Skivrecensioner, DI Weekend


Maps
Titel. We Can Create
(Mute/EMI)
Betyg: 4

Det släpps hundratals nya album varje vecka. För att inte drunkna i utbudet, och som många rocklyssnare ge upp ny musik överhuvudtaget, kan man lära sig att navigera även efter skivbolag. Allting som ges ut på Mute är värt att ankra vid och utforska. Engelska Mute, som drivs av visionären Daniel Miller, har i snart 30 år varit världsledande inom främst elektronisk musik.

Maps är ett typiskt Mute-projekt. Engelsmannen James Chapman har suttit hemma i sitt sovrum i Northampton, vridit på rattar och drömt om grandiosa ljudlandskap. Med hjälp av isländske producenten Valgeir Sigurdsson har han sedan fått hjälp att förverkliga dem. Det går att dra paralleller till artister som Spacemen 3 och Sigur Rós, men melodierna är så starka att även den som aldrig hört talas om de artisterna kan förtrollas.

Jan Gradvall

Maroon 5
Titel: It Won’t Be Soon Before Long
(Octone/Universal)
Betyg: 3

Skivbolaget Octone startades av amerikanska riskkapitalister. Bolaget gjorde succé med Maroon 5:s debutalbum som sålde i tio miljoner exemplar. Efter att vid debuten haft ett avtal med Sony BMG har Octone nu skrivit kontrakt med en annan skivbolagsjätte, Universal, som betalt 35 miljoner dollar för affären. Investeringen är så stor att Maroon 5 med sina nästa album behöver sälja 15 miljoner skivor för att Universal ska få tillbaka sina pengar.

Med tanke på de förväntningarna är det imponerande att Maroon 5 lyckats leverera en så avspänd och oneurotisk uppföljare som den här. Sångaren Adam Levine har sagt att bandet lyssnade på Michael Jacksons ”Off The Wall” under inspelningen. Det hörs. Det är samma varma, lekfulla sound mittemellan soul och pop. Det är också, faktiskt, ett album med nästan lika många låtar med hitpotential. Förutom ”Off The Wall” för Maroon 5:s strömlinjeformade musik även tankarna till Hall & Oates och The Polices mest omedelbara låtar som ”Every Breath You Take”.

Jan Gradvall

Space Age Baby Jane
Titel: Penthouse Rock
(Starboy/Playground)
Betyg: 3

I ett parallellt universum kunde enmansprojektet Space Age Baby Jane ha varit The Ark. Både Anders Ljung och Ola Salo började med att spänna ut sina påfågelsvingar i städer där det kan göra ont att vara för färggrann. Ljung i Borlänge, Salo i Rottne. Båda skapade sin identitet genom att studera på Bowie, Roxy Music och T. Rex.

Skillnaden är att medan Ola Salo till slut blev den stjärna han var född att bli är Space Age Baby Jane fortfarande i det närmaste okänd. Nya albumet ”Penthouse Rock” förtjänar att bli hans genombrott. Glittrig pop med ett episk anslag som för tankarna lika mycket till Paddy McAloon i Prefab Sprout som till Bowie i filmen ”The Man Who Fell To Earth”.

Jan Gradvall

(OBS! Efter att recensionen lämnats flyttades skivsläpp av Space Age Baby Jane fram till hösten.)

Ayesha
Titel: The Lobby
(Aqueen/Playground)
Betyg: 3

Svenska Ayesha, med föräldrar från Indien och Botswana, presenteras i pressinformationen som ”artisten, skivbolagsdirektören, entreprenören, förläsaren, personligheten”. Medieuppmärksamheten kring henne säger det mesta om hennes dragningskraft Inför detta andra album har Ayesha sutttit i TV-soffor hos Malou i TV4 och SVT:s nöjespanel. Hon har intervjuats av Elle, Veckorevyn, Plaza Kvinna, Hennes, Solo och Femina. Det känns som hela Sverige skulle få dåligt samvete om ”The Lobby” inte blir en stor framgång.

Problemet är att Ayesha inte är riktigt lika originell som rappare som hon är som person. Albumet är en välgjord syntes av hiphop och modern klubbmusik med influenser från minst fem kontinenter: Nordamerika, Sydamerika Afrika, Asien och Europa. Samtidigt finns det väldigt lite på ”The Lobby” som vi inte hört på skivor med Missy Elliott och Timbaland. Bäst är ”Indian Marriage part 1” som låter som Shakira fått rollen i en Bollwood-film.

Jan Gradvall

+

Rolling Stones, ”Waiting On A Friend”
Det glömdes bort under Polarprisutdelningen, men det är faktiskt Sonny Rollins som spelar på Stones finaste ballad.

The B-52’s, ”Rock Lobster”
Keith Haring brukade spela vinylsingeln på repeat i sin studio. I måndags spelade Jockum Nordström den som discjockey på en gallerifest.

The National, ”Fake Empire”
Majestätisk domedagsballad framförd på ett piano någonstans i New York. Ett syskon till John Cales klassiska ”Close Watch”.