Skivrecensioner, DI Weekend

Joan As Police Woman
Titel: To survive
(PIAS)
Betyg: 3

Jeff Buckleys allra bästa låt, om ni frågar mig, är den postumt utgivna ”Everybody here wants you”. Innan Jeff Buckley drunknade 1997 skrev han den till sin flickvän, Joan Wasser, som i dag gör egen musik under det något besynnerliga artistnamnet Joan As Police Woman.

Första gången jag såg Joan Wasser live spelade hon fiol med Antony & The Johnsons. Andra gången var hon trevande förartist till M. Ward på Södra Teatern.

Vad hon då fortfarande letade efter har hon nått fram till här. Med hjälp av jazzackord och luftiga arrangemang målar hon upp ett skymningsland där man kan ana konturerna av Joni Mitchell och David Sylvian, den senare gästar också på skivan. Min favorit, den celloskimrande ”To be lonely”, är majestätiskt vemodig på ett sätt som påminner just om Jeff Buckley.

Jan Gradvall

The Futureheads
Titel: This is not the world
(PIAS)
Betyg: 3

I tidningen Mojo får Paul Weller frågan om han någon gång kan tänka sig att återbilda sin första grupp, The Jam. Paul Weller svarar att han skulle behöva sjunka så lågt som att ”ligga i rännsten täckt av piss” och ha ”svältande barn” innan han ens skulle tänka på det. Parallellt med detta åker de två andra medlemmarna, Bruxe Foxton och Rick Buckler, just nu på världsturné under namnet From The Jam. Med en inhyrd Paul Weller-statist som ersättare.

Ett bättre alternativ för den som saknar The Jam, särskilt som gruppen lät på låtar som ”Eton rifles” och ”Going underground”, är Sunderland-gruppen The Futureheads. Bandets tredje album saknar en lika spektakulär låt som debutens geniala ommöblering av Kate Bush ”Hounds of love”, men bygger upp explosiv och Skids-pampig powerpop med närmast arkitektoniska ambitioner. Gitarrerna låter som de fräser fram isskulpturer

Jan Gradvall

Dr John And The Lower 911
Titel: City that care forgot
(Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Betyg: 2

Vem kan kritisera en musikalisk minnesgudstjänst över katastrofen i New Orleans? Men problemet med Dr Johns hyllning till New Orleans är att han, precis som flera andra artister som gjort skivor på samma tema, aldrig landar i dagens gatumusik i New Orleans, utan istället hyllar stadens utifrån ett nostalgiskt helikopterperspektiv.

Kvarteren där bounce-musiken frodades är i dag bokstavligen bortraderade från gatan. Men eftersom rappare associeras med våld och problem är det ingen politiker som velat rädda den kulturen. Läs gärna Nik Cohns kapitel om New Orleans efter orkanen Katrina som finns i pocketutgåvan av ”Triksta”.

Vad som hade varit mer relevant än att samarbeta med Eric Clapton och Willie Nelson (vad har de med New Orleans att göra?) hade varit att försöka bygga en Marshall-bro mellan stadens samtida rhythm & blues, dvs bounce och hiphop, och den gamla K-märkta. Och bjuda in några av de rappare som efter Katrina i dag är spridda över hela USA.

Jan Gradvall

Screamin’ Jay Hawkins
Titel: Rocks
(Bear Family)
Betyg: 3

Allt det som Kiss visade upp vid sin spelning i Stockholm förra helgen introducerade Screamin’ Jay Hawkins redan i mitten på 1950-talet. Screamin’ Jay Hawkins var först med både skräckfilmssmink, dödskallar, blod och ett samhällsbudskap som kunde sammanfattas med ”I wanna rock’n’roll all nite and party every day”.

När Screamin’ Jay Hawkins skulle medverka i en Paramount-film kallad ”Mister rock and roll” fick han frågade hur han skulle vilja framstå. Hawkins svarade ”Like a gay person”. Han gjorde sedan entré med ett höftskynke, håret kammat rakt upp, vit skokräm, ett spjut i ena handen och skrek ”Frenzy”.

Både den låten och hans enda stora hit, ”I put a spell on you”, är på denna sällsynt underhållande samling. Screamin’ Jay Hawkins fräser, väser och ylar och får all annan musik att låta folkpartistisk. I låten ”Alligator wine” från 1958 härmar han alla djur i djungeln – utom just en alligator. Man måste överraska lite. Skriv upp det, Gene Simmons.

Jan Gradvall


+

Veckans 3 MP3

The Embassy, ”State 08”
Minns ni tiden när varje ny tolva av New Order kändes som ett statement? Så känns det med svenska Embassy i dag. ”State 08” är deras ”True faith”.

Dr. Buzzards Original Savannah Band, ”Sunshower”
En av alla tiders somrigaste och soullåtar. Det är denna låt som M.I.A. gjort en cover på. Från samlingen ”The August Darnell Years 1976-1983”.
¨
Olufemi Ajasa & His New Nigerian Bros, ”Aiye le”
”Aiyle le” översätts med ”världen är hård”. Diamanthård nigeriansk funk från 1968. Från nya samlingen ”Nigeria 70: Lagos Jump”.