Krönika, DI Weekend

Weekend 3 november

Krönika

Jan Gradvall

Jag jag jag. Det är en bra sammanfattning av tidsandan. Att alltid tänka på sig själv i första hand – i förhållanden, på arbetet, i världen – har många fördelar. Man blir snyggare (fler timmar på gymmet) och kan ägna mer tid åt självförverkligande.

En nackdel är att man kan vakna upp en dag och känna en förlamande tomhet.

En som vet precis hur det känns är Bob Dylan.

Allting går i cykler. Den rådande fixeringen vid jaget har många likheter med tidsandan i USA i början av 1970-talet. En era som journalisten och författaren Tom Wolfe i en berömd essä från 1976 döpte till The ’Me’ Decade.

The ’Me’ Decade i USA var en reaktion på 1960-talets dröm om kollektiv och gemenskap. En grönskimrande idyll som för många kollapsade med Vietnam-kriget, tyngre droger och morden på Martin Luther King och Kennedy-bröderna.

Vad som följde när man gav upp den drömmen var en lång period av individualism och självförverkligande. För varför försöka förändra världen, vilket bevisligen inte verkar fungera, när man i stället kan förändra sig själv?

Tom Wolfe skriver i essän att den nya drömmen var att ändra sin personlighet. ”Remaking, remodeling”. Att polera och förbättra sitt eget jag. Att utveckla sig själv.

När jaget besegrade kollektivet skapade det samtidigt en annan sorts vilsenhet. En längtan efter tillhörighet som många fyllde med något tryggt och gammalt: kristen tro.

Populariteten hos Jimmy Carter, president 1977-1981, var enligt Tom Wolfe ett exempel på detta. Jimmy Carter var en pånyttfödd kristen. Samtidigt växte det parallellt med Carter fram en ny kristenhet från politiskt motsatt håll, vad som kom att få namnet den kristna högern.

Mitt i allt detta förklarade Bob Dylan plötsligt 1979 att han hade blivit kristen.

Det är svårt att förklara chockeffekten av detta i dag. Bob Dylan, av alla artister. Den ironiskt leende upprorsmakaren som utstrålat mer oberoende än någon annan förklarade nu plötsligt att han i längtan efter tillhörighet han hade blivit frälst och nu tänkte sig ut på vägarna för att frälsa andra.

I dag släpps en box som dokumenterar Bob Dylans kristna period, ”Trouble no more: The Bootleg Series Vol 13, 1979-1981”. Nio cd-skivor med i första hand liveinspelningar

Att diskutera Dylans kristna period är en vattendelare. Många Dylan-fans fnyste åt denna period och gör det fortfarande.

Men jag själv har varit mer nyfiken på att höra Dylans kristna konserter än någon annan av hans liveinspelningar (möjligen undantaget den elektriska turnén i England 1966). Det finns en kraft i denna musik – låtar som försöker fylla ett själsligt hål – som är en kniv genom självgodhet.

Jag är heller inte ensam. Flera av de bästa svenska popmusikerna i dag har frikyrklig bakgrund: Tomas Andersson Wij, Jonathan Johansson, Loney Dear (Emil Svanängen). Nämner man Dylan för dem börjar de lyriskt tala om låtar från den kristna perioden som ”Every grain of sand”, ”I believe on you”och ”Pressing on”. Låtar som tillhör det absolut bästa Dylan spelat in.

Bob Dylan, född i en strikt troende judisk familj, har själv angett en konsert i San Diego 1978 som fröet till hans omvändelse och konvertering. Någon i publiken kastade upp ett litet krucifix i silver på scen. Dylan plockade upp det och stoppade det i fickan.

Under nästa spelning på turnén, i Tucson, mådde han inte bra. Han sade ”I need something tonight that I didn’t have before”. Han stoppade handen i fickan – och hittade krucifixet. På hotellrummet senare samma natt kände han sedan en närvaro på hotellrummet han inte kunde förklara.

Från november 1979 till maj 1980 gav sig Dylan ut på en turné i förhållandevis små konsertlokaler (plats för 2 000 personer) där han enbart spelade sina nya kristna sånger; låtar från ”Slow train coming” och den ännu inte utgivna ”Saved”. Inga gamla hits.

