Intervju med Lars Winnerbäck

Reportage i tidningen Sonic, nummer 41, sommaren 2008.

Text: Jan Gradvall

Varför bryr vi oss så mycket om musik? Ett svar jag själv nog skulle ta till är att det handlar om identifikation. Ingen annan konstform kan som musik förmedla hur det känns att leva i nuet, i ögonblicket. När en låt är som bäst byter hjärtslagen och bastrumman plats med varandra.

Under perioder av mitt liv har också artister som Curtis Mayfield, Joe Strummer, Jay-Z och Paul Westerberg betytt mer för mig än någon person jag träffat i verkliga livet. De har med sina sånger förmedlat vad jag själv känt men inte kunnat uttrycka i ord.

Fast samtidigt är denna identifikation till stor en del en illusion. Den faktiska verklighet som våra favoritartister sjunger om ligger ofta väldigt långt från vår egen. Inte minst geografiskt.

När jag som 17-årig fanzinefotograf blev anlitad att ta omslagsbilden till debutskivan med WBT, Hjulsbros bästa punkband, insåg vi direkt att vi inte kunde ta bilderna i vår egen villaförort. De välklippta häckarna och vattenspridarna stämde inte alls in med den hårda Stiff Little Fingers-verklighet som bandet förmedlade i sin musik.

Efter att ha tagit bussen in till Linköpings city hittade vi till slut den miljö vi sökte. På bakgården till ett varuhus ställde sig bandet framför en sprucken betongvägg och plockade fram gitarrerna. Perfekt! I och med att jag var noga med att inte få med skylten ”Personalingång” på fotot kunde man tro att bilden var tagen i våldets Belfast.

En liknande motivförskjutning kan studeras i nästan all svensk rockmusik. Även om många artister i dag sjunger på svenska är både ämnesvalen och bildspråket fortfarande starkt präglat av rockmusikens anglosaxiska ursprung.

Det finns oskrivna men tydliga regler om vilka miljöer som lämpar sig bäst för att sjunga om i svenska rocktexter. Höghus fungerar bättre än villor, betong bättre än mexitegel, bil bättre än cykel, cigarretter bättre än snus, frusna händer bättre än lovikavantar.

Till och med Plura, en av de stora Sverigeskildrarna, har ansett sig tvungen att sjunga om floder i stället för åar eller älvar eller bäckar, vilket är de korrekta benämningarna i svensk geografi. Men om ”Nerför floden” hetat ”Nerför ån” hade det liksom blivit lite väl östgötskt.

Fredrik Strage, som också kommer från Hjulsbro, skickade för en tid sedan en länk till mig från en nyhetsartikel i Corren, Östgöta Correspondenten, med rubriken: ”Drive by-shooting i Hjulsbro”. Det var något oförlöst NWA-fan som kört förbi på en EPA-traktor och skjutit på någon med en paintballpistol.

Inte heller demografiskt eller ekonomiskt passar Sverige in på de förhållanden som rockmusiken ursprungligen är skapad för att skildra. Vi lever i ett glesbefolkat och naturskönt land med allemansrätt och obligatorisk fluorsköljning och den högsta andelen medelklass i världen.

Och någonstans här uppstår ett glapp. Det är som det finns två olika verkligheter. Den verklighet vi upplevt i hörlurarna är inte densamma som den vi haft runt omkring oss.

Jag hörde Lou Reed beskriva hur det kändes att stå och vänta på sin langare i hörnet Lexington Avenue och 125:e gatan i Harlem. Men jag hörde aldrig någon beskriva hur det kändes att stå och vänta i smågodiskön utanför kiosken i Berga.

Den första artist jag hört som förenat dessa två verkligheter är Lars Winnerbäck.

Lars Winnerbäcks låt ”Söndermarken” är Linköpings ”Born to run”. En låt som beskriver min uppväxt i min hemstad.

”Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade mot marken

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
En cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är”

Det är också till precis denna plats – närmare bestämt radhusomåret Vidingsjö i Linköping – som vi denna dag åkt för att prata och ta bilder. Eftersom varken Lars Winnerbäck eller jag har körkort är det fotografen Anna Simonsson som vänligt nog skjutsar runt oss genom alla rondellerna i den stad som vi båda för länge sedan lämnat rent fysiskt men aldrig mentalt.

