag skulle bli besviken.”
ELEKTRA: ”Det är den bästa konsert jag någonsin sett. Sist någon frågade pratade jag en timme om det. Det började med att …”

Och sedan går de igenom Kate Bush konsert i detalj och beskriver allt så ingående att man ser det framför sig. När jag lyssnar på min bandspelare efteråt hör jag efter 20 minuter Elektras röst säga: ”Och det var första akten. Ska vi berätta om andra akten också, Minna?”

Miranda och Elektra kallar själva varandra för Minna och Elli.

MIRANDA: ”Vi tyckte att våra namn var lite för mycket när vi var små.”
ELEKTRA: ”Det var för avantgarde att ha sådana namn när vi hade overaller och sockiplast.”
MIRANDA: ”Vi kunde inte heller säga r. Det blev Mijanda och Elektja. Vi lärde oss inte svenska förrän vi var fyra. Så Minna och Elli blev bättre.”
ELEKTRA: ”Så fort folk har hängt med oss ett tag, och hör hur vi talar med varandra, försöker de också börja kalla mig för Elli. Jag bara, nej nej nej, det är bara Minna som får kalla mig för Elli.”

Förutom sina egna två suveräna låtar från 2014, ”Every­thing We Touch” och ”Games for Girls”, så gästsjöng Say Lou Lou även på en annan av årets bästa låtar, Lorentz-låten ”The.OC.S01.E01. DVD-Rip.XVD”, döpt efter vad första avsnitten av tonårsserien ”The OC” (2003–2007) heter på fildelningssajter.

MIRANDA: ”Det kändes som om en cirkel slöts när han bad oss att sjunga på den. Vi var alla besatta av ’The OC’.”
ELEKTRA: ”Vi gick i samma klass som Lorentz på låg- och mellanstadiet. Minna, ni två var ju ihop ett tag i trean–fyran, när ni var runt tio.”
MIRANDA: ”Ja. Lorentz var också producent redan då, han började typ när han var 12.”
ELEKTRA: ”Det är så kul att det gått så bra för Lorentz och Sakarias (som ju är bröder och tidigare utgjorde en duo). De har alltid varit bra killar, gosiga killar.”

”The OC” handlar om tonåringar som går i high school i Kalifornien, en glamorös miljö med sol och beacher. När Miranda och Elektra var 16 år bestämde de sig för att lämna det vintergrå Stockholm och i stället under ett år gå på high school hos sin pappa i Sydney, Australien, en plats med lika många beacher.

ELEKTRA: ”Det var ett uppvaknande. Vad vi insåg när vi kom dit var hur bra vi hade haft det i Sverige. På skolan i Sydney var det stökigt. Folk som slogs. Mycket droger. Många helt uttråkade. Jag tycker skoluniformer är en bra idé men lärarnas halva energi gick åt till att tillrättavisa att man hade tagit på sig skoluniformen på fel sätt.”
MIRANDA: ”Vi gick i några månader i skolan, innan vi insåg att vi inte fick ut något av det. Vi blev inte intellektuellt stimulerade på något sätt. Så vi hoppade av och tog ett halvår då vi bara lajade omkring. Jobbade på hamburgerbar, hängde på stranden, surfade. Eller rättare sagt, du surfade, jag gjorde inte det.”

Medan Elektra surfade så satt Miranda i stället böjd över fotoböcker och konstböcker.

MIRANDA: ”Vi hade jättemycket tid i Australien. Jag hade inte jättemånga vänner. Så jag ägnade mycket tid åt att sitta ensam på ett kafé och kolla i böcker. Det fanns ett kafé där regeln var att om man köpte en kaffe fick man kolla på vilken bok man ville. Det var jättemycket fotoböcker. Diane Arbus. Sally Mann.”
ELEKTRA: ”Det var en ny värld som öppnades där. Vi hade fram till dess mer älskat konst än fotografi. Hemma var det mest Frida Kahlo och sådant. Men nu började vi intressera oss mer och mer för foto.”
MIRANDA: ”Vi visste också direkt vad vi gillade.”
ELEKTRA: ”Vi har alltid älskat samma sorts uttryck och stämning. Det är vackert men samtidigt något som är fel. Någonting mörkt. Skuggor. Röda sammetsgardiner.”
MIRANDA: ”Vi har också alltid tyckt att 1960- och 1970-tal är snyggast. Det började när vi såg bilder på mamma och pappa när de var unga. Vi tyckte alla var så mycket snyggare då.”

