Skivrecensioner, DI Weekend
Ulf Lundell
Hemåt genom Rift Valley
Parlophone/Warner
Betyg: 5
Boxen är så stor att när man knackar försiktigt på den förväntar man sig att det ska rymmas en mindre nation därinne. Kanske Belgien? Eller åtminstone San Marino.
En box på 68 skivor – nej, det är inte korrfel, det står 68 – ter sig helt vansinnigt. Men när man håller i boxen, lyfter den med båda händerna, inser man att tyngden är halva poängen.
I en tid när musik blivit något ogreppbart och viktlöst – något som bara strömmar ut från eluttag – så sammanfattar Ulf Lundell sitt musikaliska livsverk genom att framhäva det taktila.
Att känna, hålla, dofta. Att väga, mäta, värdera. Att poängtera arbetet bakom, en arbetsmoral Lundell ärvt från sin pappa Gerhard, son till en statare.
I ett väldigt fint förord till boxen begrundar Ulf Lundell det faktum att denna box med cd-skivor, ett format som snart är obsolet, ändå inte kommer kunna hålla för evigt. ”Det är inte fotografiskt silvergelatin som håller i 300 år”.
Allt förflyktigas. Det enda sättet att få sångerna att hålla för evigt vore att ”gräva ned några notböcker inplastade, i myllan nånstans”.
Vad som grävs upp i Rift Valley – namnet på en gravsänka genom Kenya och Östafrika, Hemingwayland, även känt för att urtidsmänniskan Lucy hittades där – berättar mycket både om Ulf Lundell själv, om hans hemland, om forntid och nutid.
De 33 originalskivorna är förpackade som kopior på lp-originalen, så kallade vinyl replicas. Att hålla i ”Nådens år”, hans fjärde album, känns likadant som det gjorde 1979 när jag köpte skivan. ”Nådens år” är och förblir mitt favoritalbum med Ulf Lundell. Ballader som ”Vit flagg” och ”Sonjas vals” finns i mitt DNA.
Vad som drabbar hårdast är de två sista skivorna i boxen, skiva 67 och 68, med tidigare outgivna demoinspelningar.
Inspelningar gjorda 1974 med akustisk gitarr, innan Ulf Lundell förverkligade sin livsdröm, ”att få ge ut en lp”. Dessa 24 inspelningar har legat bortglömda i 40 år hemma hos Finn Sjöberg, arrangören och gitarristen på debuten ”Vargmåne”.
Det är en 24-årig Ulf Lundell som sjunger och spelar. Hans röst är annorlunda, ljusare. Hur mycket han lyssnat mycket på John Holm är uppenbart.
Särskilt ”Du växer” är fantastisk. Lite för yvigt bildspråk, visst, men samtidigt så direkt, oförställd, full av liv.
Ett porträtt av konstnären som valp. Det hörs i varje inandning på dessa demoinspelningar hur mycket han vill, hur mycket han skriver och skriver, hur mycket han bara måste få ur sig.
Ulf Lundell avslutar sin text i boxen: ”Det var bara en grabbs lilla envetna dröm ur fucking nothing som åstadkom allt det här. Nånting borde det bevisa. Och det borde kunna inspirera”.
Jan Gradvall