Vi har aldrig träffats förut. Lars Winnerbäck är född 1975, jag 1963. När jag flyttade till Stockholm var Lars Winnerbäck bara tio år.

Vår enda gemensamma referenspunkt är Rock d’Amour, den lokala rockförening som jag var med och startade 1980. Det var Rock d’Amour som lät Lars Winnerbäck spela förband på Skylten till Stefan Sundström & Apache under den för honom avgörande vintern 1994.

Det är motsägelsefulla känslor som bubblar upp när man promenerar genom sin barndom. Vi går förbi det rödmålade dagis där Lars Winnerbäck gick som liten. Gräsmattorna är lika välklippta som de alltid är i mellanstora mellansvenska städer. Ljudet av fågelkvitter skingras för ett ögonblick av en trimmad moped. Allt som hörs i övrigt är den avlägsna men alltid lika välbekanta signaturen från Glassbilen som kör runt någonstans i periferin.

Lars Winnerbäck föddes egentligen i Stockholm men hans unga föräldrar flyttade till Linköping när han var ett år. Hans pappa fick jobb på Datasaab. Hans mamma pluggade på kulturvetarlinjen. Mamma var bara18 när hon födde hans syster och 21 när Lars föddes.

Den första gata de bodde på heter Tuvgatan. En lägenhet på det övre planet i en stillsam länga med tvåvåningshus. Därefter flyttade till ett souterränghus på Gräsgatan ett par hundra meter längre bort.

– Ja, här var det. Huset ser exakt likadant ut som när jag bodde här, säger Lars Winnerbäck och sneglar upp mot fönstren, samtidigt som han drar handen genom det röda hår som återigen håller på att bli lika långt och Axl Rose-rakt som när han som tonåring bodde här och lyssnade på Guns ’N Roses.

Även vädret denna dag är den typen av tandläkarväder som han sjunger om i ”Söndermarken”. Precis som de bästa av Winnerbäcks formuleringar är det uttryck man inte hört förut men ändå vet exakt vad är det när man hör det. Gråvitt. Avvaktande. Icke-väder.

– Vad jag var ute efter var att beskriva känslan en sådan där dag som bara går, en dag som inte är någonting. Jag var väldigt ofta hos tandläkaren som liten, jag hade ett litet överbett som fick domen att det behövde regleras med tandställning, och det var alltid sånt här väder de dagarna. Och den där lukten från matbespisningen som jag sjunger om var inte från nylagad mat, utan lukten av att någon lagat mat för fyra timmar sedan.

”Söndermarken” är egentligen namnet på en park i Köpenhamn. Det var på ett hotell i Köpenhamn han började skriva på det album med samma namn som kom ut 2003. Men just titelspåret skrev han klart när han bodde på Stora Hotellet i Linköping.

Varje gång Lars Winnerbäck återvänt till Linköping bor han på hotell. Hans föräldrar och syster bor inte heller i Linköping längre utan har även de flyttat till Stockholm. För Lars Winnerbäck står ordet söndermarken för något som gått sönder.

– Jag vet inte varför man refererar till sin barndom på ett sorgligt sätt. Det var egentligen inget som var trasigt i min barndom. Men ändå känns det så i efterhand.

Jag tror att väldigt många upplever samma sak. Och att det är det vemodet många identifierar sig med i din musik. Varifrån kommer det egentligen?

– Jag vet inte riktigt, men jag var väldigt liten när jag kände vemod för första gången. Jag kunde inte ens då med de där gråvita dagarna. När man tänker tillbaka på ett rum man varit i så kan man minnas det ur ett helt annat perspektiv än man såg det från början. På samma sätt är det med ens barndom. När jag nu ser mig själv sitta där på golvet bland leksakerna känns allt plötsligt bara så jävla sorgligt.

– Samtidigt är det vemodet också ett tillstånd som jag medvetet sökt upp. Och som jag tyckt om vara i. När jag känner att jag börjar närma mig den känsla som jag försöker förmedla så kan det nästan kännas fysiskt skönt att skriva. Jag har också alltid tyckt om både film och musik som lyckas förmedla med den känslan. Det behöver inte nödvändigtvis vara musik som går i moll, det kan vara mer subtilt än så.

