Skivrecensioner, DI Weekend
Weeping Willows
Titel: Fear & Love
(Grand/EMI)
Betyg: 4
När Weeping Willows först blev känt 1995 var det som ett liveband på slitna barer och restauranger på Söder i Stockholm. I en tid när andra lade sitt kreditkort i baren lade sångaren Magnus Carlsson i stället dit sitt hjärta.
Efter flera musikaliska stilbyten under tolv år, varav en del mindre genomtänkta, går Weeping Willows nu tillbaka till det storslagna men samtidigt återhållna 1950-talssound som de krossade hjärtan med för tolv år sedan. ”Fear & Love” påminner om debuten ”Broken Promise Land”.
Producenten Andy Bell från Oasis har förstått vad som gör bandet unikt. Det är många band som kan göra samtida syntpop och gitarrock lika bra som Weeping Willows, men inget annat samtida band har den här förståelsen för tidlösa evergreens av typen ”Only The Lonely”.
Jan Gradvall
Sophie Zelmani
Titel: Memory Loves You
(Sony BMG)
Betyg: 4
Om Sophie Zelmani hade varit man och medelålders hade hon kallats för en svensk Leonard Cohen. Under tolv år har hon gjort vardagsmelankoli till en konstart. Med förledande enkla medel uttrycker hon något många upplever men få kan sätta ord på. Att det finns något universellt i hennes musik understryks av att hennes sånger upptäckts av Hollywood och använts i allt från filmer ”Independence Day” till TV-serier som ”Buffy & The Vampire Slayer”.
Titelspåret på nya albumet, ”Memory Loves You”, kan vara hennes bästa låt hittills. Sophie Zelmani, som fyller 35 nästa vecka, blev för några år sedan inbjuden av Bob Dylans management att tolka en Dylan-låt på filmsoundtracket till ”Masked & Anonymous”. Det vore mycket intressant att höra Dylan – eller Cohen – tolka ”Memory Loves You”.
Jan Gradvall
Carla Bruni
Titel: No Promises
(Teorema/Bonnier Amigo)
Betyg: 3
Den som inte insett att poesi kan vara sexigt har inte hört Carla Bruni läsa dikter. I slutet av 1980-talet var Carla Bruni en av världens bästa betalda fotomodeller. Inte för att hon behövde pengarna. Som arvtagerska till en italiensk familj som gjort sig en förmögenhet på bildäck är hon ekonomiskt oberoende. På senare år har hon ägnat sig åt poesi. Med en släpig och sensuell frasering, som ibland faktiskt påminner om just Sophie Zelmani, har Carla Bruni nu gjort ett album där hon till egen nyskriven musik pratsjunger av dikter av bland Yeats, Auden och Emily Dickinson. Märkligast av allt är att det inte låter det minsta löjligt utan tvärtom intelligent, lockande och inspirerande
Jan Gradvall
The Fall
Titel: Reformation Post TLC
(Slogan/Border)
Betyg: 3
På bokhyllan vid mitt arbetsskrivbord har jag den bruna The Fall-boxen med alla deras inspelningar för radiolegenden John Peel. Inte för att jag spelar den ofta, utan för att jag vill påminna mig om dess existens. När filmregissören Billy Wilder var osäker frågade han sig alltid: ”How would (Ernst) Lubitsch do it?” På samma sätt har jag Mark E. Smith och hans The Fall som vägledare. När en hel nation en månad som denna nynnar på ”Samba Sambero” med Anna Book är det nyttigt att kasta en blick på The Fall-boxen. Nya albumet ”Reformation Post TLC” är i samma anda som The Falls tidigare 25 studioalbum. Kompromisslöst och enformigt nordengelskt skrammel, hela tiden pendlande mellan genialitet och vansinne, oftast allt detta i en och samma låt.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Fläskkvartetten, ”T.K.K.”
Hypnotisk hatballad med Thåström. Redan klassisk textrad: ”Varje gång du öppnar käften sprids en stank över stan”.
Tom Malmquist, ”Two In The Morning”
Från självlysande debut-EP med samma titel. Malmquist spelar på tvättbräda, gnider en såg mot sin skinnjacka och låter som han är född i Memphis.
Tomas Ledin, ”You’ve Got To Be Kidding”
B-sida från 1979 i klass med det bästa av Boz Scaggs. Från danska samlingen ”The Roots of Scandinavia: Soul, Jazzfunk And Boogie”.