En del i publiken lämnade lokalen, förbannade och besvikna, men dessa nyutgivna liveinspelningar förklarar varför de som stannade kvar inte kunnat sluta tala om dessa väckelsemöten. (Turnén fortsatte 1980-1981 med skillnaden att Dylan då även vävde in en del gamla låtar.)

Bob Dylan var 37 år när han blev kristen. Vad var det han letade efter?

Spekulationer om människors tro förblir just spekulationer. Tro är något komplext och privat. Men det hörs i musiken vad Dylan hittade: motsatsen till jag-fixering, tillhörighet och gemenskap.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DOKUMENTÄR
”All In – den bevingade hästen”, SVT Play. En av de bästa sportdokumentärer jag sett. Om samspelet mellan Jerringprisbelönade ryttaren Peder Fredricson och det knepiga, oförutsägbara geniet: hästen All In. Lisen Lindahls film ger insikter om ledarskap och talangutveckling som är lika användbara på människor.

KONST
Bill Viola, Uppsala domkyrka. Inuti den magnifika gotiska katedral som rymmer den heliga Birgitta reliker finns varsamt utplacerade videoskärmar med filmer av amerikanen Bill Viola. Inget ljud, bara människor i rörelse. Verken är lika vackra som altartavlor. Sista tre dagarna, tas ned söndag.

ALBUM
Jackie Shaw, ”Any other way” (Numero/Playground). En cd-utgåva som rymmer en hel berättelse om ett människoöde. En av 1960-talets starkaste soulröster tillhörde en svart kvinna född i mans kropp. Bland hennes låttitlar, ”New way of lovin’” och ”Cruel cruel world”.

+

BONUS NR 1:

Skådespelaren och komikern Henrik Dorsin är född 1891. På Wikipedia och delar av Internet kan man förvisso hitta motsägelsefulla uppgifter om att han skulle vara född 1977, men lita inte på det, det är fake news. Henrik Dorsins referenser och uttryck bevisar att han är jämngammal med Karl Gerhard.

I kväll, fredag 3 november, är det 22-00 premiär på SVT för en ny säsong med tv-program av Grotesco, den humorgrupp där Henrik Dorsin är en av medlemmarna. Gruppens tredje säsong i tv heter ”Grotescos sju mästerverk”.

Första programmet är något på pappret så fullständigt ogenomförbart som en musikal om flyktingkrisen.

En 30 minuter lång musikal om ”Sverige och en period i vår nutidshistoria som markerade en kraftig kursändring i svensk politi”. Grotesco har valt att tonsätta perioden juni-november 2015, då Sverige tog emot fler asylsökande än någonsin till följd av kriget i Syrien och andra konflikter. Henrik Dorsin spelar huvudrollen som Stefan Löfven.

Och det är så briljant genomförbart – ett resultat av hundratals och åter hundratals arbetstimmar – att Hasse & Tage sträcker ner händerna och gör en high five till sina efterträdare.

Vad som är nästan overkligt imponerande är bredden musikaliteten. Dorsin & Co behärskar precis alla musikaliska uttryck som finns: operett, opera, Fantomen På Operan-musikaler och, med viss tvekan, rap.

Det låter som kuplettandroiden Henrik Dorsin fått samtliga sändningar av Melodikrysset inprogrammerade via en sladd på BB.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Neil deGrasse Tyson är astrofysikens Beyoncé.

Med den lika vansinniga som briljanta liknelsen inleder journalisten Andrev Walden sitt förord till Volante-utgåvan av ”Astrofysik i ljusets hastighet”.

Neil deGrasse Tyson är född i Bronx och har en röst och utstrålning som påminner som soulvalrossen Barry White. Trots det eller kanske tack vare det är han en lika viktig och respekterad ambassadör för kosmologisk vetenskap som Stephen Hawking och Carl Sagan.

Söker man på YouTube hittar man Neil deGrasse Tyson som självlysande gäst i tv-serier som ”Big Bang Theory” samt humorserier som ”Saturday night live”. Alla älskar att parodiera honom men också att lyssna på honom.

Tysons egen presentation av den nya föredömligt korta (140 sidor) och pedagogiska boken är spot on: ”För alla dem som inte hinner med att läsa tjocka böcker, men ändå söker en väg till kosmos”.

Jan Gradvall