Sin kunskap om fotografi och konst har Miranda och Elektra haft användning för när Say Lou Lou de senaste åren fått nästan ännu större uppmärksamhet i modevärlden än i musikvärlden och blivit kontaktade av världens hetaste magasin, fotografer och stylister.

Det måste vara svårt att inte kompromissa bort sig själv. Vad går ni med på att göra och inte göra?

MIRANDA: ”I början var det skitsvårt. Allt var så nytt, vi vågade inte säga ifrån alla gånger. Det var samma sak med musiken.”
ELEKTRA: ”Vi parades ihop med producenter och låtskrivare, alltid killar, som självsäkert tyckte att vi borde låta si eller så. Men ganska snabbt insåg vi att om vi inte håller oss till vår grej så kommer vi snabbt att urvattnas.”
MIRANDA: ”Och nu säger vi nej. Vid plåtningar är det viktigt att för de inblandade göra klart skillnaden mellan att vara artist och modell. Vi är inte modeller som spelar någon annan. Vi är artister och därmed oss själva.”
ELEKTRA: ”Ibland måste man våga säga vid en plåtning, visst, det är jättesnyggt, men det passar inte oss.”

Bland alla världsnamn som Say Lou Lou fått träffa och jobba med finns Inez & Vinoodh, en fotografduo som är legendarisk i modevärlden. Inez & Vinoodh fotograferade Say Lou Lou för ett omslagsreportage i V Magazine. Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin är ett holländskt par som jobbat tillsammans sedan 1986 och nu har sin bas i New York.

Hur var det att jobba med Inez & Vinoodh?

ELEKTRA: ”Vi visste faktiskt inte vilka de var när vi fick frågan. Vi frågade en kompis som är mer insatt i mode och fick svaret: Guuuuu, hur kan ni inte veta vilka de är?”
MIRANDA: ”Men de visade sig vara supertrevliga.”
Vad är deras metod? Hur arbetade de exakt vid fotograferingen?
ELEKTRA: ”Det är verkligen porträttfotografi det handlar om. Det är hon (Inez) som styr allting. Hon sätter en ner på stolen, vinklar ens huvud, flyttar på armen. Och så är det en bild.”
MIRANDA: ”Hon höjer ens ögonbryn, öppnar ens mun lite grann. Hon vet exakt vad hon är ute efter. Inget jump around, inget ropande om att släppa loss och visa känslor. Bara sitta still, sedan bara ’We got it’.”

Vad gör Vinoodh?

MIRANDA: ”Han mer assisterar henne, hänger i bakgrunden. Hon är verkligen matriarken. Vi blev hembjudna till dem på middag i New York nyligen.”
ELEKTRA: ”Värsta coola New York-lägenheten, men ändå så avslappnat. Alla går omkring barfota, deras lille son kommer ner mitt i middagen, säger hej, hämtar äppeljuice i kylen och går till sitt rum igen.”

Har de lyssnat på er musik?

MIRANDA: ”Ja, de säger jättesnälla saker om vår musik. De är supergulliga och tipsar också andra om oss. På midda gen presenterade de oss för trummisen i Metallica, vad heter han, dansken …”

Var Lars Ulrich med på middagen?

ELEKTRA: ”Ja. De sa till honom, ’Det här är Say Lou Lou, du bara måste lyssna på deras musik’. Han ba, okej, svarade på någon sorts dansk-engelska, här är min mejl­adress, skicka er musik till mig. Han var jättesnäll och stod och peppade och gav tips. Det kändes helt surrealistiskt att stå där med honom.”

Så skickade ni någon musik till Lars Ulrich?

BÅDA SAMTIDIGT: ”Nej. Det hade känts för påträngande.”

Jag hade tänkt att protestera, hålla en utläggning om dum svensk blygsamhet, men lägger ner det. För när Say Lou Lous debutalbum släpps den 27 februari kommer Lars Ulrich och resten av världen få höra talas om det.

(slut)