Krönika, DI Weekend
Weekend 25 november
Krönika
Jan Gradvall
Det är inte bara datorer som genomgår programuppdateringar. Detsamma gäller människor.
Nisse i Hökarängen är ett uttryck för en genomsnittstittare eller genomsnittsläsare. Den påhittade personen Nisse i Hökarängen skapades på 1970-talet av redaktionen på ”Aktuellt” – den sannolikt mansdominerade redaktionen – som ett exempel på nyhetsprogrammets målgrupp.
Nisse är måttstocken. Om Nisse hänger med, då fattar alla.
Vad som hänt under 2010-talet är att den gamle Nisse i Hökarängen genomgått en radikal förvandling. Nisse i Hökarängen är i dag en cyborg.
Hur når man fram med sin information? Hur tränger man igenom med sina berättelser och sitt budskap? Det är frågor som precis alla i dag brottas med, från företag och politiker till journalister och författare.
Ingen vill kvarlämnad på perrongen när tåget mot framtiden – ”dörrarna stängs, ta plats” – susar i väg.
Ändå är det förbluffande få som vänder på frågan och tittar på verkligheten ur mottagarens perspektiv.
För varför ska mottagaren egentligen bry sig? Vad har läsaren/tittaren för konkret nytta av det som berättas?
Dagens läsare lider inte av informationsbrist, precis tvärtom. När vi numera har datorer och mobiler i fickan, vilka möjliggör oavbruten tillgång till princip all fakta i hela världen, har läsarens/tittarens situation totalt förändrats.
En cyborg är en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar. Termen myntades i början av 1960-talet och är populär inom science fiction-genren.
När Internet nu blivit en integrerad del av vår kropp – vi släpper ju aldrig mobilen – så har vi idag alla i praktiken förvandlats till cyborgs.
Det är en tanke jag snott från Zadie Smith när hon intervjuades i Financial Times förra veckan.
”Jag är hela tiden medveten om att jag inte skriver för en 1800-talsläsare”, sade Zadie Smith. ”Jag skriver för en cyborg. En person som har tillgång Internet, denna enorma databas, som de bär runt på. Om du som författare sitter och beskriver det sjätte arrondissemanget i Paris, det är galet, läsarna kan kolla upp det på en sekund. Vad som intresserar mig är hur man kan berätta historier som övertygar på ett annat sätt.”
Jag har inte många idoler men Zadie Smith är en av dem. Allt hon skriver tränger igenom i mediebruset. Hon är glasklar i tankarna. Hon vägleder därmed mig i mina tankar.
Vad hon säger ovan skulle kunna missförstås. Vad Zadie Smith menar är inte att den klassiska romankonsten spelat ut sin roll, bara att författare i dag måste vara medvetna om att deras läsares situation och vardag helt har förändrats.
Citatet i Financial Times kommer från ett sammanhang där Zadie Smith berättat om sitt vardagsarbete. Hon är född och uppvuxen i London men bor i dag i New York där hon undervisar studenterna i åldern 19-21 vid fakulteten för engelska.
Den kurs som Zadie Smith håller för sina studenter är till sin form inte det minsta modern utan klassisk. Hon låter under läsåret studenterna läsa 14 romaner som hon själv valt ut, samtliga skrivna på 1900-talet, bland annat Muriel Spark, Franz Kafka och E.M. Forster.
Alla studenterna i hennes klass vill skriva fiktion, men Zadie Smith låter dem inte göra det eller diskutera det i klassen. Allt studenterna får skriva är essäer vilka hon sedan rättar. Hon beskriver sina kurser som ”reading for writers”. Hon lär dem helt enkelt att läsa.
I gengäld suger hon själv upp allt som dessa unga studenter för med sig in i klassrummet – musik, TV, teknik – och använder sedan de unga studenternas vardag (”they’re living in times that are quite difficult to live in”) till att uppdatera sitt eget skrivande, vilket märks inte minst i hennes nya roman ”Swing Time” som gavs ut förra veckan.
Zadie Smith är en författare, eller kommunikatör om man så vill, i ständig förändring. Hon ändrar sitt sätt att skriva för varje roman hon skriver. I en essä från 2008 skrev hon: ”Form, stil, strukturer – vad du än föredrar – ska hela tiden förändras, precis som kjollängder”.
