Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
14 oktober
Text: Jan Gradvall
Nine Horses (David Sylvian)
Titel: Snow Borne Sorrow
(Samadhisound/Dotshop.se)
Betyg: 4
Gömd under bandnamnet Nine Horses kommer den skiva som David Sylvians publik väntat på i 20 år. ”Snow Borne Sorrow” är lika magnifikt vemodig och majestätiskt vacker som Japans ”Tin Drum” och Sylvians solodebut ”Brilliant Trees”. Musiken låter verkligen som snö som gråter. Särskilt när Sylvian får sånghjälp av istappen Stina Nordenstam. En perfekt skiva att möta vintern med.
David Sylvian föddes 1958 som David Batt i en av Londons gråaste sovstäder. Hans far arbetade som råttfångare. Det nya efternamnet Sylvian var inspirerat av en medlem i New York Dolls. Med sin grupp Japan blev han känd som åttiotalets Bryan Ferry, en lustans lakej som såg ut som en knappt levande dandy. Sylvian har senare förklarat sitt vitsminkade ansikte och sitt platinafärgare hår: ”Jag försökte desperat vara vad som helst utom mig själv.”
Från nittiotalet och framåt har David Sylvian sökt sig längre och längre ut i marginalerna. Han är ett aktat namn i konstmusikkretsar, men hörs aldrig på radio. ”Snow Born Sorrow” är skivan som kan ändra på det. Nine Horses är ett band bestående av Sylvian, hans bror Steve Jansen (ex-Japan) och Burnt Friedman (känd under namnet Flanger), men det låter som Sylvians comeback som popstjärna.
Vashti Bunyan
Titel: Lookaftering
(FatCat/Border)
Betyg: 4
Kanske är det symptomatiskt för en tid när många överdoserar på media att de mest eftertraktade och respekterade musikerna har blivit de som knappt syns alls. Ingen är ett tydligare exempel på det än den brittiska folksångerskan Vashti Bunyan.
Efter att ha upptäckts i mitten av sextiotalet av Stones manager Andrew Loog Oldham, samt spelat in debutsingel skriven av Jagger/Richards, flydde Vashti Bunyan från skivbranschen. Hon köpte häst och vagn och inledde en två år lång resa till ett kollektiv som Donovan startat på Isle Of Skye. Vid ett tillfälligt återbesök till London lyckades legendariske producenten Joe Boyd övertala Vashti Bunyan att spela in ett album.
Uppbackad av medlemmar från Fairport Convention och The Incredible String Band blev resultatet ”Another Diamond Day” (1970) som i dag räknas till den brittiska musikens klassiker. Därefter satte sig Vashti åter på sin kärra och försvann från skivbranschen för gott.
Ordet oväntad comeback är missbrukat men att Vashti Bunyan är tillbaka med sitt första album på 35 år är onekligen den sortens nyhet. Skivan är utgiven av FatCat, ett av de alternativa skivbolag som porträtterades i första omgången av TV-serien ”This Is Our Music”. Vashti Bunyan får hjälp av några av de unga musiker som har henne som idol, Joanna Newsom och Devendra Banhart. Själv låter hon fortfarande, med sin skira röst, som ett höstlöv som råkat blåsa in i en skivstudio.
(OBS! Joanna NEWSOM heter verkligen så.)
My Morning Jacket
Titel: ”Z”
(Sony BMG)
Betyg: 4
Ingen filmregissör är lika förknippad med popmusik som Cameron Crowe. När han gör audition till sina nya filmer spelar han musik i bakgrunden för att se hur skådespelarnas ansikten passar till låtarna, inte tvärtom. Att höra soundtracken från Cameron Crowes filmer är som att få hembränd CD av en vän.
I Cameron Crowes kommande film ”Elizabethtown”, om hans uppväxt i Kentucky, finns en scen med ett coverband som spelar Lynyrd Skynyrd. Bandet spelas av medlemmar i My Morning Jacket, ett band från Kentucky som nu står inför sitt verkliga genombrott. En ny låt med gruppen finns också med på soundtrackskivan.
My Morning Jacket har gjort tre utmärkta album där det etablerat sig som ett 2000-talets The Band. Jag själv utnämnde föregången ”It Still Moves” till ett av 2003 års bästa album. Nya albumet ”Z” öppnar en ny dörr. Rock och country får nu sällskap av soul, riktig soul. På sätt och viss är det ett helt nytt band som hörs på ”Z”, med nya medlemmar, men det låter strålande. My Morning Jacket kan vara Amerikas just nu bästa band.
Eva Dahlgren
Titel: Snö
(Capitol/EM)
Betyg: 3
Eva Dahlgren är popmusiker och popstjärna. Det finns anledning att påminna om det. Både för branschen, publiken och kanske även för henne själv. 1991 och 1992 var Eva Dahlgrens stora år. ”En blekt blondins hjärta” sålde fem gånger platina och belönades med fem Grammis. Hon gjorde långa turnéer i Skandinavium som kulminerade i Rocktåget med Tomas Ledin och Lisa Nilsson.
Men sedan dess har Eva Dahlgren glidit längre och längre iväg från popmusiken. Hon har samarbetat Esa-Pekka Salonen och symfoniorkestrar och skrivit böcker. I dag kallas hon snarare poet eller konstnär. Fina omdömen, men hyllningar kan också bli en tvångströja.
Kanske är det därför hon låter så inspirerad och lättad på ”Snö”. Det är med en gitarr i handen hon bäst kommer till sin rätt. Skivan innehåller några av hennes enklaste, rakaste och bästa låtar på många år. Det är inte konst med stora bokstäver. Det är gitarrpop framförd av någon som är kär i Bowie och Beatles.
Albumet håller inte riktigt ända in i mål. Några av balladerna på slutet lider av att melodierna är underordnade texterna. Men om Eva Dahlgren behåller den produktiva energi som hon och producenten Lars Halapi hittat här så kan nästa album bli hennes bästa.