– Fast samtidigt vill jag att man ska bli glad av min musik. Så känns det verkligen också på konserter.

Det är som med ”The River”. En fruktansvärt sorglig låt egentligen, men när Springsteen spelar den på konserter blir alla helt lyckliga

– Exakt. Första gången man hör den tänker man på hur sorglig den är. Men på konserter blir vemodet något man delar med andra och har gemensamt. Eller ta ”Famous blue raincoat”. När Leonard Cohen spelar den skriker alla, ”Jaaaa! Nu kommer den!”, som om det vore en partylåt. Det är rätt märkligt egentligen.

Lars Winnerbäck är en av Sveriges största artister. Han fick en Grammis 1999 som årets textförfattare, den första av hans totalt fem Grammisar. Han var vunnit Rockbjörnen som Årets manliga artist både 2004, 2006 och 2007. Det överhoppade året, 2005, vann han i stället P3 Guld som årets liveartist. Även 2006 och 2007 vann han P3 Guld.

Ändå har han varit i det närmaste osynlig i tidningar. Detta är den första intervju som Lars Winnerbäck gett sedan 2003. Och då gav han en enda intervju till Situation Stockholm.

På ett gammaldags sätt har han i stället spelat sig till sin publik. Ingen tidning ville prata med honom när han gav ut sina två första kassetter, ”Lars och mina damer och herrar” (1994) och ”3486 ord från Lars Winnerbäck” (1995). Inte många var heller intresserade när han gav ut sina två första album, ”Dans med svåra steg” (1996) och ”Rusningstrafik” (1997).

Det var först med tredje albumet, ”Solen i ögonen” (1998), som uppmärksamheten kom. Det var egentligen också först då han var färdig som artist. Den skivans ”Gråa dagar” är hans första Linköpings-klassiker med rader som ”Det mörknar över ån och över TV-tablån” och ”Du samlar dina spöken i Komvux:s kursbroschyr”.

– Jo, i den här branschen, musikbranschen, har jag kanske haft en ovanligt långsam karriär. Men i jämförelse med vilket annat yrke som helst har den varit högst normal, eller rent av snabb. Jag var inte så stor i början och medierna var inte heller så intresserade i början. Det är helt logiskt. Därefter kunde jag få ett litet utrymme i Corren ibland, det räckte bra. Sedan blev det lmer och mer, i takt med att jag fick fler och fler spelningar. Och till slut kunde jag klara mig på det.

– Jag började med att ge ut ganska dåliga skivor. Nu är jag rätt tacksam för det. Jag hade inte fixat en karriär som Håkans.

Varför slutade du göra intervjuer?

– Min inställning från början var att vara tillmötesgående och ställa upp på allt. När tredje albumet kom, det första på Universal, satsade de stort vilket förstås var jättekul. Var jag än åkte och spelade så var det nya intervjuer på löpande band. Det tog aldrig slut. När jag sedan kom hem efter den turnén, helt slutkörd, läste jag igenom några av tidningsklippen. Det var nästan samma vinkel på alla texter, ”Lasse liten har blivit stor”. Var det här verkligen jag? Jag kände inte igen mig i den person de beskrev.

– I samma veva fick jag beskedet att Expressen ville göra en helsida. Det ordet uttalades verkligen med versaler. Det var en big deal. Deras idé var att jag skulle göra det på Skansen tillsammans med Jonas Wahlström på Akvariet. Varför vet jag inte, men jag ville inte vara krånglig utan ställde upp.

– Att just kolla på djur med Jonas Wahlström var toppen, det skulle jag gärna göra igen. Men när sedan tidningen kom så var rubriken ”Lasse laddar upp med lemurerna”. En stor bild på mig och en lemur. I texten under stod det ingenting. Det var inte så att det var något jobbigt eller i fel texten, det stod verkligen bara absolut ingenting i den. Och det var någonstans där som jag bestämde mig för att aldrig utsätta mig för det igen.

