Skivrecensioner, DI Weekend
Amason
Sky city
INGRID
Betyg: 5
Ett svenskt rockband med internationell potential? År 2015 känns det som en anomali. Det svenska musikundret utgörs av låtskrivare och producenter, soloartister och duokonstellationer. Om det handlar om ett traditionellt rockband (hårdrock undantaget), då stannar musiken inom landets gränser.
Rockbandet Amason kliver här in i handlingen, markerar ovanstående, trycker på delete och börjar en ny historieskrivning.
Amason är inte bara Sveriges i särklass bästa rockband just nu. Det är också det första rockbandet på åtskilliga år som kommer att skapa vågor utomlands.
Fleetwood Mac har under 2000-talet blivit en vanlig referens. I fallet Amason handlar jämförelsen inte så mycket om soundet (även om av av gruppens sånger låter snarlikt ”Everywhere”) utom om gruppdynamiken.
Precis som Fleetwood Mac är Amason en konstellation med flera sinsemellan helt olika sångare och låtskrivare. Ändå bildas en helhet när de möts, ett musikaliskt rum uppstår.
Utan att använda det förhatliga ordet supergrupp kan man konstatera att Amason består av medlemmar med lång erfarenhet. Pontus Winnberg (piano) utgjorde ena halvan av låtskrivaren duon Bloodshy & Avant, som gjorde låtar åt Britney Spears (”Toxic”) och Madonna, och därefter bildade Miike Snow, vars debutalbum är en modern klassiker.
Med sig har han sin bror, Petter Winnberg (sång, bas) och dennes skolkompis från sitt jazzgymnasium, Nils Törnqvist (trummor).
Den fjärde medlemmen är Gustav Ejstes (orgel, gitarr, sång), känd från Dungen, det internationellt sett mest hyllade svenska rockbandet i modern tid och ett av de svängigaste svenska band jag någonsin sett.
Till dessa fyra ansluter Amanda Bergman (sång, synthesizer). Efter att trollbundits av hennes bourbonrökiga röst och sett henne uppträda vid flygel under namn som Hajen, Idiot Wind och Jaw Lesson, så är vi många som trott att hon skulle bli nästa stora namn i svensk musik.
Men Amanda Bergman har aldrig gjort ett album. Inte förrän nu.
Trots att Amason är en internationell satsning – albumet ges ut i hela världen under våren – innehåller albumet sånger på både svenska och engelska, När Amanda Bergman och Gustav Ejstes sjunger på svenska har de båda ett tonfall och ett språkbruk som för tankarna till 1970-talets proggera.
Amasons musikaliska rum, skapat av fem låtskrivare, känns annorlunda möblerat än hos något rockband.
Inget rockalbum som gavs ut 2014, varken svenskt eller utländskt, var lika bra som det här.
Jan Gradvall
Marilyn Manson
The Pale Emperor
Hell etc
Betyg: 1
Siewert Öholms debattprogram ”Svar direkt” från 1984 – där han med Los Angeles- gruppen W.A.S.P. som exempel grillade Okej-journalisten Anders Tegnér om ”den livsfarliga hårdrocken” – är en odödlig uppvisning i nymoral, dubbelmoral och gammalsvensk skygglappsidioti.
Samma typ av unga, missförstådda och arga publik, som förstås avgudade W.A.S.P efter det programmet, fick på 1990-talet en ny antihjälte i Marilyn Manson. Allt han stod för var som hämtat ur Siewert Öholms mardrömmar. Marilyn Manson blev sin tids W.A.S.P.
I dag, när det hunnit gå 17 år sedan Marilyn Manson senast gjorde ett bra album (”Mechanical animals”, 1998), kan man konstatera att det skett en rockad: Marilyn Manson framstår i dag snarare som Siewert Öholm.
Hans framtoning är en produkt av en gammal tid. Musiken har blivit konservativ och tillbakablickande hårdrock, specialsydd för att garantera bokning på festivaler som Rock Am Ring. Musikaliskt har Marilyn Manson, 46, fastnat i det sargassohav där många hårdrockband seglat vilse som har slut på idéer. Ett annat för det havet är blues.
Texterna känns som Wordfeud spelat med vänsterhanden där ord som fuck, devil och killing ger högst poäng. Den bästa beskrivningen av albumet och dess rutinmässiga innehåll finns i namnet på hans skivbolag: Hell etc.
Jan Gradvall
Sleater-Kinney
No cities to love
Sub Pop
Betyg: 4
Två gitarrister som med toner ömsom hjälper varandra, ömsom skäller ut varandra, men hela tiden väver och tillsammans skapar nytt. I ett halvt sekel har denna sorts gitarrdueller varit en av rockmusikens höjdpunkter, med Television som paradexempel.
Inget rockband i modern tid har haft mer överraskande gitarrspel än Sleater-Kinney. Gitarristerna Corin Tucker och Carrie Brownstein spelar nästan aldrig solon – låtarna är för snabba för det – men hittar hela nya vägar, nya mönster, nya välljud och oljud. Ena stunden känns deras gitarrer som att få sina öron rengjorda med tomtebloss i stället för tops. Nästa stund baddar de ens panna.
Allt detta samtidigt som explosiva trummisen Janet Weiss har bråttom, bråttom och inte tillåter några vilopauser. Precis som The Doors har Sleater-Kinney ingen basist, vilket bidrar till musikens originalitet.
Efter ett tio år långt uppehåll, då Carrie Brownstein gjort succé som komiker i tv-serien ”Portlandia”, är Sleater-Kinney tillbaka och har gjort sitt bästa album någonsin. Texthäftet är som poesisamling. Varje ord valt med omsorg.
Corin Tucker sjunger om att jonglera dubbla roller som förälder (”I scramble eggs for little legs”) och kompromisslös konstnär med alldeles för stor erfarenhet av allt ibland går åt helvete (”Wanna walk to, walk off, the edge of my own life”).
Jan Gradvall