Det finns ingen äkta eller oäkta musik

Från Sydsvenskans kultursida, 13/5.

Hugh Barker & Yuval Taylor
”Faking it: The Quest For Authenticity In Popular Music”
(Norton)

Text: Jan Gradvall

Ingen konstform är så besatt av autenticitet som musik. I alla pågående diskussioner om musik, från tidningssidor till gatan, görs en uppdelning mellan så kallat äkta och oäkta musik. På den ena sidan artister som blöder för sin konst. På den andra dansande deodoranter.

Autenticitet har blivit rockens motsvarighet till livsmedelsbutikernas nyckelhålsmärkning. Neil Young är nyckelhålsmärkt, inte Britney Spears. Hennes sockerhalt anses för hög.

Vi vet också precis vad vi menar när vi talar om äkta blues eller riktig hiphop. Eller vet vi egentligen det?

Engelsmannen Hugh Barker och amerikanen Yuval Taylor har skrivit en förlösande bok som går till botten med hela autenticitetsbegreppet. ”Faking it” visar hur vanskligt det är att försöka göra en uppdelning mellan äkta och oäkta

Redan ordet ”performer” komplicerar diskussionen om autenticitet. En performer är en person som uppträder. Ordet är detsamma för både artister och aktörer. Som bokens författare skriver: ”Performing is simply what performers do.”

Alla uppträdanden är därför i någon grad fejkade. Ingen artist går ut på scenen och sjunger om exakt vad de gjort och känt under den dagen.

Hugh Barker och Yuval Taylor börjar sin bok med att utgå från Nirvanas sista framträdande i ”MTV Unplugged”. Kurt Cobain tog farväl genom att avsluta sitt allra sista framträdande med ”Where did you sleep last night?”.

En hjärtskärande och oförglömlig version av en gammal sång som blivit känd genom blueslegenden Leadbelly. Kurt Cobain introducerade sången genom att säga den var skriven ”my favourite perfomer”.

Musik kan knappast bli mer äkta än i det ögonblicket. Kurt Cobain citerade fem månader senare Neil Young i sitt självmordsbrev: ”It’s better to burn out than to fade away”. Låten han tog farväl med var skriven av en artist som var så långt från den ytliga popvärlden man kan komma. Leadbelly upptäcktes 1933 när folkmusikforskarna John och Alan Lomax besökte Lousiana-fängelset Angola där Leadbelly avtjänade ett straff för mord.

John och Alan Lomax, far och son, reste runt i amerikanska södern och gjorde inspelningar av amerikanska folkmusiker för att arkivera i Kongressbiblioteket. För att hitta musiker som, enligt deras egen önskan, var som mest oförstörda åkte de främst runt på olika fängelser.

I samma stund ögonblick börjar den mytbildning om den mesta primitiva musiken som den mest äkta som lever kvar än i dag.

Huddie ”Leadbelly” Ledbetter var i själva verket en driven musiker som kunde spela sju olika instrument. Vid sina tidiga liveframträdanden spelade han inte bara blues utan jazznummer och aktuella radiohits som låtar av Gene Autry, känd som den sjungande cowboyen.

Men det var inte den sidan hos Leadbelly som John och Alan Lomax ville höra och därmed inte heller spelade in. Genom sin presentation av Leadbelly som en primitiv naturkraft skapade de protoypen för vad i dag uppfattar som äkta blues.

Leadbelly fick inte spela fiol eller dragspel på scen. Han skulle spela gitarr och enbart koncentrera sig på de enklaste blueslåtarna. I stället för de fina kostymer som han själv föredrog övertalades han att bära sin gamla fängelseuniform.

John Lomax tvättade bort alla samtida influenser från Leadbelly. I en dagbok från 1932 skrev John Lomax att vad han ville uppleva genom musiken var känslan av att förflyttas till Afrika, ”as if I were listening to the tom-toms of savage blacks”.

Så lät nämligen, enligt Lomax, autentisk svart rotmusik. En uppfattning som därmed cementerades och förts vidare genom generationer av bluespuritaner. Svarta artister som visar influenser från samtida populärmusik avfärdas sedan dess alltid som mindre äkta. Titta bara på rangordningen bland dagens rappare.

Barker & Taylor radar i ”Faking it” upp exempel efter exempel som visar att föreställningen om äkta svart musik respektive äkta vit musik varit en chimär redan från början. All amerikansk folkmusik är i grunden hybridmusik.

Även de i dag ikonförklarade bluespionjärer, som enligt legenden skapade sin musik i isolering på knarriga verandor i Mississippi, var påverkade av den tidens motsvarighet till schlager och popmusik. Influenserna från Tin Pan Alley, hitlåtar skrivna av judiska emigranter från Östeuropa, finns där även hos Mississippi John Hurt.

Att som John Lomax och hans son åka runt på fängelser i sydstaterna med syfte att fånga oförstörd och primitiv musik påminner inte så lite om Jean-Jacques Rousseau och hans föreställning om den ädle vilden.

Om man i stället verkligen lyssnar på afrikansk musik, vilket inte Lomax gjorde, märker man att den i själva verket är allt annat än primitiv utan tvärtom i många avseenden betydligt mer sofistikerad än europeisk musik.