– Samtidigt inser jag att allt det här nej-sägandet kan få mig att framstå som gnällig och negativ… Det är delvis sant. Jag har varit lite tjurig ibland. Så i stället för att säga nej så anstränger jag mig nu verkligen för att säga ja till det jag är för.

Du är en av få artister som säger nej till företagssponsorer på dina turnéer. I stället för att ta emot de pengarna låter du Amnesty och en skivaffär (Folk å Rock) åka med sommarturnén.

– Där har vi den problematiken igen. Om jag svarar att jag inte gillar att mobiltelfonsponsorer så låter jag så tråkig och bakåtsträvande. Men i stället kan man vända på det. Jag tycker att skivbutiker är mycket roligare än musik i mobilen. Eftersom vi alltid sålt mina skivor på konserter tyckte vi att det kunde vara ännu roligare att även kunna erbjuda andra skivor till försäljning.

På kvällen går vi och äter och dricker på Kniv å Gaffel, en restaurang på Drottninggatan i Linköping som ligger på samma adress som den tidigare legendariska pizzerian Amalfi. Det var här Sex Pistols gick och käkade när de i juli 1977 spelade på discoteket Orfi som då låg snett över gatan.

Det var också på Amalfi som Lars Winnerbäck gjorde några av sina första liveframträdande. Han uppträdde tillsammans med Anders Johansson, i dag känd som ena halvan av humorduon Anders & Måns.

– Vi började spela här när jag var 16, säger Lars och skjuter in sina svarta Doc Martens under restaurangbordet.

– Anders och jag gick hit och sökte jobb. ”Vi måste hitta ett sätt att spela ihop pengar”. Ägaren var snäll och trodde på oss. Jag tror vi kom överens om ett arvode på 300 spänn och tre bärs per kväll. Men innan vi skulle skaka hand på frågade han: ”Förresten, ni är väl 18?”. Det var 18-årsgräns. Anders var 18. Jag svarade typiskt nog ärligt: ”Nej, det är jag inte.” Anders lade sedan till blixtsnabbt: ”Men han fyller om en månad”. Det var sant, men vad han inte sade var att jag inte fyllde 18 utan 17.

– Det var en bra lärotid att spela här. Vi spelade tre timmar per kväll. Oftast var det Anders och jag, ibland spelade jag själv. Det var ar både egna låtar och covers. Men förutom några Creedence-låtar var det nästan bara svenskt. Och vi fick stammismuggar, egna ölsejdlar som rymde 10 centiliter extra.

Parallellt med att Lars Winnerbäck under gymnasietiden spelade på Amalfi satt han hemma i Vidinsjö och botaniserade i sin pappas skivsamling.

– Ett tag var det som om jag och min pappa bytte plats. Han försökte få mig att lyssna på ny nittiotalsrock som han köpte, men jag ville bara lyssna på Fredmans epistlar. Jag gick igenom hela hans skivsamling, från A till Ö. Jag lyssnade extremt mycket på Fred Åkerström, Allan Edwall, men framförallt Ola Magnell.

– I de egna låtar jag skrev då var jag mycket för symboler, alliterationer. Ola Magnell var väldigt poetiskt i sitt bildspråk. Jag tyckte själv att jag var väldigt poetisk och fyndig, Men jag förväxlade det med innehåll. Låtarna i början var mer som gåtor. De berättade inte så mycket om mitt liv.

Det refereras en del till älvor i dina tidiga låtar.

– Ja, herregud. Jag drog gränsen vid måsar. Det var för mycket västskust. Men älvor dök upp hela tiden. Jag skrev bland annat en låt som hette ”Älvorna dansar”, vad den egentligen handlade om var att vara bakfull.

– Att jag sökte mig så långt bakåt i tiden hade nog att göra med att jag hela tiden kände att jag var för ung för allt. Jag var för ung för punk, jag var till och med för ung för Asta Kask. Allt det fick jag retroaktivt. Den enda jag upplevde när det hände var den tidens sena punkscen i Linköping som då blomstrande. Band som Svenssons Slavar och Raped Teenagers. Skitbra band.

