Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 11 september
Skivrecensioner
The Libertines
Anthems for doomed youth
Virgin
Betyg: 2
Temaparken och turistmagneten Santa Claus Village i Rovaniemi, Lappland – Finlands mycket smarta annektering av jultomten – har visat att det kan gå alldeles utmärkt att sälja något som inte finns.
Englands motsvarighet heter The Libertines. Gruppens comebackalbum är en nöjespark för rockturister över 33. Ett album fullt av mentala gungor och karuseller för grånande The Libertines-fans som vill återuppliva sin barndoms tro och övertygelse om att en myt fanns på riktigt.
Albumet är inspelat i Thailand i våras efter att kokainmissbrukaren Pete Doherty, ännu en gång, kommit tillbaka från rehab där han rensat snö från skorstenen.
Vad som präglade The Libertines två vackra album från 2002 och 2004 var The Clash-gitarristen Mick Jones romantiska produktion som lät allting falla isär. På detta comebackalbum har allting fallit isär så mycket att nya producenten Jake Gosling tvärtom i stället fått ägna sin tid åt att få någonting att sitta ihop
Resultatet blir nostalgisk bruksrock med stödhjul. Texter är sorgligt desperata försök att skriva återuppliva fansens förväntningar om det sista engelska rockbandet som läste böcker. ”Was it Cromwell or Orwell who first led you to the stairwell” är en fin rad men tyvärr ekande ensam. När det direkt efter staplas klyschor om ”kingdom come” och ”promised land” ser man att skägget inte är på riktigt. Det är bara någon som klätt ut sig.
Jan Gradvall
Helena Hauff
Discreet desires
Werkdiscs
Betyg: 4
I 1980-talets gryning och släppte duon DAF, en förkortning för Deutsch Amerikanische Freundschaft, under ett och samma år två album som är och förblir milstolpar inom elektronisk musik.
I en intervju i Melody Maker 1981 sade Robert Görl att de flesta band som köper en synthesizer börjar med att försöka stämma den. ”De vill ha ett rent, normalt sound”.
Inte DAF. På de wunderbara albumen ”Alles is gut” (1981) och ”Gold und liebe” (1981) lät det som om duons synthesizers var upplockade ur motorolja. Pulserande rytmer via elektroder fästa på mörkrets hjärta. I takt med de pulserade hjärtslagsrytmerna reciteras rader som ”Ich und die Wirklichheit”. Att medlemmarna var genomsvettiga på omslagen var kongenialt med innehållet.
Discjockeyn Helena Hauff från Hamburg gör elektronisk musik som för tankarna till DAF:s svett och motorolja.
Genren EBM, förkortning för electronic body music, föddes i Belgien och Tyskland. Helena Hauffs pulserande industriella musik har sina rottrådar där. Hennes debutalbum ”Discreet desires” bär ekon från både DAF och belgiska band som Club Moral och Front 242. Samtidigt uppdaterar hon genren och låter den färgas av nätter på Berlin-nattklubben Berghain.
Jan Gradvall
Per Gudmundson med vänner
Säckpipa
Giga/Caprice
Betyg: 4
Purister har alltid funnits, inte minst inom musiken. I början av 1900-talet ansågs fiolens särställning hotad inom folkmusiken. Fienden var ett instrument som ansågs mer plastigt och mindre genuint – dragspelet.
”Dansen ej efter falska dragharmonikors skrän! Köp dem ej! Hys dem ej i edra hem! Bränn dem!”
När man tar del utfallen mot dragspel som listas i historieskrivningen i detta cd-häfte, så märker man något intressant: argumentationen är exakt densamma som 80 år användes mot synthesizer. Mer plastigt, mindre genuint.
Folkmusikens skepsis mot förnyelse är en anledning till att vi vet så lite om säckpipans svenska historia. Målningar visar att det fanns säckpipor i Sverige så tidigt som på 1300-talet och 1400-talet.
Men säckpipan var ett folkligt instrument som inte var riktigt erkänt. Säckpipor spelade man på i skogen, lite som det sena 1990-talets rave. 1680 konstaterade en besökare vid Medevi brunn att säckpipan ”mehr än strängaspel kan hålla en waken och förhindra sömnen”.
Per Gudmundson – ej släkt med Svenska Dagbladets ledarskribent, trots att båda är från Dalarna – spelade under 1982 och 1983 in ett album med svensk folkmusik där säckpipa fick var huvudinstrumentet. I kompet återfinns några av landets främsta folkmusiker på fiol, lira, cittra och munspel.
Det är en sann kulturgärning att detta album nu återutges. Musikerna låter intuitivt samspelta, mikrofonerna är så nära instrumentet att man höra deras själ viska. Om ”Game of thrones”-skaparna letar musik till nästa scen någon säger repliken ”winter is coming” kan de leta här.
Jan Gradvall
Mattias Alkberg
Personer
Teg Publishing
Betyg: 1
46-årige Mattias Alkberg från Luleå är en unisont respekterad rockmusiker och poet. Flera av albumen med Bear Quartet samt framförallt ”Tunaskolan” från 2004 tillhör höjdpunkter i samtida musik.
Med stöd från Kulturrådet och Stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö har nu Mattias Alkberg skrivit och spelat in ett verk han kallar ”Personer”. I en snårig text i pressreleasen skriver Alkberg att eftersom nästan alla personers information är digital, så är även albumets musik helt digital.
Musikaliskt byter han helt spår från den punk, black metal och rock han rört sig i tidigare. I stället försöker han göra modern, datoriserad R&B i samma stil som Lorentz och Drake, komplett med AutoTune-sång.
För att använda en underdrift: det fungerar inte alls. Mattias Alkberg framstår som en turist i genren. Närmast respektlös okunnig och omedveten om vad det uttrycker kräver.
Albumet ”Personer” sammanfattar faran med att se konst och musik som projekt. Som en spännande ny hatt man pröva en stund och sedan ta av sig när det är klart.
Jan Gradvall