Intervju med skaparen av Mad Men

Första säsongen av Mad Men har slutligen släppts som svensk DVD. Det här är en intervju jag gjorde med Matthew Weiner i samband med tv-premiären i Sverige. Från Dagens Nyheter, 24/1 2008.

Matthew Weiner

Text: Jan Gradvall

En av filmhistoriens bästa filmer börjar på en gata i New York. Efter att Alfred Hitchcock på sedvanligt manér klippt in sig själv en statistroll – vi får se honom missa en buss på gatan – glider kameran över till huvudrollsinnehavaren, Cary Grant.

Iklädd en skräddarsydd kostym, i en grå färg som perfekt accentuerar hans solbränna, ser Cary Grant ut som en miljon dollar.

Han spelar Roger Thornhill, en charmerande reklambyråchef från Madison Avenue, som kommit till Oak Bar på Plaza Hotel för att ta en drink.

I Hitchcocks ”I sista minuten” förväxlas reklamgurun med en annan person när han kliver in på baren. Därefter jagas han resten av filmen som misstänkt hemlig agent.

Men i TV-serien ”Mad men” går han efter sin Dry Martini-lunch tillbaka till reklambyrån på Madison Avenue och jobbar på som vanligt.

Likheterna mellan ”Mad men”, som i Sverig just börjat visas på torsdagar på Kanal 9, och Alfred Hitchcocks filmklassiker från 1959 är förbluffande många.

Båda utspelas precis i skarven mellan femtiotal och sextiotal. Huvudrollsinnehavaren Donald Draper i ”Mad men”, som spelas av nyblivne Golden Globe-vinnaren Jon Hamm, är precis lika stilig som Cary Grant. Han klär sig likadant, till och med kammar sig likadant.

– Jag vet, jag vet, säger Matthew Weiner, seriens skapare, när jag ringer upp honom i Los Angeles.

– Rent visuellt har Hitchcock-filmen definitivt varit en inspirationskälla. Men att det till slut blev så många likheter är faktiskt tillfälligheter. Vad som i första hand inspirerande mig till Donald Drapers karaktär var inte någon gammal film eller bok, utan en känsla av tomhet jag hade i mitt eget liv.

Även Matthew Weiner, född 1965, borde just nu ha all anledning att känna sig som en miljon dollar. Hans första egna TV-serie, ”Mad men”, blev utsedd till 2007 års bästa TV-serie av Time Magazine. ”Mad men” tilldelades även för två veckor sedan två Golden Globe för bästa dramaserie och bästa manliga huvudroll.

Men Matthew Weiner fick inte ta emot sina priser. Hela galan ställdes in på grund av manusstrejken i Hollywood. Samma strejk har även lagt andra säsongen av ”Mad men” på is.

När jag ringer upp Matthew Weiner är han hemma och vabbar. Två av hans fyra barn är sjuka och hostar i bakgrunden.

– Jo, det känns lite snopet att inte få vara på en gala och ta emot priserna, säger Matthew Weiner. Men jag stöder strejken till hundra procent. Det är avgörande för oss manusförfattare att, i alla bemärkelser, få behålla rätten till vårt arbete.

På en hylla i sitt hem har Matthew Weiner även två Emmy-statyetter som han fått för sitt mångåriga arbete med ”Sopranos”.

”Mad men” hade premiär i amerikansk TV i somras, men Matthew Weiner skrev piloten för sju år sedan.

– Inget bolag ville satsa på den då. Till slut bad jag min agent att skicka manuset till David Chase. Min plan var att han skulle övertala HBO att göra ”Mad men”. Men i stället övertalade Davic Chase mig att börja jobba på ”Sopranos”.

Matthew Weiner blev en av huvudförfattarna på ”Sopranos”. Det var han som såg till att Christopher Moltisanti stryptes i ett bilvrak och lät jätten Bobby Bacala möta sitt öde i en affär för modelljärnvägar.

Det var vare ”Sopranos” som kanalen AMC till slut lät Matthew Weiner utveckla sin egen serie.

– När jag skrev piloten till ”Mad men” befann jag mig, utifrån sett, på toppen av mitt liv. Jag var 35 år och hade ett bra och mycket välbetalt arbete. Jag hade en vacker fru och flera barn. Ändå kände jag en gapande tomhet som växte i mig. Du vet, känslan av, ”Is this it?”.

– Utifrån det började skissa jag på en karaktär som befann sig i en liknande situation. Jag ville att han skulle ett ha ett jobb som både var glamoröst, kreativt och välavlönat; ett jobb som alla andra avundas. Jag valde reklambranschen, men kunde egentligen lika gärna ha valt TV-branschen.

– För vad ”Mad men” handlar om, för mig, är ”upward mobility”, att varje steg uppåt kostar oss någonting. För att lyckas förverkliga en dröm måste göra avkall på något annat. Och alla karaktärer i ”Mad men” brottas med detta. De undrar varför de inte är lyckliga.

Matthew Weiner valde att låta denna historia utspelas 1960.

– Det var en öppen och nyfiken tid i amerikanska historia. Det låg filosofiböcker på bestsellerlistorna. Det var inne att lägga sig på terapisoffan, precis som Donalds fru i ”Mad men”. 1960 var också året då p-pillret introducerades och då John F Kennedy valdes till president.

Matthew Weiner säger att det även var självklart att låta serien utspelas i just New York.

– Staden befann sig just få vid sin absolut höjdpunkt. New York år 1960 var verkligen världens centrum; från sjöfart och politik till musik och just reklam.

Som de flesta som jobbar med film och TV bor Matthew Weiner i dag i Los Angeles. Men han gillar New York bäst och kallar staden för ”the only democracy in the country: den enda plats i USA där rika och fattiga bor i samma stadsdelar”.

Men inspirationen bakom inredningen på reklambyrån på Madison Avenue visar sig komma från Sverige.

– Jag har bott på Kungsholmen, säger Matthew Weiner plötsligt.

– Min pappa var forskare och jobbade på Karolinska Institutet när jag var sju år. Det var tidigt sjuttiotal, men möblerna var från sextiotalet och var så annorlunda det vi hade hemma i USA. Många av möblerna var även danska, jag vet, men jag tänkte på min tid i Sverige när vi designade kontoret i ”Mad men”.

Livet på reklambyrå 1960 är till ytan avundsvärt. Alla kedjeröker, dricker drinkar, klär upp sig och är mästare på vad reklam handlar om. Att få människor att köpa vad de inte visste att de behövde.

Men parallellt med denna glamour skildrar ”Mad men” även helt oförskönat all den tidens rasism (den enda svarta på kontoret är hissföraren), antisemitism (Weiner är själv judisk) och framförallt sexism. En sexism som i serien är så rå och öppet skildrad att man som tittare börjar räkna ned tiden till den kvinnofrigörelse som 1960 ännu låg flera år fram i tiden.

– Tack, det var exakt min avsikt. Men vad jag samtidigt vill visa med ”Mad men” är att det inte är så mycket bättre nu. Du vet scenen när Peggy visar sin första copytext? (En kvinnlig sekreterare vill bli copywriter.) Och en av männen berömmer henne med orden: ”Fantastiskt. Det är som att se hund spela piano”.

– Ingen skulle uttrycka längre det så öppet. Men titta på vad som händer i dag om en kvinna kliver in i ett rum med fem män. Ingen kommer att ta hennes idéer på allvar. Vi lever fortfarande i de här männens värld.


(slut)