Nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar

Vi som kommer från medelklassens hjärta har lärt oss att hålla tyst om vår bakgrund. Särskilt om man, som både jag och Lars Winnerbäck, kommer från Linköping, Sveriges medelklassigaste stad. Från Expressens kultursida, 7/12 2007.

Text: Jan Gradvall

Enligt kinesisk tideräkning har 2007 varit hundens år. Inom svensk rockmusik har det varit elefantens.

Det svenska musikåret 2007 kommer att gå till historien som året då de stora blev större. Året då gammal slutligen blev äldst.

Ulf Lundells produktion under året har varit så omfattande att den kan mätas i kilo. Efter en biografibox, en gigantisk sångbok och en skivbox med 14 CD är Lundell snart uppe i sin egen kroppsvikt.

Plura Jonsson ligger inte långt efter. Efter ett år präglat av succéblogg, sommarpratande, rekordmånga Eldkvarn-spelningar och ”Allsång på Skansen” har han skrivit kontrakt för inte mindre än tre kommande böcker på Norstedts. Pluras bloggbok, Pluras notbok, Pluras kokbok.

Men parallellt med detta välförtjänta monumentbyggande för Lundell och Plura har det varit märkbart tystare kring Lars Winnerbäck, en artist som verkar i exakt samma musikaliska genre.

En förklaring är förstås åldern. Winnerbäck föddes samma höst som Springsteen spelade på Konserthuset 1975. En annan är att Winnerbäck inte ger intervjuer.

Men den främsta förklaringen finns sannolikt i hans bakgrund. Lundell och Plura är arbetarklass. Winnerbäck är medelklass och står därmed helt utan de referenser som rockkulturen traditionellt bygger på.

Som rockmusiker kan du ställa dig på scen och säga att du är barn till en bilmekaniker. Men du kan inte säga att du är barn till en adjunkt eller civilingenjör.

Sverige har förmodligen en procentuellt större andel medelklass en något annat land i världen. Ändå är det aldrig någon som har använt uttrycket ”stor medelklasskildrare” inom rockmusiken eller kommer att göra det.

Vi som kommer från medelklassens hjärta har lärt oss att hålla tyst om vår bakgrund och våra erfarenheter. Särskilt om man –som både jag och Lars Winnerbäck – kommer från Linköping, Sveriges medelklassigaste och mellanmjölkigaste stad.

SVT sände för en tid sedan Tom Alandhs dokumentär ”När Facit fanns och Åtvid var bäst på plan”. En dokumentär om det osannolika faktum att lilla Åtvidaberg i Östergötland, med knappt 7 000 invånare, under några hade Sveriges bästa fotbollslag.

I dokumentären nämndes att det förekommit diskussioner om att byta namn på fotbollslaget, från Åtvidabergs FF till Facit. Det var ju ändå Facit som helt finansierade laget.

Men förslaget avfärdades i dokumentär med några skratt. Hur skulle man kunna sälja sin själ på det sättet?

Samtidigt var precis det man hade gjort i min hemstad Linköping, tre mil från Åtvidaberg. Fotbollslaget när jag växte upp hette Saab, döpt efter den flygplansindustri som totalt dominerat staden.

I likhet med många andra universitetsstäder, där en stor del av invånarna bara stannar i tre-fyra år, har Linköping aldrig haft något bra fotbollslag. Lagen Saab och Derby tog sig upp i Allsvenskan var sitt år men åkte ut året efter. När de slogs samman till Linköpings FF åkte laget ned till division 3.

Linköping har till och med utnämnts till Sveriges sämsta idrottsstad. Hockeylaget LHC, som haft framgångar på 2000-talet, skapades som ett näringslivsinitiativ. De flesta av spelarna kommer någon annanstans ifrån. Arenan som laget spelar i heter Cloetta Center.

Det enda lag som vunnit något i Linköping är handbollslaget Saab som var bäst i Sverige några år i början av sjuttiotalet. Jag och min pappa hade säsongskort.

Efter matcherna sträckte jag ut mitt autografblock över räcket vid spelarnedgången. Med händer som doftade av handbollsklister skrev stjärnorna Lurch, Lappen och Lill-Blöta sina oläsliga signaturer. Men det gick alltid att läsa de gånger de under sitt namn textade Saab.

Saab var så dominerande i Linköping under min uppväxt att de som inte jobbade på Saab jobbade som underleverantörer till Saab. Min pappa jobbade på tryckeri och kom hem med fina färgplanscher på Viggen och Draken som jag satte upp på väggen med sån där lera som inte lämnar märken på tapeten.

Allting är nytt och välordnat i Linköping. Det finns inga fläckar, inga märken från förr.

Precis som det inte finns någon historia i namnet Winnerbäck finns det ingen historia i namnet Gradvall. Vi aldrig träffats men vi förenas av att våra familjer har tagna efternamn. Hans familj hette en gång i tiden Nilsson, min hette Gustavsson.

Till och med arkitekturen i Linköping är präglad av framstegsanda och Saabs nysatsningar. Nya flygplansmodeller gav nya jobb till ingenjörer som flyttade in i nybyggda radhus- eller villaområden.

Ett av Lars Tunbjörks bästa fotografier visar en typisk gata i ett radhusområde i Linköping. Likadana hus, likadana häckar, likadana gräsklippare.

Mellan dessa olika radhusområden ringlar perfekt anlagda cykelvägar kantade av ändlösa rader av nyponbuskar.

Om man kommer från den här bakgrunden finns det helt enkelt ingen dramaturgi eller scenografi som passar för rockmusik. Ett av Linköpings första punkband, WBT från Hjulsbro, gjorde en låt kallad ”Linköpings trafik”, en furiös attack på stadens trafik som var inspirerad av The Jams ”London traffic”. Vi hötte alla med nävarna när WBT spelade den låten på någon fritidsgård eller i någon gillestuga.

Problemet var bara att det inte fanns några som helst problem med Linköpings trafik – och aldrig har funnits. Allt flyter perfekt. Om det uppstår ens en antydan till trafikstoppning bygger man bara ännu en rondell.

Knappast någon stad i världen har så många rondeller i Linköping. Rondeller löser problem innan de ens har inträffat. Ungefär som stadsplaneringens motsvarighet till fluorsköljning.

När Lars Winnerbäck släppte sitt mästerverk ”Söndermarken” för fyra år sedan, hade jag bott lika lång tid i Stockholm som i Linköping. Men när jag hörde titelspåret var det första gången jag hörde någon som beskrev min egen uppväxt:

”Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är”

Lars Winnerbäck har bara gett två längre intervjuer på senare år. Båda till tidningen Situation Stockholm vars chefredaktör, Ulf Stolt, också kommer från Linköping.

I en av intervjuerna säger Winnerbäck om Linköping: ”Det är konstigt – jag känner mig så otroligt mycket därifrån, men jag känner mig inte hemma där”. På ett annat ställe beskriver han det bostadsområde där han växte upp som ”så färdigt, så klart”.

Vad Lars Winnerbäck lyckas beskriva och uttrycka i sin musik är just den paradoxen. Att känslan av rotlöshet på samma gång är ens hemhörighet.

Så otroligt mycket därifrån. Så väldigt lite där.

Även om man flyttar någon annanstans så finns det alltid en del av en själv som fortfarande cyklar kvar där längs nyponbuskarna med smatterband på bakhjulet. Eller som står där på Stora Torget och ser hur litet det är.

Det är ingen som tidigare gjort rockmusik av sådana erfarenheter, men Lars Winnerbäck gör det. En stor svensk medelklasskildrare.

(slut)