Med andra ord: om du själv i dag arbetar och kommunicerar likadant som du gjorde i fjol, eller ännu värre, för tio år sedan, då gör du någonting allvarligt fel.
Den som inte förändras står inte ens kvar på samma ställe. Du glider bakåt, medan Cyborgen från Hökarängen redan är på väg någon annanstans.
Så mycket som i dag skrivs eller sänds ut görs utan eftertanke om att mottagarens förändrade situation. Och väljs följaktligen bort.
Om du inte regelbundet uppdaterar din dator börjar den fungera sämre. Detsamma gäller dig själv.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Line of duty”, SVT. Engelskt tv-drama har tappat rejält gentemot amerikanskt på 2000-talet, men ”Line of duty” kan sparra mot de bästa. BBC:s flaggskepp i genren polisserier. Komplexa historier. Rå, smutsig. Man känner karaktärernas plåtiga andedräkt.
FILMMUSIK
Dungen, ”Häxan” (Smalltown Supersound). Bandet blev inbjudet att göra musik till en visning av Lotte Reinigers ”The Adventures of Prince Achmed” från 1926, en av de allra första animerade långfilmerna. Resultat: förtrollande musik väcker alla sinnen.
BOK
”Zlatan: Hårda fakta” (Modernista) av Lars Nylin & Lars Sundh. En massiv faktabok lika tung och elegant och lekfull som Zlatan på planen. Zlatans snyggaste mål. Zlatans bilar. Zlatans tatueringar. Zlatans skor. Zlatans samtliga tävlingsmatcher.
+
BONUS NR 1:
Man vet att året 2016 varit både uppochnedvänt och bakochframvänt när ”Gilmore Girls” hämtar inspiration från Karl Ove Knausgård.
Nostalgi kan vara vilseledande.
Komediserien ”Gilmore Girls” kändes som något nytt när den sändes 2000-2007. En serie om ensamstående mamma och hennes dotter – båda lika slängda i käften – som visade att vuxna och tonåringar kan vara precis lika vilsna och sökande.
Och även älska popmusik och populärkultur precis lika mycket.
”Gilmore Girls” var en mainstreamserie men den underskattade aldrig tittarna. Band som Sparks, Sonic Youth och Bangles gästade serien. I ett avsnitt gör mor och dotter en snögubbe som föreställer Björk.
Däremot var långt ifrån alla av de 153 avsnitten så bra som seriens rykte blivit i efterhand. Hypen har lite gått överstyr. Fans organiserar studiecirklar där man ser om alla avsnitt.
Netflix gör nu vad som blivit ett mycket vanligt Netflix-trick och återupplivar en gammal nedlagd serie.
Medan originalavsnitten var en timme minus reklam (dvs 39-45 minuter i reell längd) har skaparen Amy-Sherman Palladino nu gjort fyra långfilmsavsnitt vilka – precis som Knausgårds senaste boksvit – bygger på de fyra årstiderna.
Alla fyra avsnitten läggs ut i dag 25 november.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Årets vackraste skivutgåva är härmed korad. ”Belle Époque in Upper Volta” är en minutiöst formgiven och vacker box innehållande tre vinylabum och en fotobok på 144 sidor. Allt med denna box – från typografin till papperskvaliteten – signalerar gränslös kärlek till och respekt för kultur och musik.
Västafrikansk musik från länder som Mali och Ghana är i dag välkänd världen över, men vi har hört väldigt lite från Burkina Faso, tidigare känt som Övre Volta.
Efter att landet brottade sig ur kolonialismens strypgrepp uppstod på 1960-talet och 1970-talet en kosmopolitisk oas i Övre Voltas storstäder med ett blomstrande nattliv lika kreativt som i New York eller i London.
Fotografen Sory Sanlé dokumenterade denna era med fantastiska svartvita bilder på nattklubbskaraktärer som skapat sitt eget mode.
Vinylskivorna presenterar supertajta band som Volta Jazz, Dafra Star, Echo Del Africa och Les Imbattables Léopards, vilka lyssnat på amerikansk soul och funk, kubansk musik, salsa, jazz och blandat ut det med västafrikansk pop och folkmusik.
Boxen är utgiven av The Numero Group, ett skivbolag i Chicago startat 2003. Numero ger ut så galet påkostade och nischade utgåvor att det två ägarna måste vara ekonomiskt oberoende. Må deras bankkonton aldrig nollas.
Jan Gradvall