En annan anledning till att det skrivits så lite om Lars Winnerbäck i svensk rockpress är att han tillhör en svensk musikkultur som sällan eller aldrig uppmärksammats medialt. Den starkt melodibaserade tradition med hög promillehalt som förr fanns i folkvisor har tagits över av punktrubadurer. Artister som Johan Johansson, De Lyckliga Kompisarna och Asta Kask skulle kunna kallas vår tids spelemän. De blir aldrig tillräckligt coola för popskribenter, men de försvinner aldrig.

– Punken formade mig. Men den helt avgörande upplevelse var när såg och hörde Perssons Pack. De gjorde låtar som lät som de var en del av folks liv. Låtar om att dricka. Sånger om kärlek och sprit och brustna hjärtan. Samma sak som jag också hörde hos Pogues.

– Nej, jag har nog inga tydliga musikrötter, inte vad det gäller genrer. Men jag själv tycker att det finns en röd tråd i allt jag lyssnat på. Från Gyllene Tider till Fred Åkerström till Ebba Grön till De Lyckliga Kompisarna till Guns ’N Roses och Pogues och Perssons Pack. Allt det hänger ihop tycker jag.

Vilken röd tråd är det?

– White trash. Att det är folklig, utåriktad musik. Sån musik som verkligen vill kommunicera. Jag har alltid haft svårt med det mer poppiga. Musik som åtminstone jag ibland kan uppfatta som musik för inbördes beundran. Jo, jag fattar dragningen till det attitydmässiga, till det destruktiva. Men även Guns ’N Roses och Ebba Grön, som hade en del av det, var ändå alltid riktade utåt. Deras låtar ville alltid möta folk.

Det finns en folkparksådra i de artister du räknar upp. Och även i din egen musik. Det är musik med refränger som inbjuder till att sjunga med i.

– Ja, det är musik som växer i liveögonblicket. Det är svårslagbart när den stämning uppstår på en konsert då alla befinner sig i samma nu.

När vi tidigare under eftermiddagen besökte Skylten illustrerades allt vi talade om. Skylten är en gammal skyltfabrik i Linköpings industriområde som byggts om till en lokal för konserter och replokaler.

Medan Lars Winnerbäck visade oss runt i lokalen hördes det dova ljudet av ett band som bakom en vägg någonstans tragglade med riffet till ”Whisky in the jar”. Den anonyme gitarristen försökte – om och om igen – hitta rätt toner i den irländska folksång som sjungits ända sedan 1700-talet.

Lars identifierade den direkt.

– Det är Thin Lizzy-versionen!

Lars Winnerbäck har repat på Skylten. Han har också spelat många gånger på den lilla scenen. Toalettklottret på Skylten är så frekvent att det knappt går att läsa, men det är idel punk, punk, punk.

Att stå utanför Skylten och titta bort mot Stångebrofältet och hockeyarenan ger en överblick över hans karriär. Han har bokstavligen vandrat från den minsta scenen till den största. Varje gång Lars Winnerbäck spelar på Cloetta Center blir det utsålt i den tätort på slätten där ”elljusspåren leder hem till middagstid”.

Ingen blir profet i sin egen hemstad men Lars Winnerbäck är undantaget.. Publiken kan alla låtarna och ropar ”Våran Lasse! Våran Lasse!” När han visar sig på stan i Linköping blir han igenkänd på ett sätt att han numera undviker det.

När vi hämtar honom på hotellet går det exakt 15 sekunder innan det händer första gången. En man i 50-årsåldern får syn på vem vi har med oss, hojtar ”Lasse!” och springer sedan över hela parkeringsplatsen, med hjärtattacken i halsgropen, för att hinna få en autograf. Därefter upplyser han om att hans 21-åriga dotter är singel. ”Hon kanske kan vara något för dig?”

Att Lars Winnerbäck skulle bli av Sveriges mest efterfrågade liveartister var det inte många som gissade när han bodde på Gräsgatan i Vidingsjö.

– Jag var rätt feg som barn. Jag minns när vi gick på Cirkus Scott. Under föreställningen hämtade de upp barn från publiken. De flesta barn ville bli utvalda, men jag sjönk ihop och var fullkomligt vettskrämd för att de skulle välja mig. Jag ville aldrig stå i centrum. Och det är nog precis just därför jag sökt mig till scenen i vuxen ålder. Det är väl rätt vedertaget vid det här laget att många väldigt blyga människor söker sig till skådespeleri och artisteri.

