Skivrecensioner, DI Weekend
Elliott Smith
Titel: New Moon
(Domino/Playground)
Betyg: 4
”New Moon” må framstå som en klyschig titel, men det är en perfekt titel för en skiva med Elliott Smith (1969-2003). Elliot Smith sade i en intervju 1997: ”Under en lång tid skapade jag mina flesta låtar när jag promenerade runt på natten. Av ingen annan anledning än att jag tyckte om att promenera på natten. Därmed såg jag ofta månen. Det är egentligen en uttjatad bild, men det finns alltid ett sätt att använda uttjatade bilder på ett bra sätt. Att göra dem nya igen.”
Det mesta som skrivs om Elliott Smith i dag fokuserar på hans depressioner, alkoholism och ensamhet. Han dog i sitt badkar av två knivhugg i bröstet. Men dubbelalbumet ”New Moon” påminner om hur skicklig och driven han var som låtskrivare.
I ett temanummer om 1990-talet frågade Rolling Stone ett antal artister vilken låt från 1990-talet de önskar att de hade skrivit själva. Madonna svarade ”Between The Bars” av Elliott Smith. Lyssnar man på hennes egna starkaste melodier, skrivna på akustisk gitarr, förstår man varför.
”New Moon” är inte en samling med ofärdiga demotejper, vilket postumt utgivna skivor brukar vara, utan 24 färdiga och precisa låtar som av olika anledningar inte fick plats på Elliott Smiths studioalbum. En ren uppvisning i konsten att få uttjatade bilder att kännas nya igen.
Jan Gradvall
Travis
Titel: The Boy With No Name
(Sony BMG)
Betyg: 3
Coldplay spelas fortfarande konstant i radio och affärer runt om i världen. Bandet är så populärt att Coldplay skulle kunna ge ut flera album om året för att mätta publikens behov. 35 miljoner sålda exemplar fördelat på endast tre album talar sitt eget språk.
Men när Coldplays nuvarande produktionstakt snarare är ett album var tredje år får man i stället rekommendera band som Travis. ”The Boy With No Name” är det bästa Coldplay-albumet jag hört sedan ”X&Y” från 2005. Att det i själva verket var skotska Travis som i slutet av 1990-talet beredde vägen för Coldplay är en ironi Travis får svälja.
Jan Gradvall
Björk
Titel: Volta
(One Little Indian/Universal)
Betyg: 3
För att uttrycka det i marknadstermer: Anledningen till att Björk inte längre säljer tiondelen så många skivor som hon en gång gjorde beror på ett missförstånd i kommunikationen mellan artist och lyssnare. Vi som köper Björks skivor vill höra Björk. Men Björk själv vill höra något annat.
Förra veckan kom skivan ”A Tribute To Joni Mitchell” där Björk gör en fantastiskt fin och enkel version av ”The Boho Dance”. Den versionen av Joni Mitchells gamla komposition låter ironiskt mer personlig för Björk än allt på hennes eget nya album.
”Volta” domineras av gästerna. En nästan utmattande hipp gästlista som täcker in de senaste årens mest hyllade och nyskapande artister. Antony från Antony and the Johnsons. Kora-mästaren Toumani Diabaté. Hiphopmästaren Timbaland. Kinshasa-bandet Kokono No 1 som gjorde skivan ”Congotronics”.
Sammantaget blir det en fascinerande resa genom en exotisk klangvärld, men man kan inte låta bli att längta efter mer Björk. Vackrast är ”The Dull Flame Of Desire”, en dikt från Tarkovskijs film ”Stalker” som Björk och Antony gör till en duett.
Jan Gradvall
Wilco
Titel: Sky Blue Sky
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4
”Longevity”, lång livslängd, är ett flitigt använt branschuttryck som börjar bli ett av de mest efterfrågade kriterierna i dagens medievärld. Vilka av dagens rockband kommer att, precis som Doors eller Bob Marley, kunna att fortsätta generera intäkter långt efter sin egen livslängd?
Jag skulle svara Wilco. Från 1995 och framåt har Jeff Tweedy och hans Chicago-musiker arbetat fram en katalog som bara känns mer imponerande och relevant för varje år som går. Alla gruppens album har något unikt.
Medan bandets mästerverk ”Yankee Hotel Foxtrot” (2002) och efterföljande ”A Ghost Is Born” (2004) öppnade upp för mer experimentella klanger går Wilco på nya ”Sky Blue Sky” tillbaka ett steg till de rakare och countryfärgade rockballader där gruppen en gång började. Inte lika radikalt som tidigare, men lika vackert. Longevity i alla bemärkelser.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Prodigy, ”Stuck On You”
Nej, det är inte det engelska technobandet, utan rapparen Prodigy från Mobb Deep som släppt ett soloalbum. Kvalitetshiphop från New York.
Sofia Talvik, ”Blå linjen”
Det görs för lite poplåtar om lokaltrafik. Fin sommarpop. Finns gratis att ladda ned på hennes hemsida www.sofiatalvik.com.
Golden Smog, ”Can’t Even Tie Your Own Shoes”
Kolsyrad pop. Ska drickas i stora klunkar. Från nya EP:n ”Blood On The Slacks”. Supergrupp med medlemmar från Jayhawks och Soul Asylum.