Skivrecensioner, DI Weekend
Oddjob
Oddjob plays Weather Report
Amigo/Cosmos
Betyg: 4
Weather Report
The Legendary Live Tapes: 1978-1981
Columbia/Sony
Betyg: 4
Weather Report (1970-1986) är känt som tidernas kanske främsta fusionband. Bandmedlemmarna själva ogillade dock den termen djupt. ”We don’t fuse nothin’”, snäste keyboardspelaren Joe Zawinul. ”We just play from the heart”.
Kanske är det den inställningen som gjort att Weather Reports musik i dag låter så fräsch och framåtblickande för oss som aldrig lyssnade på gruppen när den var aktiv.
I motsats till en del annan navelskådande fusion, där superskickliga musiker inom ramen för en gruppkonstellation egentligen spelar för sig själva, så låter verkligen Weather Report som ett band.
Ett supersvängigt band, varm och pulserande humoristiskt, vars groove och klangvärld i dag lever vidare i hos samtida artister som D’Angelo och Kendrick Lamar.
Och faktiskt, om man lyssnar med ett öppet sinne, även Metallica i dess friaste stunder. Metallica-basisten Robert Trujllo har också varit delaktig i en hyllningsdokumentär till Weather Report-basisten Jaco Pastorious.
Geniet Wayne Shorters vision för Weather Report var att göra musik utan stor bokstav, parenteser, semikolon och kolon.
Precis så låter det. Ett sömlöst och poetiskt flöde av toner.
Gruppen leddes av Wayne Shorter och Joe Zawinul vilka båda dessförinnan spelat med Miles Davis. I kontrast till Wayne Shorters rena sopransaxofon spelar Joe Zawinul på sina nyinköpta synthesizers – alltid senaste modellen – som om han tror han är medlem i Kraftwerk.
Weather Report bytte medlemmar flera gånger. Dessa restaurerade och tidigare outgivna liveinspelningar fångar gruppen både som kvartett och kvintett. Ankare i bägge dessa konstellationer var Jaco Pastorius, en basist som kunde spela duetter med sig själv, genom delay, och var lika inspirerad av hård funk som av teveseriesignaturer.
Oddjob är en kvartett med fem av Sveriges absolut främsta jazzmusiker. Efter att på sitt senaste album, det Grammisvinnande ”Folk”, ha improviserat över inspelningar från Svenskt Arkiv, så var det absolut ingen som trodde att deras anhalt skulle bli – Weather Report.
Samtidigt är den typen av total oförutsägbarhet som blivit Oddjobs signum. Inte heller Oddjob tar hänsyn till grammatiska regler.
Oddjob plockar fem långa spår från Weather Reports album från 1974 till 1978 och gnager på dem som de vore revbensspjäll.
Resultatet blir musik präglad av spelglädje och frihet och känslan av att framtiden ibland var mer närvarande förr. Back To Future-fusion.
Jan Gradvall
Peter Lemarc
Den tunna tråden
Columbia/Sony
Betyg: 4
De flesta artister som gör låtar använder papper eller trä som byggnadsmaterial. De flesta låtar blåser sönder redan efter en säsong, några håller i flera år.
Peter Lemarc arbetar i sten.
Hans sångkatalog innehåller låtar som stått emot decennium efter decennium av trendvindar.”Little Willie John” och ”Sången dom spelar när filmen är slut” utgör ett Mount Rushmore i svensk musik, inhuggna i urberget.
”Den tunna tråden” innehåller sånger som kan ställa sig bredvid klassikerna från hans vita album, ”Peter Lemarc” från 1987. Sånger framhuggna med slägga, knoster och mejsel.
”Den tunna tråden” är skriven och utformad som en lp-skiva. Totalt drygt 37 minuter bestående av två olika lp-sidor som har helt olika karaktär.
Sida 1 är mörk. Sångerna utgör en rapport och stämningsbeskrivning av den cancer som först drabbade han själv och därefter hans fru. Öppningsspåret ”Osynligt bläck” går rakt på solar plexus. Varenda stavelse finns där av en anledning. Det rikt orkestrerade kompet virvlar som magisk cirkusmusik. Peter Lemarcs röst ligger hela tiden längst fram i ljudbilden, ett sätt att spela in musik som blivit hans signum.
Sida 2 är ljus. Sidan öppningsspår ”Re: Längsen”, med en text utformad som ett svar på ett mail, är förstummande vacker, uppbyggd kring ett par pianoackord som fortsätter genom hela låten och för tankarna till ”Broadway” med The Clash. Resten av låtarna på den sidan är patenterad lemarcsk soulmusik med Van Morrison-refränger och titlar som ”Kom och gör mej…oh!”.
Tillbyggnader på Mount Rushmore är i full färd med att avtäckas.
Jan Gradvall
Robbie Williams
The Heavy Entertaiment Show
Columbia/Sony
Betyg: 4
Förmågan att skriva hitlåtar kan jämföras med att vara idrottare. 99 procent förmår vara toppen maximalt sex-sju år. (Paul McCartney och Max Martin är omänskliga undantag.) Robbie Williams har efter ett antal magra år nu återförenas med Guy Chambers som var medkompositör till hans största låtar i slutet av 1990-talet. Men att höra dem skriva tillsammans 2016 är som att se ett ”Mästarnas mästare” där det flåsas rejält i uppförsbackarna. Det är charmigt, men det håller inte för radion. Robbie Williams, med sin charm, kommer att kunna fortsätta vara caffé latte-generationens motsvarighet till Rat Pack-underhållarna fram till pensionen, och forstätta sälja ut shower, men hans tid som popartist i frontklungan är över.
Jan Gradvall