Skivrecensioner, DI Weekend

Erik Lundin
Suedi
RMH Sound
Betyg: 5

Om följande två personer, Ibrahima Banda och Erik Lundin, söker ett jobb i Sverige i dag och skickar in en jobbansökan med identiska cv, vem får då jobbet?

Statistik visar att Ibrahima Banda sannolikt inte ens fått chansen att komma på intervju.

Öppen rasism förekommer i Sverige men mycket vanligare är den dolda eller osynliga rasismen. En slags strukturell vardagsrasism som finns där utan att några andra än de drabbade är medvetna om det.

En av Sveriges främsta rappare har fram till nu gjort musik under namnet Eboi. Hans fullständiga namn lyder Ibrahima Erik Lundin Banda. Hans mamma är svensk, hans pappa är från Gambia.

Ibrahima Erik Lundin Banda vet precis hur han ska synliggöra den osynliga rasismen. På sin EP ”Suedi”, förortssvenska för svensk, har han strukit över namnen Ibrahima och Banda i sitt pass. EP:n är i stället utgiven under namnet Erik Lundin.

På frågan om varför svarade han i en intervju: ”Man får ju lättare jobb om man har ett svenskt namn, så jag tänkte att jag får mycket fler spelningar nu när jag heter Erik Lundin”.

Det är en vidunderlig debut. En milstolpe inom svensk musik på svenska. På ett liknande sätt som Pugh Rogefeldts epokgörande debutalbum ”Ja, dä ä dä” från 1969 skapade ett före och efter ifråga om ordval och formuleringar, så gör Erik Lundin samma sak med ”Suedi”.

Som textförfattare är han den mest drivna och språkbegåvade vi har i svensk musik just nu Som artist och musiker har en tajming, känsla och zlatansk dödsföraktande elegans och kaxighet som gör att man får lust att applådera mitt i låtarna.

Erik Lundin är en konstnär. SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är hans fotboll. Han jonglerar och gör saker med den ingen annan tänkt på.

I en DI Weekend-krönika i slutet av augusti förvarnade jag om Erik Lundin men EP:n blev försenad. När den nu slutligen släpps i dag, 6 november, inser jag att jag har alla låtarna i ryggraden; jag har aldrig slutat lyssna på dem.

Titelspåret ”Suedi” är den bästa skildring jag hört av tillståndet i ett Sverige där inte ens räcker med att vara född i landet för att räknas som svensk. Erik Lundin ringar in ambivalensen och förvirringen hos andra generationens invandrare.

Varför unga i förorter radikaliseras blir fullständigt klart när man lyser på Erik Lundin.

Varför framtiden ändå är ljus blir också klart när man lyser på Erik Lundin. Så mycket uttrycksvilja, så mycket energi, så mycket stenhårt arbete för att behärska sin uttrycksform – det är krafter ingen ondska kan besegra.

Jan Gradvall

5 Seconds of Summer
Sounds good feels good
Capitol
Betyg: 3

Den bästa dokumentären om den moderna populärmusikens utveckling som gjorts är BBC-serien ”Dancing in the street” från 1995. Alla historiska skildringar blir subjektivt präglade – även de som utger sig för att inte vara det – men ”Dancing in the street” var helt öppen med subjektiviteten. Många stora artister hoppades helt över i seriens 10 delar. Vissa skeenden lyftes fram som viktigare än andra.

Ett av de mer kontroversiella inslagen i ”Dancing in the street” var att historieskrivningen om pojkband inkluderade Sex Pistols. Grundkonstruktionen hos Sex Pistols och Take That är densamma. En slug manager som väljer ut bra karaktärer, sätter samman bandet och utformar dess identitet.

Australiska 5 Seconds of Summer, ett band bestående tre 19-åringar och en 21-åring, låter som om Sex Pistols verkligen var ett pojkband. De gitarrdrivna låtarna är lika allsångslämpade som ”Pretty Vacant”, men mer strömlinjeformade och effektiviserade.

Efter tre turnéer som förband till One Direction, där bandmedlemmarna haft möjlighet att lära sig alla knep, står nu punkpoppiga 5 Seconds of Summer redo att ta över pojkbandstronen.

Låtarna är välgjorda, maskineriet är beundransvärt. Sammanlagt 12 (!) låtskrivare står listade som upphovspersoner till ”Hey everybody!”, en låt som med sin solskensenergi för tankarna till Monkees glansdagar.

Jan Gradvall

Frida Selander
I hear sunshine
Amasonora
Betyg: 4

Vanlig rock. Det är ett begrepp som behöver omdefinieras. För är det någonting som är ovanligt i musiken så är det vad som förr kallades vanlig rock.

Frida Selander gör vanlig rock bättre än någon annan i Sverige just nu. Med ekon från Creedence Clearwater Revival och Rolling Stones 1970-tal bjuder ”I hear sunshine” på precis det förlösande solsken som titeln utlovar.

Som hon själv skriver i ett utskick med albumet: ”När man länge knutit sin näve i fickan och plötsligt vecklar ut den, kan det hända att man inte minns vad man en gång knöt den runt. Man veckar ut handflatan och ser att den fått nya streck”.

Frida Selander från Umeå har spelat in album under hela 2000-talet. De senaste fyra åren har hon mest gjort beställningsuppdrag som teatermusik och musik till Kvinnohistoriska Muséets utställning ”En ropande tystnad”.

Kanske är det därför hon låter så spelsugen på detta comebackalbum som artist i eget namn. Så fulladdad. Resultatet är ett första klassens rockalbum med kompositioner andra artister skulle döda för. Någon borde spela ”Jesus as a girl” för Mick Jagger.

Jan Gradvall