Det är möjligen vedertaget i branschen, men inte allmänt. Jag tror de flesta fortfarande tror att det är den mest högljudda i klassen som blir artist.

– Normen säger att man ska vara social och utåtriktad. Men om man inte förmår vara det i riktiga livet har man behov att hitta en kanal för att kunna vara det på sina egna villkor.

– Jag var inte blygast i klassen. Jag hade en plats bland de som fick vara med. Jag har alltid tyckt om att sticka ut i det lilla sammanhanget men inte i det stora. Jag tycker om att stå på scen men inte att gå på IKEA. Jag börjar inte sjunga var som helst. Jag tar inte med mig gitarr på fester. Jag spelar gärna på en privat tillställning om ALLA vill att jag ska göra det, men det räcker med att en inte vill så gör jag det absolut inte.

Lars Winnerbäcks senaste album ”Daugava” släpptes i september 2007. Precis som på alla hans skivor på 2000-talet är nästan alla låtar skrivna på hotellrum i olika nordiska städer. Eller städer runt Österjön.

Det underliggande temat på ”Daugava” är en skilsmässa. Titeln är hämtad från en flod i Riga , en stad där han flera gånger checkat in på SAS Radisson en helg för att skriva.

– Textraden ”Jag har vaknat på Daugavas botten” kom från en resa till Riga då jag sjönk som lägst. Jag hade åkt dit bara för att komma bort, allt var trassligt i mitt liv då, jag mådde inget vidare. Jag valde Riga för att jag gillar kärvheten där. Det ser ut som Linköping gjorde när jag växte upp med heltäckningsmattor överallt, en kollision av gammalt och nyrikt.

– Men denna resa slutade allt med jag fick med panikångestattacker och låg inne på hotellrummet i tre dygn. Jag gick in i väggen. Jag hade turnerat och druckit kopiöst mycket ett tag.

När han efteråt kom upp till ytan igen kunde han bearbeta det han varit med om till låtar som ”Om du lämnade mig nu”, årets svenska låt 2007 enligt både som röstade i Rockbjörnen och på Grammisgalan. Låten var till med etta på Svensktoppen.

I dag bor Lars Winnerbäck i en lägenhet i Stockholm.

– Jag har det extremt spartanskt hemma. Jag har nästan inga grejer längre, allt är magasinerat. Min TV är så här liten (visar med händerna), den är lika djup som bred. De veckor som min son bor hos mig sätter han sig alldeles framför TV:n när han ska se på ”Bolibompa”. Jag fixar inte ha prylar längre. Ibland tror jag att jag inte fixar att bo överhuvudtaget.

I stället fortsätter han att checka in på hotell så ofta som möjligt, särskilt när han ska skriva.

– Jag älskar hotell. Många musiker upplever hotelldöden efter alla turnéer, men inte jag.

Vad gör du när du checkat in?

– Så lite som möjligt. Jag promenerar, går runt i en främmande stad, ju kärvare omgivning desto bättre. Sen när jag kommer tillbaka till hotellet, och slutligen känner att ingen vet att vad jag gör, då öppnar det sig plötsligt. Då kan jag skriva mycket mer förutsättningslöst än vad jag gör i Stockholm. Första raden kan bli vad fan som helst. Det är ungefär som att gå på restaurang utomlands. Det blir ett mer förutsättningslös att börja en kväll. Man vet inte vad som händer sen.

– Jag sover ganska lite när jag bor på hotell. Jag är uppe och skriver hela nätterna. Det spelar ingen roll om jag stoppar för att se ”Heartbreak kid” med Ben Stiller i två timmar. Det är ingen som vet det. Det är inge som vet att jag till och med såg den två gånger i sträck. Jag är aldrig borta längre än några dagar, typ onsdag till söndag. Men det räcker. Jag känner en enorm tillfredsställe av att tiden där emellan spelar ingen roll. Att det är obruten tid.

(slut)