Krönika, Dagens Industri

Weekend 10 oktober

Krönika

Jan Gradvall

I det längsta försökte jag skjuta upp arbetet med att skriva den här krönikan. Det finns faktiskt en psykologisk förklaring till varför.

Uttrycket att prokrastinera, en översättning av engelskans procrastinate, finns ännu inte i Svenska Akademiens ordlista, men det finns på Wikipedia. ”Prokrastinering innebär ett uppskjutande eller undvikande av en handling eller uppgift som kräver ett avslut, genom att man fokuserar på en annan handling eller uppgift.”

På samma ställe står det att prokrastinering är normalt till en viss grad, men att det kan leda till stress, skuldkänslor och produktionsbortfall. Något som i mitt fall tyvärr stämmer på alla tre punkterna.

Nästa år kommer den kanadensiska professorn Piers Steel med boken ”The Procrastination Equation”. Enligt Wall Street Journal, som intervjuat professorn, avslöjas det i boken att prokrastinering varje år leder till intäktsfall på miljardbelopp i fråga om förlorad tid och produktivitet.

Men vem förmår utnyttja varje timme maximalt effektivt under sin arbetsdag? Och är det ens önskvärt att göra det?

En annan nordamerikansk professor, John Perry på Stanford, har skapat en hemsida som han kallar ”Structured procrastination”. I den essä som öppnar hemsidan skriver John Perry att han tänkt skriva denna essä i månader, men att det bara inte blev av.

Att det ändå till slut blev av beror på att han skrev texten för att undvika andra viktigare saker han borde gjort i stället. Och med den insikten definierar filosofiprofessor Perry vad han kallar strukturerad prokrastinering.

Prokrastinering är inte samma sak som lathet, även om det är närbesläktat. När jag prokrastinerat inför den här krönikan har jag inte legat på rygg i soffan och tittat i taket (ok, bara en liten stund) utan suttit kvar vid datorn och slutfört andra för tillfället mindre brådskande uppgifter.

Plötsligt fick jag tid att både fixa alla bankärenden via Telebank, göra research till en annan artikel, beställa Philip Glass-boxen på Amazon och till och med hitta idén till nästa DI Weekend-krönika. Allt detta för att slippa göra något annat.

Och det är precis så som John Perry menar att man ska utnyttja sin hopplösa tendens att alltid prokrastinera. Genom att prokrastinera strukturerat kan man få massor av saker gjort genom att inte göra det man egentligen borde ha gjort. En utveckling av vad Bodil Jönsson kallar för ställtid, men en mer manipulativ sådan.

För nästa steg är naturligtvis att också försöka lura sig själv. Tänk om jag i stället varit övertygad om att bankärenden hade varit prioritet nummer ett för mig i dag? Då hade jag förmodligen snabbare börjat skriva på den här krönikan för att slippa det.

Det vanligaste rådet i dag till den som känner sig stressad är att försöka minimera antalet väntande arbetsuppgifter. John Perry menar att detta råd är förödande för en kronisk prokrastinerare. Det är genom att ha mycket att göra som vi också får så mycket gjort.

Ett av de bästa analyserna jag hört om arbetsplatser lyder: ”If you want something done, ask a busy person to do it”. Ett uttalande som jag, när jag nu googlar det, visar sig komma från komedidrottningen Lucille Ball.

Men visst är det sant. Om du vill få något uträttat, ge det till det en upptagen person. Och försök sedan lura i samma person att det egentligen finns andra viktigare uppgifter att uträtta just i dag.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FOTOUTSTÄLLNING
Stephen Gill, ”A series of disappointments”, Gun Gallery, Stockholm. Monetär besvikelse visualiseras genom fotografier på ihopknycklade vadslagningskvitton. Platsen är Hackney, London, men kunde lika gärna varit Wall Street, New York.

PRESSRELEASER
TV3:s mailutskick om nya TV-program är skrivna med sådan humor, cynism och stilistisk elegans att de utvecklats till en subversiv konstart. I två år har man fått in ordet korv i samtliga utskick om Anna Skippers program.

TV-PROGRAM
”Babel”, SVT. Eva Beckmans bländande inslag om journalisten Marianne Höök påminde om den oslagbara fördel som TV-mediet har gentemot tidningarnas kultursidor men som man alltför sällan utnyttjar. Vilka fantastiska arkivbilder.

+

BONUS NR 1:

Ett år efter att ”Sopranos” avslutades känns det som när Beatles upplöstes 1970. En unik era är oåterkalleligt över. Och mycket av det där andra som fick hänga med av bara farten – det som var ”nästan lika bra” som Beatles/Sopranios – kommer inte att åldras lika väl.

Medan just ”Sopranos” för evigt kommer att stå sig börjar flera andra hyllade dramaserier under TV-mediets gyllene 2000-tal redan nu kännas som Herman’s Hermits.

Det stora undantaget är ”Mad men”, TV-serien om en reklambyrå i New York tidigt 1960-tal, som är den överlägset bästa dramaserien i produktion för tillfället.

Första säsongen av ”Mad men” belönades med sex Emmy-statyetter. Den ännu starkare andra säsongen, som just nu rullar i USA, gör att ”Mad men” till och med börjar framstå som ett av 2000-talets stora dramatiska verk alla kategorier.

För alla som fortfarande missat ”Mad men” finns det denna helg en chans att hinna i fatt. Kanal 9 visar under lördag och söndag hela första säsongen i två långa maratonsändningar.

I morgon lördag sänds avsnitt 1-6 mellan 13.10 och 19.00. På söndag sänds avsnitt 7-13 mellan 12.30 och 19.00.

Söndag 19 oktober börjar Kanal 9 därefter sedan sända säsong 2 av ”Mad men”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Nu kommer den första boken som skrivits genom sms:ande. Boken ”Mess is more” ges ut i ett samarbete mellan mobiloperatören Halebop och bokförlaget Vulkan. Redaktören Sigge Eklund har valt ut de 585 bästa av alla de tusentals sms som sms:ats in under sommaren.

Redan ovanstående stycke visar dock att det stora problemet med sms fortfarande är själva språkbruket. Inte språkbruket i själva textmeddelandet, utan just vad det gäller själva ordet – sms.

Vi svenskar brukar vara väldigt snabba på att införliva engelska uttryck i vårt språkbruk, men i just detta fall har vi av outgrundlig anledning inte gjort det.

Alla i England och USA ser väldigt frågande ut om man säger: ”I’ll send you an sms”. Där använder ingen ordet sms, utan bara text som i ”text message”. Följaktligen kan man i stället säga det så rakt som: ”I’ll text you”.

Att säga ”Texta mig när du klar” är så mycket enklare och rakare än ”Skicka ett sms till mig när du klar”. Och framförallt ser det oändligt mycket snyggare ut i, just det, text. De kolon som sms:ande kräver är en styggelse. Plus att sms är en obegriplig förkortning redan från början.

Så vem har mobilnumret till Sture Allén? Någon borde omedelbart texta honom om denna idé.

Jan Gradvall