Skivrecensioner, DI Weekend


Vanhelgd
Temple of Phobos
Pulverised
Betyg: 4

Cult of Luna
Mariner
Indie/Border
Betyg: 4

Subrosa
For this we fought the battle of ages
Profound Lore/Sound Pollution
Betyg: 4

Ingenting är mörkare än när det är mörkt i Mjölby.

Dödsmetallbandet Vanhelgd från Mjölby skriver på innerkonvolutet till sitt album: ”Låt mig finna trälvägens slut, låt mig fly armodets plågor”. Har man gått längs en skogsväg i Östergötland, en vinterdag när det aldrig blir ljust, så förstår man exakt vad de menar. Det går även att nynna med i gruppens textrader som ”hand i hand i ett sista andetag, ty lien skördar såväl natt som dag”.

Genren metal är definierade för samtida svenskt kulturliv. Sverige och Finland har flest metalband per capita i världen.

Att metal ändå är en underbevakad genre i Sverige understryks när utmärkta tidningen Close-Up gör sitt årsbästanummer. När Close-Up:s skribenter rösta fram årets bästa metalalbum ser Topp 3-listan ut som följer: 1. Vanhelgd från Mjölby. 2. Cult of Luna från Luleå och Umeå. 3. Subrosa från Salt Lake City.

Vanhelgd befinner sig så långt utanför mainstreamfåran att den enda dagstidning som recenserade deras album var Norra Västerbotten. Detsamma gäller Subrosa. Den enda dagstidning som recenserade var Norra Wermlands Tidning.

Tvåan på listan, Cult of Luna, är ett undantag. Ett vars album fått stor uppmärksamhet både internationellt och i Sverige och förra veckan Grammisnominerades.

Close-Up bevakar metalgenren djupare och kunnigare än alla andra. Att lyssna på deras urval öppnar ens öron och ger en intressant bild även var populärmusiken i stort är på väg

Vanhelgd, Cult of Luna och SubRosa befinner sig på helt olika platser i metalvärlden, men de tre toppalbumen har några saker gemensamt.

Låtarna är påfallande långa. Alla tre banden har låtar som klockar in på över 12 minuter. Alla tre banden når sin kraft genom att sänka tempot snarare än att höja det. De undergenrer till metal som Cult of Luna och SubRosa verkar inom kallas doom metal och sludge metal. Även Vanhelgds death metal, traditionellt sätt väldigt snabb musik, har drag av doom metal.

Det finns låtar på alla tre albumen som kan karaktäriseras som vaggvisor.

Alla andra genrer i populärmusiken just nu, från pop och country till hiphop och elektronisk musik, ägnar sig åt att så snabbt som möjligt fånga lyssnarens uppmärksamhet – de där avgörande sekunderna innan man klickar vidare till nästa låt på Spotify – men dessa tre band är fullständigt ointresserade av det.

Låtarna byggs upp långsamt, närmast orkestralt, med influenser från klassisk musik. Det låter som banden har all tid i världen. Man gräver där man står, man gräver djupt och man är inte rädd för att bli lerig.

Mjölbys kommun har som slogan ”Världsvan & hemkär”. Det stämmer in även på Vanhelgd.

Jan Gradvall

Gillian Welch
Boots No. 1 – The official Revival bootleg
Acony/Border
Betyg: 4

Gillian Welch skrev musikhistoria med sitt debutalbum ”Revival” från 1996. På det svartvita omslagsfotografiet såg hon ut som hon klivit upp från någon av Walker Evans fotoböcker där han dokumenterade den stora depressionen.

Även musiken lät så. Musik med stampat jordgolv. Musik som rymde hymner från Appalacherna, djupt kristen musik, country med alkoholandedräkt och astmamedicinerad bluesgrass.

En film som bröderna Coens ”O brother, where art thou?” hade kanske inte gjorts om inte Gillian Welch gjort entré från vänster och präglat utvecklingen av hela Americana-genren.

När Gillian Welch nu 20 år senare öppnar skrivbordslådorna från den tiden, blåser bort dammet och ger ut outtakes och alternativa versioner, inser man att det är exakt de här sångerna man behöver för att avsluta det här året.

Jan Gradvall