Skivrecensioner, DI Weekend

Fever Ray
Plunge
Rabid/Border
Betyg: 4

Av alla svenska musiker verksamma på 2000-talet är Karin Dreijer den som fått störst erkännande utomlands.

Ingen skulle känna igen henne på Ica, men samtliga album hon gjort – antingen som ena halvan av syskonduon The Knife eller med sitt soloprojekt Fever Ray – har hyllats och analyserats som betydande konstnärliga verk i dagstidningar och magasin världen över.

Ska man jämföra internationellt inflytande med någon annan nordisk konstnär under samma period är Karl Ove Knausgård ett av få namn som dyker upp.

Ett annat är filmaren Johan Renck som hon också samarbetar med. Att Renck satte en Fever Ray-låt som vinjettmusik till tv-serien ”Vikings” (budget 40 miljoner dollar per säsong) har förmodligen genererat större intäkter för Dreijer än något annat sedan The Knifes komposition ”Heartbeats” hördes i en berömd reklamfilm för Sony Bravia med studsande bollar nedför en gata i San Fransisco.

Vad är Karin Dreijers hemlighet?

Till att börja finns där alltid en kärna i hennes kompositioner. En kärna som är mer fast än vad de flesta som hör hennes musik inser.

Nya albumet virvlar av rytmer och ljudeffekter, men längst där inne finns traditionella kompositioner som kunde vara skrivna av Neil Young. Det handlar om att vara mitt i livet, att försöka få ihop vardag med drömmar. Skillnaden är att Dreijer skriver mycket mer explicit om sex än Young och att hon gör politik av sex.

Annars är likheterna påfallande. Albumet mynnar ut rader som kunde skrivits i vågskvalpet på Zuma Beach: ”The final puzzle piece, this little thing called love, the missing thing called love.”

De flesta artister hittar sitt sound i början av karriären. Därefter vill man inte eller orkar inte hänga med i utvecklingen.

Men en annan styrka hos Karin Dreijer är att hon parallellt med sitt småbarnsliv verkar tillbringa halva nätterna med att surfa runt och leta efter den mest nyskapande och experimentella nya musik som ges ut. Beats från strippklubbar i Atlanta, nattklubbar i Lagos, källare i södra London, barer i Berlin, svartklubbar i Göteborg.

Varje nytt album som Karin Dreijer ger ut innebär alltid ljudmässigt ett stort framåt, ett ständigt tänjande på gränser och lyssnarnas tålamod. Karin Dreijer definierar sin samtid genom att placera sig utanför den på ett sätt som påminner om Bowies period i Berlin.

Jan Gradvall

Mikael Wiehe
Portvakten
Gamlestans Grammofonbolag
Betyg: 1

Om man tar humorgruppen Grotescos redan klassiska musikalavsnitt om flyktingkrisen från förra veckan – fast sedan subtraherar humor, djärvhet, finess, subtilitet och skärpa – då har man Mikael Wiehes nya album.

När Mikael Wiehe sjunger om migration och Europas murbyggande är allt så övertydligt att det känns som han håller upp skyltar med ”Plats för tårar” och ”Starkt bildspråk” mellan verserna.

På öppningsspåret ”Släpp in mig” iklär sig Wiehe rollen som en flykting från icke-namngivet afrikanskt land som vill bli insläppt i Europa. Till västafrikanska toner skåneskorrar han ”Släpp in mig, Europa!” följt av rader som: ”Rulla ut dina stränder som en matta av sand, för en trött resenär från ett främmande land”.

En annan låt jämför EU-migranter sittande utanför Ica med en av HC Andersens berättelser.

Flickan med svavelstickorna
har kommit tillbaks
i trasiga paltor
och huckle och sjal
Hon sitter vid Ica
precis där du bor
och tigger om pengar
till syster och bror

Grotesco-medlemmen Per Andersson, som redan parodierat Wiehes i Allsång på Skansen och Diggiloo, gnuggar händerna.

Mikael Wiehe är noga med att framställa sig själv som en vidsynt världsmedborgare. Men när han i en bisarr kabarélåt med titeln ”C’est Paris” räknar upp platser och legender som han beundrar i det multinationella Paris, en stad så präglad arabisk, asiatisk och afrikansk kultur, så är samtliga människor som Wiehe räknar upp vita européer.

Död är ett tema på albumet, flera låtar andas bokslut. Mikael Wiehe är en alldeles för begåvad artist och textförfattare för att ta farväl med sådana här plattityder.

