Förstå finanskrisen genom Duran Duran
Det finns många paralleller mellan popgruppen Duran Durans uppgång och fall och finansmarknadens dito. ”Hungry like the wolf” kunde handlat om derivathandeln. Krönika i DI Weekend, 3/10 2008.
Weekend 3 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Den amerikanska ekonomin har kapsejsat. Kölen på finansmarknaden pekar rakt uppåt.
Det är inte bara därför det inte längre går att ta del av ekonominyheterna utan att tänka på popgruppen Duran Duran och sångaren Simon Le Bons ökända segelbåtsolycka i mitten av åttiotalet.
Det finns många paralleller mellan popgruppen Duran Durans uppgång och fall och finansmarknadens dito.
Ingen annan popgrupp personifierade det glada och hårdspekulerande åttiotalet som Duran Duran. Wall Street-paroller som ”word hard, play hard” och ”greed is good” kunde varit uppfunna av Simon Le Bon och hans kumpaner.
Vad det sluga Birmingham-bandet Duran Duran egentligen sysslade med var att sälja förväntningar. Långt innan de var världens största band gjorde de världens dyraste videor. Ju mer pengar Duran Duran gjorde av med, desto mer pengar tjänade de. ”Hungry like the wolf” kunde handlat om derivathandeln.
Vad som sedan blev Duran Durans fall var en kombination av ignorans, övertro på sin egen storhet och en för stor komplexitet i produkterna – precis det som nu fällt finansmarknaden.
En ekonom på Lehman Brothers säger till Economist att ”de flesta av oss har aldrig hört talas om” delar av den kapitalmarknad som nu exponerats. Robert Rubin, numera en av cheferna på Citigroup, säger till samma tidning: ”Jag hade aldrig hört talas om ’liquidiy puts” (en obskyr form av finansiella kontrakt) innan de började orsaka stora problem för oss”.
Eller som en vän nyligen hörde en anställd på den brittiska banken X säga: ”Vi sålde produkter till den svenska banken Y som vi inte förstod själva”.
Och det är här Duran Duran-sångaren Simon Le Bon kommer in, fångad under den uppochnedvända kölen på sin egen kapsejsade racersegelbåt, med genomblöt och slokad åttiotalslugg, endast en hårsmån från att drunkna.
Duran Duran gjorde så många rätt under första halvan på åttiotalet att de blev övertygade om att de inte kunde göra något fel. Vid sidan av sin grundprodukt, lågrisktagande treminuterspop, började de även experimentera.
Letar man i dag i de mörkaste hörnen på skivbörsar kan man hitta skivor med The Power Station och Arcadia, två av de sidoprojekt som Duran Duran-medlemmarna försökte kränga på marknaden i mitten av åttiotalet.
Komplexiteten i dessa hybrisprodukter var så stor att ingen var sig förstod deras ursprung eller kunde urskilja några nynnbara popmelodier.
Simon LeBon trodde även på fullt allvar att han hade kompetens som kappseglare. Någon gång runt 1987 – faktiskt ungefär samtidigt som den svarta måndagen – kollapsade sedan Duran Duran i en konstnärlig konkurs
Droppen blev när bandet sparkade sina managers, bröderna Berrow från Birmingham, som varit med dem ända sedan starten och var de enda som var skeptiska till utsvävningarna. Jämför hur finansvalparna inte vill lyssna på Warren Buffett när han 2003 kallade en del derivat för ”weapons of financial mass destruction”.
Om man ska fortsätta jämföra Duran Durans öde med finansmarknaden så väntar några fortsatt mörka år framöver. Duran Duran gjorde en tillfällig comeback 1993 med fina singeln ”Ordinary world”. Men det var egentligen först tio år senare, när gruppen 2003 gjorde en nostalgiturné, som de tog sig ur krisen genom att börja om från början. Och Simon Le Bons lugg har aldrig riktigt hämtat sig.
(slut)
PS. Tack till Magnus Lindkvist!
www.pattern-recognition.se