Skivrecensioner, DI Weekend

Sam Hunt
Montevallo
MCA Nashville
Betyg: 4

Rankinglistan just nu bland världens popartister: 1. Taylor Swift. 2. Ingen. 3. Ingen. 4. Ingen. 5. The Weeknd.

Taylor Swift har varit totalt överlägsen alla andra det senaste året. Skickligare. Populärare. Smartare. Slugare. Popmusiken 2015 är hennes hov. Taylor Swift är Thomas Cromwell och Henrik VIII och Boleyn-systrarna i en och samma person.

Under sin pågående världsturné har hon under spelningarna på hemmaplan i USA även introducerat ett nytt grepp: gästartister som under konserten fått framför en egen låt – med Taylor Swift som körsångerska.

Artister som The Weeknd, Rachel Platten, MKTO och Nico & Vinz har efter sina inhopp sett hur det ger konkret resultat. När de lojala Swift-fansens digitala storm släpps lös via sociala medier klättrar låtarna veckan efter högt på Billboard-listan.

Under en spelning i Chicago i slutet av juli plockade hon in Sam Hunt. Sittande på en parkbänk bredvid Taylor Swift fick han sjunga ”Take your time”, den låt jag haft längst tid på min A-lista på Spotify (varit med sedan april).

Taylor Swift presenterade Sam Hunt som ”the coolest thing that country music has going on”, en korrekt beskrivning. Att country är den nya rocken är ingen nyhet. Sam Hunt är ett tecken på att country också håller på att bli den nya hiphopen.

Uppväxt i Atlanta har hans stora influens varit stadens kreativa R&B-scen med artister som Oukast. Han debuterade genom att, precis som rappare, göra en mixtape, fast en akustisk sådan. Live väver han i låtarna in verser från Drake.

Svenska skivbolag och svensk radio är fortfarande rädda för amerikansk mainstreamcountry (albumet har fått noll uppbackning i Sverige) men Sam Hunt borde vara lika självklar i etern som Taylor Swift.

Jan Gradvall

Sleaford Mods
Key markets
Harbingar Sound
Betyg: 4

Två av de bästa karaktärerna i ”Mupparna” var de två gubbarna som sitter i logen på läktaren och sarkastiskt kommenterar allt som pågår.

Sleaford Mods är en tatuerad version av de två gubbarna. Två britter som är egentligen lite för gamla för dagens klubbscen men använder den som sin loge. Duon sockrar sina frukostflingor med hat och bitterhet. Den musik de sedan svettas ut – en av dem gör beats via dator, den andre är en poet som högläser – påminner ömsom om sura uppstötningar, ömsom om punkpoeten John Cooper Clarke och de mest verbala skurkarna i Dickens i romaner.

Engelskan är en utmaning att förstå men när man googlar fram texterna via Genius.com hittar man rader som glänser som stulet kyrksilver.”What culture? Fuck culture, the blueprint for all control”.

Jan Gradvall

Iris DeMent
The trackless woods
FlariElla/Border
Betyg: 4

Akmeism var en inriktning inom rysk poesi på 1910-talet som var en reaktion mot symbolismen och i stället bejakade det vardagliga och enkla. Anna Achmatova (1889-1966) var en av dess främsta företrädare. Två av hennes män dödades för antisovjetisk verksamhet men hon själv överlevde både Lenin, Stalin och tyskarnas belägring av Stalingrad.

Osannolikt nog har denna urryska poet varit den stora inspirationskällan för det nya albumet från en av Americana-genrens mest uramerikanska artister, Iris DeMent.

Det finns beröringspunkter. Sättet att låta den vilda och gåtfulla naturen – albumtiteln – spegla inre själsliv och kriser förenar rysk och amerikansk konst. Iris DeMent och hennes man har också en dotter som är adopterad från Ryssland.

Albumet är lite för långt och oredigerat, men Iris DeMents folkmusikröst är som en solglänta. Varje gång den dyker upp – sällan oftare än ett par gånger per decennium – vill man ställa sig där och dröja kvar.

Jan Gradvall