Krönika, DI Weekend
Weekend 6 maj
Krönika
Jan Gradvall
Många svenska röster i sorlet i kön till ”Exhibitionism: The Rolling Stones Exhibition” på prestigefyllda Saatchi Gallery i Chelsea, London. Hur många svenskar kommer att se denna utställning fram till att den monteras ned i september? Två utsålda Ullevi? Tre Ullevi?
Med tanke på att en halv miljon svenskar reser till London varje år är det förmodligen inte en orimlig gissning. Alla som köper biljett gör också ett klokt val. Utställningen är bättre än något album Rolling Stones gjort på 35 år.
Jag intervjuade Mick Jagger en gång på ett flott hotellrum i London i början av 1990-talet. Vad frågar man Mick Jagger?
Jag frågade om inte hans utspridda boende, med hus och lägenheter i flera länder, ställer till problem för hans skivsamling. Måste han inte köpa flera exemplar av vissa skivor, så att han kan ha tillgång till dem överallt där han bor?
Mick Jagger växlade upp från normal Mick Jagger-energi till extranummerenergi. ”Sant! Det är sant!”
Därefter inledde han en lång utläggning, komplett med viftande händer och vankande i rummet, om vilka han skivor han köpt flera exemplar av. ”Alla bluesskivorna. Du vet, alla de jag gillade som tonåring.” Han talade om Howlin’ Wolf, Little Walter, Muddy Waters, samlingar från skivbolagen Chess och Stax. (Den senaste album han köpte tre exemplar av var ”Sign of the times” med Prince.)
Jag tänker på Mick Jaggers skivsamling när jag på Stones-utställningen kliver in i det rum som är en konstruktion av den lägenhet på Edith Grove som medlemmarna delade från 1962 och 1963. Det var egentligen bara Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones som bodde där, men Charlie Watts och Bill Wyman sov ofta över.
Edith Grove är en gata i Chelsea som ligger bara några vinylsingelfrisbeekast från utställningen på Saatchi.
Rekonstruktionen av lägenheten är inte tillrättalagd. Det ser ut som en ungkarlslya från helvetet, komplett med mattor upphängda i fönstren, obäddade sängar med smutsiga lakan, tallrikar med halväten mat, fimpar, ölflaskor. Allt exakt rekonstruerat.
Det gäller även lägenhetens vinylmöbel, med utspridda album och singlar. Allt som visas är i original, rätt pressningar. Jag står där orimligt länge och urskiljer album som Bobby Blands ”Two steps from the blues”, Bo Diddleys ”Have guitar will travel”, Howlin Wolfs ”Moanin’ at the midnight”, den med det tecknade vargomslaget.
Bland askfat och fimpar ligger också repiga singlar från Chess och Vee-Jay.
Den omsorgen om detaljer sätter tonen för hela utställningen. Om man någon gång glömt bort vilket enormt inflytelserikt och revolutionerande rockband Rolling Stones varit, så påminns man om det i rum efter rum på ”Exhibitionism: The Rolling Stones Exhibition”.
Utställningen lyfter också fram hur målmedvetet Rolling Stones har arbetat.
Rolling Stones var med och skapade populärkulturen i dess nuvarande form. Men medlemmarna var framförallt skickliga på att suga upp aktuella strömningar i populärkulturen – läsa av det bästa av andra, snappa upp de bästa idéerna – för att med utgångspunkt från dessa driva fram sin egen vision.
Ingen i rockhistorien har som Rolling Stones – nej, inte ens David Bowie – skapat sina verk genom ständiga samarbeten med jämlikar inom andra konstnärliga områden.
Rolling Stones har kontinuerligt scannat av konstvärlden och kontaktat fotografer som Gered Mankowitz och David Bailey, grafiska formgivare som Peter Corriston och Robert Browmjohn (gjorde förtexter till tidiga Bond-filmer), konstnärer som Andy Warhol, Jeff Koons och Walton Ford.
På utställningen framkommer det vilka medlemmar som drivit denna utveckling: Mick Jagger och Charlie Watts. Det är de två som under turnéerna köper konstböcker och går på utställningar.
