Skivrecensioner, DI Weekend

Awa Poulo
Poulo Warali
Awesome Tapes From Africa
Betyg: 4

En artist med en närvaro som får jorden att för ett ögonblick trycka på paus och sluta snurra runt sin egen axel. En röst som skär rakt igenom allt det som dominerar vardagen – arbete, trötthet, oro, sjukdom – och påminner om vad det innebära att leva. Att vara vid liv.

Det är inte ofta man hör artister av det slaget, men man nyper sig själv i armen när man hör sångerskan Awa Poulo.

Detta splitt nya album, inspelat i Bamako, Mali, känns som en musikalisk sensation på samma nivå som när jag hörde Tinariwen första gången.

Awa Poulo tillhör den etniska folkgruppen fulani som omfattar 14 miljoner människor och finns utspridda i 15 olika länder i Västafrika, Centralafrika och Östafrika. Folket är halv- eller helnomiserade, många av dem är boskapsskötare, en vardag som präglar Awa Poulos texter.

”Djulau” är en hyllning till de handelsresande som reser från by till by, från land till land, och spenderar lång tid ifrån sina egna familjer för att andra familjer ska få sina varor. Musiken är febrigt suggestiv på ett sätt som för tankarna till John Lee Hooker och Ann Peebles.

På omslaget skriver Awa Poulo om ”Poula hoto ngari” att den låten handlar ”alla människor som skänkte mig kor på min senaste turné”. I texten sjunger hon: ”Var ska jag binda alla kor och kalvar som fansen ger mig?”

Hennes fem medmusiker är lika tajta och spelsugna som en Miles Davis-kvintett. En välsignad flöjtist får stort utrymme.

Tack för en öppen värld som gör det möjligt att sådan här musik blir dokumenterad, utgiven och får global spridning.

Jan Gradvall

Laraaji
Celestial Vibration
Soul Jazz Records
Betyg: 4

Alla som varit inne på ett spa på ett hotell känner igen den typen av musik som spelas där. Aldrig riktiga låtar. I stället en sorts diffus, porlande och knappt hörbar bakgrundsmusik. Det som om låter försökt tonsätta luftfuktighet.

Tänk om någon tog den typen av meditativ pling plong-musik och utvecklade till den något som är bra på riktigt?

Möt Edward Larry Gordon, en amerikan född 1954. Efter att han som barn spelat violin, trombon, piano, och därefter studerat musikteori, gick han i vuxen ålder över till att spela cittra, det stränginstrument som Anton Karas populariserade med temamusiken till filmklassikern ”Den tredje mannen”..

Han blev intresserad österländsk mysticism, meditation och tog med sig cittran ut i New Yorks parker där han satt och spelade med slutna ögon. Han började kalla sig Laraaji, en kvasiösterländsk omskrivning av Larry G.

En förpipasserande, en rik advokat, blev så hänförd av Laraajis toner att han 1978 bekostade inspelningen av ett album för att han själv ville ha det som avslappningsmusik.

När Laraaji en annan dag öppnade sina ögon såg att det bland sedlarna i dricksburken låg ett visitkort från Brian Eno. Laraajis nästa album utgavs i Brian Enos serie med ambient-musik.

Det är det första albumet, bekostat av advokaten, som här återutges. Endast två kompositioner, varar en knapp halvtimme vardera. Musik som transporterar en till en solig park i ens eget huvud.

Jan Gradvall

Rag ’n’ Bone Man
Human
Sony
Betyg: 4

Under en tid då få längre köper skivor sålde debutanten Rag ’n’ Bone Man den första releaseveckan i sitt hemland Storbritannien 117 000 exemplar av det här albumet. Det var fler än alla de andra på Topp 15 tillsammans.

Rag ’n’ Bone Man fick också nyligen den brittiska musikbranschens Brits Critics’ Choice Award, en utmärkelse som blivit närmast en garantistämpel för framgång. Bland debutanter som fått det tidigare finns Sam Smith, James Bay, Florence + The Machine och en viss Adele.

Vem är Rag ’n’ Bone Man? En 32-åring från Sussex som ser ut som en typisk deltagare i ”Lyxfällan”. Stor, skäggig, permanent klädd i t-shirt och träningsbyxor, massivt tatuerad. På hans ena knog står det FUNK, på den andra SOUL. Han är uppväxt med metal och hiphop.

På egen hand har han utvecklat en sorts soulig blues, varm och öppen, med melodier som är förbluffande direkta och en röst som öppnar hjärtan.

Att i princip samtliga låtar på detta album lika gärna kunde ha framförts av Adele är ett litet problem men också en stor tillgång.

Rag ’n’ Bone Man kommer att bli lika stor även i Sverige och resten av världen.

Jan Gradvall

Laura Marling
Semper Femina
Playground
Betyg: 4

Laura Marling är Storbritanniens Anna Ternheim. En lysande singer-songwriter och mycket driven gitarrist som gör låtar som hamnar någonstans mellan folkmusik, Americana och självbiografisk pop.

Under perioden då hon skrev på detta nya album, hennes sjätte, gjorde hon en podd som rekommenderas, Reversal of The Muse, där hon i möten med andra musiker ”femininity in creativity”. I det sista avsnittet intervjuar hon Dolly Parton och Emmylou Harris.

Intrycken från mötena i podden har präglat hennes nya album. Albumtiteln ”Semper Femina” är latin för alltid kvinna.

Med hjälp av producenten Blake Mills (Alabama Shakes, Jim James) gräver hon ännu djupare i sin musik. Öppningsspåret bygger på ett groove där tre basar spelar samtidigt. Andra spår för tankarna till Paul Simon, Anna Ternheim och kanske i synnerhet hennes landsman, Nick Drake.

Sånger som är som vackra, karga höstträd med endast fem löv kvar.

Jan Gradvall