Det är även intressant att jämföra amerikansk blues med den musik som härstammar från de afrikanska slavar som hamnade i andra länder än i USA. De afrikanska slavar som kom till USA berövades all sin kultur redan vid ankomsten. De slavar som däremot hamnade Brasilien, Kuba och Västindien fick behålla mer av sitt kulturarv. Det hörs också på den mer rytmiskt komplexa musik som uppstod i dessa länder.

Det primitiva i bluesen är alltså inte afrikanskt eller ens svart. Blues var redan från starten en oäkta musikform.

Det enda afrikanska instrument som överlevde slavperioden i USA var – banjon. Ironiskt nog ett instrument som i dag förknippas med äkta vit country.

När vi i dag hör Leadbellys fantastiska musik tänker vi på honom som urtypen för primitiv rotmusik. Det var också så Kurt Cobain såg på Leadbelly.

Men när Leadbelly på 1930-talet åkte ut på turné – i regi av Lomax – var den svarta publiken inte intresserad. Leadbellys framträdande på Apollo Theatre i Harlem blev ett fiasko. De som gjorde en ikon av Leadbelly var i stället vita folkmusiker och skivsamlare. Alla lockades av tanken på den oförstörda folkmusikern. Eller den ädle vilden.

Det var en tidningsartikel i Herald Tribune 1935 som gjorde Leadbelly berömd. Rubriken löd: ”Singer of the swamplands here to do a few tunes between homicides.”

John Lomax presenterade i intervjuer Leadbelly som en naturkraft som när som helst kunde mörda. Vad Lomax däremot inte nämnde var att Leadbelly också i princip jobbade som hans tjänare. Varje morgon borstade Leadbelly hans skor och kokade hans kaffe.

En biografi om John Lomax, som citeras i ”Faking it”, jämför Lomax framställning av Leadbelly med ”King Kong”, en film som haft premiär två år tidigare. ”En vild varelse, primitiv och våldsam, upptäcks av vita män, fångas in, transporteras till Manhattan, och visas upp för allmänheten.”

Författarna Barker & Taylors ambition med att berätta den sanna historien om Leadbelly och Lomax är inte att på något sätt misstänkliggöra eller förringa värdet av den musik som de spelade in. Leadbellys inspelningar som ”John Hardy” är och förblir bland de de starkaste inspelningar som gjorts.

Poängen är att peka på att om Lomax inte hade framställt Leadbelly som en primitiv naturkraft så hade han inte haft samma attraktionsvärde för Kurt Cobain 60 år senare. Utan den historien hade inte Kurt Cobain – eller du och jag – upplevt Leadbelly som lika ”autentisk” och ”äkta”.

Denna form av mytologisering har aldrig avtagit utan upprepas ständigt i populärkulturen. Ett annat av bokens skarpaste kapitel handlar om Ry Cooders skapande av Buena Vistal Social Club.

Vad amerikanen Ry Cooder spelade in på skivan var inte en kubansk musik som den låter i dag eller ens lät förr. I stället föreställde han sig – och skapade – en form av kubansk musik som den kunde låtit för 50 år sedan. Som det står i boken: För att återskapa ”the real thing” var han tvungen att ”faking it”. Slutresultatet blev ett slags faksimil av autenticitet.

Författarnas poäng är, återigen, inte att argumentera mot själva kvaliteten på den utmärkta skivan. Men det är intressant att något så helt igenom fabricerat konsekvent hyllas just för sin äkthet. När Ry Cooder i en intervju romantiserar de fattiga kubanernas livsstil hamnar även han nära Rousseau. ”De pratar inte i mobiltelefon eller hyr videor. Allt som finns i deras liv är musik.”

I boken ”Faking it” finns även analyser av alla från Neil Young och John Lennon till Moby (som samplade Lomax fängelseinspelningar) och Donna Summer.

Neil Young ”Tonights The Night” är en av de trasigaste men samtidigt mest planerade och uttänkta skivor som spelats in. Skivan är ett konstverk, inte en urkraft som råkat hamna på band.

”Plastic Ono Band” kallas alltid för John Lennons mest ärliga skiva. Men vad är det egentligen som säger att det albumet ger en sannare bild av Lennon än den mer humoristiska musik han spelade in med Beatles? Återigen är det romantiseringen av den primitiva musiken som den mest äkta som spökar.

Fixeringen vid autenticitet är också en förklaring till att disco aldrig fått samma status som rockmusik. Disco har aldrig handlat om det självupplevda utan om flykten från de självutlevda. En överlevnadsventil för de svarta och homosexuella som skapade musiken.

Att påstå att Donna Summers ”I Feel Love” är en mindre äkta eller mindre viktig inspelning än till exempel något av Muddy Waters är därför bisarrt.

Eller jämför Ola Salo och Laleh. Vem är ärligast av dem? Den som låtsas vara helt oförställd och så kallat naturlig? Eller den som lägger alla kort på bordet och är helt öppen med sin rollgestaltning?

Philip K. Dicks grundhistoria i ”Blade Runner” handlar om att tron på att man är autentisk egentligen är viktigare än man om man verkligen är det. Som Kurt Cobains änka, den ofta alldeles för ärliga Coutrney Love, en gång uttryckt det: ”I fake it so real that I’m beyond fake”. Det är svårt att hitta en bättre definition på konst.

(slut)