Viktigast av allt: Rolling Stones har heller inte försökt detaljstyra de som de anlitat, vilket annars är vanligt i den kommersiella världen, utan låtit dem göra sin grej.
Rummen som visar filmer lyfter fram hur de arbetat med dokumentärfilmens mästare, bröderna Maysles (”Grey gardens”) och lät Robert Frank gör den milt uttryckt kontroversiella ”Cocksucker blues” (en sektion i Don DeLillos storverk ”Under jord” är döpt till ”Cocksucker blues”).
Ciceron i filmrummet på utställningen är Martin Scorsese som berättar hur Stones musik präglat hela hans liv. Scorsese lyfter också fram att Stones aldrig varit rädda för att skildra mänsklighetens mörka sidor.
I dessa tider, med ständiga krav på att göra allting moraliskt korrekt, blir det en insikt man tar med sig när man går ut från utställningen och letar fram ”Sympathy for the devil” på mobilen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
POESI
Warsan Shire. Beyoncé fortsätter lyfta fram kvinnliga skribenter med afrikanska rötter. I filmen ”Lemonade” citerar hon Warsan Shire, uppväxt i England. Utdrag från poesipampletten ”Teaching my mother how to give birth” och dikten ”For women who are difficult to love”.
TV
”Billions”, HBO Nordic. Känslan av att ha sett ett par avsnitt på ett halvdussin omtalade nya serier under vintern men inte haft tid att fullfölja någon av dem? Råd: välj ut just finansserien ”Billions”. Grövsta och roligaste förolämpningsdialogen jämte ”Veep”.
SOUNDTRACK
”Miles Ahead”, Sony. Att en ny Miles Davis-film, där Don Cheadle både regisserar och spelar huvudrollen, inte får svensk biopremiär – eller finns att köpa eller hyra digitalt – är bedrövligt. Soundtracket, med invävd dialog, är en liten tröst.
+
BONUS NR 1:
Musikhistorien har en lång historia av hyllningslåtar till bilar. Amerikas just nu populäraste låt, den nya Billboard-ettan efter att Rihannas ”Work” legat etta i nio veckor, skiljer sig från alla andra.
Allt låten utgörs av är en 19-årig rappare (han fyllde år i tisdags) som gång på gång vrålar att han tycker att den vita BMW X6 ser ut som en – Panda.
När Billboard frågar rapparen Desiigner om bakgrunden till hitlåten ”Panda” svarade han: ”När jag såg X6:an tänkte jag direkt, ’Det är en panda’. Och ja gillar djuret”.
Musikgenren som ”Panda” är en del av musikgenren trap, en form av synthesizerdriven hiphop som utvecklats i sydstaterna.
”Panda” gavs ut veckan före jul. Kanye West snappade upp den direkt och samplar hela kompet från ”Panda” i sin låt ”Pt 2” på albumet ”The life of Pablo”.
Desiigner heter Sidney Selby III. Hans farfar spelade med Isley Brothers och Drifters.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Bröderna Russo. Joe och Anthony Russo från Ohio. Det är de som håller i populärkulturens stafettpinne just nu.
Bröderna Russo började som regissörer för banbrytande komediserier på tv som ”Arrested Development” och ”Community”.
Nu har de fått ta över som regissörer till Marvel-filmer. Det är bröderna Russo som ligger bakom ”Captain America: The Winter Soldier” och den nya lika blixtrande intelligenta ”Captain America: Civil War”, den största biofilmen i världen just nu
Bröderna Russo lyckas göra superhjältefilmer med både psykologiskt djup och humor. Duellerna i ”Captain America: Civil War” mellan de forna vännerna Captain America och Iron Man har ”Jag, Claudius”-kvaliteter.
Detta samtidigt som de introducerar nya karaktärer i Marvels filmuniversum som The Black Panther, den första svarta superhjälten i en amerikansk tidning, och en ny reinkarnation av Spider-Man, spelade av 19-årige Tom Holland från musikalversionen av ”Billy Elliot”.
Jan Gradvall