Skivrecensioner, DI Weekend
Stor
Under broarna
Frihet/Sony
Betyg: 4
”Once upon a time in America” från 1984 blev spaghettigeniet Sergio Leones allra sista film, ett mästerverk med tårkanalskittlande soundtrack av Ennio Morricone. En uppväxtskildring om invandrarkillar i New York Citys undre värld av våld och droger. Omslagsbilden till filmen och soundtracket visar huvudpersonerna i skuggorna under en majestätisk bro.
Det finns flera paralleller mellan ”Once upon a time in America” och rapparen Stors nya album.
Även Stor använder livet under broarna – inte över broarna – både som metafor och spelplats för sina berättelser om en undre värld i storstaden, i hans fall Stockholm, en värld som är osynlig för majoriteten.
Stors röst påminner också om Robert DeNiros röst i ”Once upon a time in America”. Eller kanske ännu mer Robert DeNiros roll som boxaren Jake LaMotta i ”Tjuren från Bronx”. Nasalt, hest, sävligt. Vittnesmål från någon som gått många tuffa ronder mot livet.
Stors riktiga namn är Sergio Rubén Ulises Infante Azocár. Han gör inte bara musik. Med sina låtar skapar han inre filmer: får oss att se vad han sett, känna vad han upplevt. ”Himlen är tusenlappsgrå” är en typisk textrad.
Som textförfattare är han 30 år gammal en av de främsta i sin generation.
Som rappare utstrålar han en självsäkerhet, en avslappnad självklarhet, som för tankarna till när Jay-Z var så stor att han kunde låta gäster som Eminem ta över rampljuset i en låt. På samma sätt låter Stor på detta album Jireel och Michel Dida nästan glänsa allra mest. Nästan.
Jan Gradvall
Saint Etienne
Home counties
Heavenly/Border
Betyg: 4
Radio 4 är BBC:s kanal för talade sändningar. Dokumentärer, radioteater, högläsning, vetenskap, historia. Samt, inte minst, direktsändning från när klockan slår i Big Ben.
Att Saint Etiennes album inleds med en röst som förkunnar ”This is Radio 4” känns symptomatiskt.
Efter ett kvarts sekel i musikbranschen har trion Saint Etienne lämnat den ungdomsinriktade Radio 1-världen och jakten på pophits.
Saint Etienne sällar sig i stället till engelska original som Philip Larkin, David Attenborough, Enid Blyton, Jane Tennison i ”Prime suspect”, Wallace & Gromit, Ken Loach, Ian Dury, Sherlock Holmes, Poly Styrene, Caitlin Moran, Zadie Smith och Anna Smith i ”Downton Abbey”.
Saint Etienne anno 2017 skapar gör pop som förvisso låter ungefär som pop men som i temperament och noggrannhet påminner mer om radioteater och väderleksrapporter.
”Home counties” är gruppens motsvarighet till vad ”22 dreams” var för Paul Weller; ett klorofyllgrönt album där man släpper in flöjt och influenser från klassisk musik.
När Sarah Cracknell i låten ”Whyteleafe” sjunger om klassiska decennium i popkulturen är det fint att hon inkluderar det Stockholm där Saint Etienne på 1990-talet hade ett andra hem: ”The Paris of the Sixties, the Berlin of the Seventies, the Stockholm of the Nineties”.
Jan Gradvall
Roger Waters
Is this the life we really want?
Columbia/Sony
Betyg: 4
Pink Floyd-hjärnan Roger Waters nya album är gjort i nära samarbete med Nigel Godrich, en producent som är så nära Radiohead att han ofta refereras till som Radioheads sjätte medlem. Att Radioheads senaste album ”A moon shaped pool” är tillägnat Nigel Godrichs pappa, som dog under inspelningen, säger en del om deras täta band.
Under musikbranschfestivalen by:Larm i Oslo i mars hamnade jag stolen bredvid Nigel Godrich på en middag. Han berättade lite om sitt samarbete med Roger Waters och sade en sak som för mig blivit nyckeln för att slutligen förstå Pink Floyd: ”För Roger börjar precis allting med orden, med texterna”.
Pink Floyd har förknippats med svävande musik och lite för dyra stereoanläggningar, men lyssnar man ordentligt märker man hur förankrat allting är i texterna.
I december 1971 samlade Roger Waters de andra medlemmarna i Pink Floyd och informerade om att han bandet från och med nu skulle fokusera på ett ämne. Vilka krafter i det moderna samhället är det som alienerar människor från varandra?
Tillsammans gjorde de sedan en lista på sådana krafter: åldrande, våld, dödsskräck, religion, krig, kapitalism, mental ohälsa.
Lyssnar man på Pink Floyds bästa album – ”Dark side of the moon”, ”Wish you were here”, ”Animals”, ”The Wall” – är det exakt det som låtarna handlar om.
På sitt första soloalbum sedan 1992 (operan från 2005 ej inräknad) fortsätter Roger Waters i den andan. Sångerna är precisa, arga, mörka. Nigel Godrich har också finkänsligt uppdaterat Pink Floyds filmiska sound med ljudeffekter som skällande hundar och krossat glas.
Jan Gradvall