Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist

Ett album med två kvinnor som sätter sig vid pianot och sjunger 25-30 år gamla Steely Dan-låtar är på pappret en lika hopplöst okommersiell idé som, säg, en långfilm om två män som åker runt provar Pinot Noir-viner. Från Dagens Nyheter 17/10.

Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist

Text: Jan Gradvall

Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist har under tio år gång på gång utnämnts till två av Sveriges bästa sångerskor, men de är inte längre speciellt imponerade – eller ens intresserade – av skivbranschen.

Sara Isaksson ser fram emot att snart få börja plugga igen. Hon har två och ett halvt år kvar på sin femåriga psykologutbildning. Rebecka Törnqvist varvar det egna låtskrivande med att på halvtid, ”bara på kul”, läsa MR, mänskliga rättigheter, med tonvikt på juridik och etik.

Kanske är det också den distansen som gjort att Sara och Rebecka kommit till en punkt när de blivit de perfekta uttolkarna av Steely Dan, den legendariska duon som blivit känd för sin skepsis och sitt ständiga utanförskap.

Ett album med två medelålders kvinnor som sätter sig vid var sitt piano och sjunger 25-30 år gamla Steely Dan-låtar är på pappret en hopplöst okommersiell idé. Precis lika hopplös som, säg, en långfilm om två medelålders män som åker runt i en bil och provar Pinot Noir-viner.

– Som skivbranschen ser ut just nu är det ändå inte någon som vet någonting om någonting, säger Rebecka Törnqvist. Det där med målgrupper och targets är borta. Vi har därför inte lyssnat på annans åsikt om vad som funkar eller inte än vår egen.

Albumet ”Fire in the hole: Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist sing Steely Dan”, som släpps i morgon på deras eget skivbolag, innehåller tolv tämligen udda spår handplockade från Steely Dans gyllene period från 1972 till 1980.

– Men vi är inga fanatiska Steely Dan-fans, säger Sara Isaksson. Det är inte musik jag växt upp med. Jag fick boxen ett par år efter att jag fyllt 20. Jag vet inte vilka låtar som är med på vilken skiva.

– Att ingen av oss har fått Steely Dan överräckt på ett guldfat har nog präglat vårt förhållningssätt till musiken, säger Rebecka Törnqvist. Jag upptäckte Steely Dan via en kompis brorsa. Vi har fått möta berättelserna själva.

Steely Dan skulle kunna kallas pophistoriens första konceptgrupp. Steely Dan, som förra månaden avslutade en utsåld comebackturné i USA, har aldrig varit något band i traditionella bemärkelse, utan resultatet av två intellektuella och deras skruvade idéer och humor. Donald Fagen och Walter Becker träffades när de studerade på Bard College i New York. En av deras första grupper var Bad Rock Group med den blivande komikern Chevy Chase på trummor.

Namnet Steely Dan kommer från en mjölksprutade dildo i William Burroughs ”Den nakna lunchen”. Influerade av författare som Thomas Pynchon, Philip Roth, Kurt Vonnegut och Vladimir Nabokov började Fagen och Becker skriva låtar som mer påminde om noveller – eller snarare slumpvis rivna sidor ur romaner – än om traditionella poplåtar.

För att genomföra sin vision om en verkligt subversiv popmusik anlitade duon sedan världens främsta studiomusiker till skivinspelningarna. Till en början sjöng de inte ens själva. Donald Fagen tvingades börja sjunga först när gästsångaren David Palmer hoppade av efter debutalbumet ”Can’t buy a thrill” från 1972.

Och planen fungerade. Steely Dan nådde ut till en bred publik som attraherades av den bländande ytan, som dyrkade svänget i gränslandet mellan jazzfusion och FM-rock, men inte hade en aningen om, eller helt enkelt inte brydde sig om, alla underliggande referenser. Samtliga Steely Dans sju album mellan 1972 och 1980 sålde platina i USA.

Det är den sidan hos Steely Dan – det perfekta svänget – som under åren gjort gruppen till en favorit hos musiker och HiFi-entusiaster. Det går fortfarande inte att gå in i en stereoaffär utan expediten ber att få provdemonstrera med en snutt från Steely Dans ”Aja” eller Donald Fagens första soloalbum ”The Nightfly”.

Men på albumet ”Fire in the hole” väljer Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist den rakt motsatta infallsvinkeln. Det har rensat bort allt utanpåverk och all studioekvilibristik och har i stället – med en ljudbild dominerad av piano – lyft fram själva kärnan i de komplexa låtarna.

– Om man bortser ser från den berömda perfektionismen finns det en påtaglig enkelhet och direkthet i Steely Dans sånger, säger Rebecka. Nästan alla låtar handlar om människor i marginalen, men det finns inget av det romantiserande av utanförskapet som annars är så vanligt i rocken.

– Det är sånger om människor som befinner sig i utkanten av gräddfilen och försöker hålla skenet uppe. Om till exempel någon som varit tvungen att sova ut några nätter, men inte ser sig själv som uteliggare utan bara berättar om sin dag. Det är människoöden skildrade nerifrån, inte uppifrån.

Förutom att rockmusiken alltid romantiserat utanförskapet har den också alltid romantiserat det ofärdiga och skissartade. Det får inte vara för genomtänkt och välspelat. Då betraktas det som motsatsen till ”nerv”, det mest använda av alla rockadjektiv.

– Jag är så trött på det där, säger Sara Isaksson. Vad jag tycker om med Steely Dan och de här låtarna är tvärtom att det är musik komponerad av någon som försökt göra sitt bästa. Att det får vara genomarbetade melodier. Att det får vara ambitiösa texter. Att det får vara bra.

(slut)