Krönika, Dagens Industri
Weekend 4 april
Krönika
Jan Gradvall
Femhundra meter från där jag bor pågår Sveriges mest omfattande fildelningshärva. Varje dag hämtar tusentals helt öppet hem olika upphovsrättskyddade verk utan att betala ett öre för dem. Justitieminister Beatrice Ask känner till vad som pågår, men har ännu inte presenterat förslag på några rättsliga åtgärder.
Denna fildelningscentral är också känd som Stockholms stadsbibliotek. Utan att påstå att fildelningssajter och folkbibliotek är samma sak finns det anmärkningsvärt många likheter.
I båda fallen handlar det om ett enda originalexemplar som görs tillgängligt för tusentals andra. En författare som Stephen King måste ha förlorat miljoner på att tonåringar inte betalar fullpris för hans romaner. Ändå har inte Stephen King släpat någon av dessa tonåringar till domstol.
Men om någon däremot i stället hämtar hem en Stephen King-film från nätet är det precis det som snart kommer att hända.
I en artikel i Svenska Dagbladet förra månaden aviserade justitieminister Beatrice Ask och kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth att regeringen under våren ska gå vidare med ett förslag som gör det möjligt att ställa fildelare inför rätta.
Ministrarna skrev: ”Det handlar inte om att rättighetshavarna ska agera poliser. Det handlar i stället om att de ska kunna använda de civilrättsliga åtgärder som redan finns, t.ex rätten att kräva att ett intrång upphör och kräva ersättning för det.”
Problemen uppstår när detta ska genomföras rent praktiskt. För det första går inte IP-nummer att jämställa med ett DNA. Enligt sajten Bloggarna.se finns det i dag 500 000 platser i Sverige där man kan surfa anonymt via andras bredbandsuppkopplingar. Vad händer när hela städer blir öppna nätverk? Ett sådant projekt pågår just nu i Philadelphia.
För det andra kan man verkligen fråga sig vad som är rimlig ersättning. När skivindustrin och filmindustrin nämner hur stora summor de förlorar på fildelningen räknar de med fullpris på album och filmer, dvs runt 175-200 kr.
Men jämför det med biblioteksersättningen. Författare får i dag 76 öre för varje hemlån från bibliotek.
Det bör även understrykas att fildelning är ett nytt fenomen vars långsiktiga effekter ingen har en aning om. När folkbibliotekslagen infördes protesterade bokförlagen lika högljutt som filmbolagen och skivbolagen gör just nu.
Jag själv är uppväxt med bibliotek. Jag hade under min uppväxt inte haft råd att köpa mer än kanske någon procent av de böcker som jag läste. I dag, i vuxen ålder, köper jag böcker för i snitt kanske 1 500 kronor i månaden.
Internet är en fantastisk teknik. I stället för att försöka stoppa IT-utvecklingen borde i stället all kraft läggas på upphovspersonerna ska få ersättning för sina verk.
STIM, som företräder svenska kompositörer, klev i februari upp ur skyttegraven och presenterade ett konstruktivt förslag: en fast månadsavgift för musiknedladdning.
Det är vägen framåt. Det är också viktigt att frågan om fildelning inte bara hamnar hos justitieministern och kulturministern utan framförallt hos näringsministern. Om Sverige bromsar utvecklingen inom en teknik där vi just nu är världsledande kommer det i längden att leda till inkomstbortfall för alla.
Titta till exempel på Niklas Zennström. För sju år sedan såg vi honom som en nätpirat. I dag är det han som fixar de nya jobben.
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Shine a light”, biopremiär i dag. Som Mick Jagger sagt i en intervju: ”Den första Martin Scorsese-film som inte innehåller ’Gimme shelter’.” Fast scenen med ”Tell me” i ”Mean streets” förblir Scorseses bästa Stones-skildring.
TV
”The Wire”, SVT, premiär i kväll 22.25. Femte och sista säsongen av TV-mediets motsvarighet till Charles Dickens romaner fokuserar på media och tidningar. Och, ja, det går att hoppa in utan att ha sett de fyra föregående.
ROMAN
Richard Price, ”Lush life” (Farar, Straus and Giroux). Många svenskar i New York har varit på Schiller’s. Samma restaurang blir i mästaren Prices händer utgångspunkt för en episk skildring av förvandlingen av hela Lower East Side.
+
BONUS NR 1:
Att återse ”Lära för livet” är som att upptäcka en kartong på vinden med Super 8-filmer från ens egen barndom. Den svenska skolan på sjuttiotalet var visserligen inte fullt så här dramatisk – eller melodramatisk– men det var precis så här den såg ut.
Carin Mannheimers TV-serie ”Lära för livet” ges denna vecka ut på DVD.
Det är svårt att i dag förklara vilket genomslag serien fick när den sändes. Över 3,5 miljoner tittare följde serien 1977.
Lärare, föräldrar och politiker möttes i debatter om huruvida det verkligen var så här illa ställt med den svenska skolan. Vi 13-åringar som gick i skolan såg helt andra saker i serien och kände oss onormala för att vi varken hade börjat sniffa thinner eller snott vår första moped.
Och framförallt lärde vi oss ett nytt ord: skoltrött.
Carin Mannheimer fick försvara ”Lära för livet” överallt, till och med på fackföreningsmöten. Men i slutet av 1977 fick hon Stora Journalistpriset för sin serie.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Inom musik används olika kriterier för att bedöma olika genrer. Ingen kritiker skulle kritisera en discolåt för att vara monoton. Eller ett klassiskt verk för att ha för få gitarrsolon.
Men inom TV-mediet används samma måttstock för precis allt som sänds. Ytliga program beskylls för att vara för ytliga. Krävande program får kritik för att de är för krävande.
Entertainment Weeklys krönikör Mark Harris har därför en poäng när han menar att TV-utbudet kan delas in i ”Eye TV” och ”Ear TV”. Den första är program som kräver ens fulla koncentration. Det andra är program som kan följa samtidigt som man gör något annat.
Och det är precis det som är programmens största tillgång, inte dess problem.
Ett program som ”Roomservice” på Kanal 5 är fulländat i sin genre men nämns ändå aldrig i TV-recensioner. ”Roomservice” är perfekt ”Ear TV”.
Jan Gradvall