Jan Gradvall

Margo Price
All American made
Third Man Records/Warner
Betyg: 4

I sömnig del av centrala Nashville, inom krypavstånd till mikrobryggerier och barbequelador, ligger vinylimperiet Third Man Records.

Vägg i vägg ligger inspelningsstudio, kontor, skivbutik. Allt målat i de grundfärger grundaren och ägare Jack White alltid använder: svart och gult eller blått (under perioden med White Stripes var det vitt och rött).

Till inspelningsstudion kommer allt från artister på besök i staden (First Aid Kit och Dungen har spelat in vinylsinglar för Third Man) till sjungande skolklasser. Satsningen handlar inte om nostalgi utan om att återupprätta ett sätt att dokumentera mänskliga röster i sin mest råa form, med alla så kallade fel intakta.

Jack White kunde inte ha hittat en bättre symbol för vad Third Man-imperiet står för än Margo Price, en 34-årig singer-songwriter lika influerad av Janis Joplin som Dolly Parton. Hon beskriver sig själv som ett barn ”raised on Jesus and sports” och skriver texter med gåspenna och sitt eget blod.

Albumtitlen ”All American Made” syftar på märkningen av varor till salu. Margo Price lägger till andra saker som också är tillverkade i USA: vapen som sålts till Iran, baksmällor, ”liver failure and there’s mad cows being cloned”.

Jan Gradvall


Fever Ray
Plunge
Rabid/Border
Betyg: 4

Av alla svenska musiker på 2000-talet är Karin Dreijer den som fått störst uppmärksamhet utomlands.

Ingen skulle känna igen på Ica, men samtliga album hon har varit med och gjort – antingen som ena halvan av syskonduon The Knife eller med sitt soloprojekt Fever Ray – har hyllats och analyserats som betydande konstnärliga verk i dagstidningar och magasin världen över.

Ska man jämföra internationellt inflytande med någon annan nordisk konstnär under samma period är Karl Ove Knausgård ett av få namn som dyker upp.

Ett annat är filmaren Johan Renck som hon också samarbetar med. När Renck satte en Fever Ray-låt som vinjettmusik till tv-serien ”Vikings” kände Dreijer mer pengar än hon gjort med hela The Knifes senaste album.

Vad är Karin Dreijers hemlighet?

Till att börja finns där alltid en kärna i hennes kompositioner. En kärna som är mycket fastare än vad de flesta som hör hennes musik inser.

Nya albumet virvlar av elektroniska rytmer och ljudeffekter, men längst där inne finns tajta, exakta kompositioner som kunde vara skrivna av Neil Young. Det handlar om att vara mitt i livet, att försöka få ihop vardagen med drömmarna, behovet av kickarna. Skillnaden är att Dreijer skriver mycket mer explicit om sex än Young.

Albumet mynnar ut rader som kunde skrivits i vågskvalpet på Yuma Beach: ”The final puzzle piece, this little thing called love, the missing thing called love.”

De flesta artister fryser sin ljudbild under någon period i livet. Man hittar sitt sound, sen vill man inte eller orkar inte hänga med.

Men en annan styrka hos Karin Dreijer är att hon parallellt med sitt småbarnsliv verkar tillbringa halva nätterna med att surfa runt och lyssna på den mest experimentella nya musik som ges ut. Beats som strömmar ut från strippklubbar i Atlanta, nattklubbar i Lagos, källare i södra London, barer i Berlin, svartklubbar i Göteborg.

Varje nytt album som Karin Dreijer ger ut innebär alltid ett steg framåt ljudmässigt, ett ständigt tänjande på gränser. Ett risktagande som inte breddar publiken, men gör att hon placerar sig utanför sin samtid på ett sätt som påminner om Bowies period i Berlin.

Jan Gradvall

Mikael Wiehe
Portvakten
Gamlestans Grammofonbolag:
Betyg: 1

Om man tar Grotescos redan klassiska musikalavsnitt om flyktingkrisen från förra veckan, fast subtraherar all humor, djärvhet, finess, subtilitet och skärpa, då har man Mikael Wiehes nya album.

När Mikael Wiehe sjunger om migration och Europas murbyggande är allt så övertydligt att det känns som han håller upp skyltar med ”Så här ska du tycka” och ”Plats för tårar” mellan verserna. Ibland bordet ha stått ”Ursäkta grötrim”.

På öppningsspåret ”Släpp in mig” iklär sig han rollen som flykting från icke-namngivet afrikanskt land som vill bli insläppt i Europa och sjunger: ”Rulla ut dina stränder som en matta av sand, för ett trött resenär från ett främmande land.

Jan Gradvall