Skivrecensioner, DI Weekend

Alf
Titel: TivoLiv
(Air/Warner)
Betyg: 4

Varför blir poplåtar alltid bättre när texterna innehåller exakta referenser till befintliga platser? Om Ray Davies bara sjungit om en solnedgång hade ”Waterloo sunset” aldrig blivit en klassiker. Det är den exakta geografiska angivelsen som gör hela skillnaden. Hur många svenskar i London har inte tagit omvägen runt Waterloo Station bara på grund av den låten? På samma sätt är det omöjligt att passera Djursholm eller Danvikstull utan att tänka på Orups klassiska ballad.

Nu har även svenska popartisten Alf skrivit in sig i den geografiska pophistorien. ”Bakom Fridhemsplan” är en genial poplåt med en refräng som från och med nu för alltid kommer att vara förknippad med platsen: ”Fridhemsplan, fulast i stan”. Skåningen Alf Håkan Åkesson fångar även tidsandan i verserna: ”Kom vi river nåt fint och bygger ett gym/ raserar en tid inom ett dygn/ På gallerian här ser jag nyrika par men dom vill/ lite längre in och klättra lite högre upp”

Även resten av albumet ”TivoLiv” levererar. Alf återupprättar en svensk tradition som varit vilande sedan Docenterna gick i ide. Popmusik som inom ramen för effektiva treminuterslåtar lyckas berätta något väsentligt om den tid och det land vi lever.

Jan Gradvall

Jesse Malin
Titel: On your sleeve
(One Little Indian/Border)
Betyg: 4

Musikern Jesse Malin, obotlig East Village-romantiker, har precis öppnat en ny bar i New York. Tillsammans med bland andra ägaren av HiFi, har han tagit över en gammal bar nära gamla CBGB som fått namnet The Bowery Electric.

Med sitt nya album verkar Jesse Malin också ha försökt återskapa känslan av att befinna sig i en bar med en riktigt bra jukebox. ”On your sleeve” är ett coveralbum, ett grepp som börjar kännas alltmer slitet. Men Jesse Malins röst och engagemang berör mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Han beskriver själv detta sidoprojekt som ”sju dagars provande av andra människors kläder”.

Ännu märkligare är att det är de allra mest sönderspelade och egentligen omöjliga coverlåtarna som fungerar bäst. Jesse Malin genomför här blodtransfusioner på Lou Reeds ”Walk on the wild side” och Sam Cookes ”Wonderful world”. Bland höjdpunkterna finns också en Suicide-version av Rolling Stones ”Sway”. För att inte tala om hans skamlöst romantiska tagning av Tom Waits ”I hope I don’t fall in love with you”.

Jan Gradvall

The Long Blondes
Titel: ”Couples”
(Rough Trade/Border)
Betyg: 4

The Long Blondes har träffande beskrivits som ett Pulp lett av kvinnor. Precis som Pulp har The Long Blondes sin hemvist i Sheffield, en sällsynt kreativ musikstad som befinner sig i ständig och hälsosam opposition mot London. Precis som Jarvis Cocker i Pulp utstrålar Kate Jackson i The Long Blondes också samma engelska ”swagger”, ett ord som inte går att översätta, men som visar sig i allt man gör: hur man går, rör sig, pratar och klär sig.

Varken Kate Jackson, 29, eller något annan i bandet är blond, men såväl hennes sätt att sjunga som bandets sound påminner inte så lite om Debby Harry och Blondie kring tiden för ”Atomic”. Jag missade The Long Blondes debutalbum, men den här uppföljaren ”Couples” (citationstecknen är en del av titeln) är ett enda långt utropstecken. Producenten Erol Alkan, känd som en av vår tids mest innovativa discjockeys, får bandet att låta hårt och distinkt på ett sätt man sällan hör i vit popmusik. Bästa spår: ”I’m going to hell”.

Jan Gradvall

Grace Jones, Tom Tom Club, Talking Heads, Gwen Guthrie – med flera
Titel: Funky Nassau, The Compass Point Story, 1980-1986
(Strut)
Betyg: 4

Under några år i början av åttiotalet var Compass Point i Nassau, Bahamas, känd som världens hetaste skivstudio. Rytmsektionen Sly & Robbie från närliggande Jamaica hade Compass Point som ett andra hem. Beacherna och palmerna var nog heller ingen nackdel när Island-grundaren Chris Blackwell lockade storstjärnor till sin studio.

Även själva Compass Point-soundet kan beskrivas som ett mellanläge mellan semester och hårt arbete. Genom en speciell akustik och ljudteknikern Alex Sadkins perfektionism skapades rymtbaserad musik som lät ungefär som jamaicansk reggae satts på ett flygplan till New York men fastnat i en transitlounge under en mellanlandning någonstans på vägen.

När man i dag lyssnar på låtar som Grace Jones ”My Jamaican guy”, här i en förlängd och glimrade tolvtumsmix, slås man över hur det samtidigt både låter tidstypiskt och tidlöst. Och så är det ofta. Det som vågar vara verkligt modernt när det spelas in visar sig påfallande ofta vara det som åldras bäst.
Jan Gradvall

+

Veckans 3 MP3

Bon Iver, ”Blindsided”
Ny amerikansk singer-songwriter som serverar sitt blödande hjärta på ett fat. Hela albumet ”For Emma, forever ago” är ett litet underverk.

The Replacements, ”Nightclub jitters”
Ibland tror jag att Replacements är mitt favoritband. På en resa nyligen hade jag fem album med Replacements i min iPod Shuffle. Ingenting annat.

The Gist, ”Public girls”
Stuart Moxhams bortglömda fortsättning på Young Marble Giants.” Less is more”-musik. Albumet ”Embrace the heard” från 1983 nu återutgivet.