Krönika, Dagens Industri

Weekend 24/10

Krönika

Jan Gradvall

Som medlem av Spinnjuryn har jag just gått igenom de svenska PR-byråernas mest effektiva och kreativa kampanjer under det gångna året. När man på detta vis detaljanalyserar hur PR och reklam fungerar märker man den mest effektiva sorten är den där avsändaren får mottagaren att frivilligt sprida vidare budskapet. Eller till och med frivilligt bära budskapet.

Ett sällsynt effektivt på detta är föremålet för den utställning som i dag invigs på skivaffären Pet Sounds i Stockholm. Vem hittade på konceptet LP-påsen? Ingen minns tyvärr, men den som gjorde det borde fått alla internationella PR-priser som finns.

I Spinntävlingen finns olika kategorier som integrerad kampanj, word of mouth, konsument och business to business. LP-påsen kunde ha varit en vinnare i alla fyra. För alla vi som nästan dagligen bar runt på LP-påsar gjorde på samma gång PR för både skivaffären, skivindustrin och, inte minst, oss själva.

LP-påsen var en accessoar som sade något om dig person. Därmed fungerade den även som både personlig varumärkesbyggare och ett vandrade socialt närverk. Ett analogt Facebook om man så vill. Frågan ”Vad har du köpt?” betydde egentligen ”Vem är du?”

Utställningen på skivaffären Pet Sounds har namnet ”På varsin sida om disken: Påsar från skivaffärer i Stockholm 1975-1985”. Curatorer för utställningen är Stefan Jacobson på Pet Sounds, som i 34 år stått bakom disken på olika skivaffärer, och Robert Jonsson, musikredaktör på P4, som hela sitt liv stått framför disken som konsument.

De flesta av påsarna på utställningen kommer från Robert Jonssons egen privata samling. Och det är egentligen det märkvärdigaste av allt: att några av oss blev så fästa vid dessa sladdriga plastpåsar att vi vårdade dem lika ömt som de vore väskor.

Jag har själv några plastpåsar från skivaffärer sparade i någon låda i källaren. Om någon väcker mig mitt i natten kan jag, fritt ur minnet, återutge mönstret och färgerna på påsarna från skivaffärerna Speldosan och Skiv City i Linköping.

”Jag samlade fram till 1988”, säger Robert Jonsson.”Sen tog CD:n död på samlandet. Då stoppade man plattorna i kavajfickan i stället.”

När man tar del av utställningen på Pet Sounds slås man av att skiftet från LP-skivor till CD-skivor fick mycket mer omfattande konsekvenser än vad någon på den tiden insåg. När skivindustrin växlade från LP till CD förminskade man inte bara omslagen som konstart. Man förlorade även hela effekten av LP-påsarna som en vandrade PR-kampanj.

Ingen gick omkring och dinglade med CD-påsar på samma sätt. Man stoppade CD-skivorna i väskan eller just i kavajfickan. I samma stund förändrades även stadsbilden – och därmed bilden av skivindustrin. Från att ha befunnit sig i centrum av människors liv blev musik något mer perifert och mindre iögonfallande.

En utveckling som nu nått sin kulmen med de för ögat helt osynliga mp3-filerna.

När man ser de gamla LP-påsarna på Pet Sounds, dessa djupt mänskliga artefakter från förr, vill man göra som Charlton Heston i ”Apornas planet”, när han i slutscenen inser sina medmänniskors fatala misstag och faller ned på knä och säger: ”You maniacs! You blew it. Aw, damn you!”

(slut)

+

+

GRADVALLS VAL

TAL
Tre år innan sitt självmord höll författaren David Foster Wallace ett briljant och nattsvart ”commencement speech” inför eleverna på Kenyon College. Finns nu på nätet.

ROMAN
Chuck Klosterman, ”Downtown owl” (Scribner).. Naturligtvis kommer han att få kritik för att hans prosa låter som hans journalistik. Men, oj, han kan verkligen skriva. Och han är tillbaka i uppväxtens North Dakota.

TV
”Saturday night live”, Kanal 5. Den amerikanska humor institutionen lyfter sig inför varje presidentval. Det är verkligen synd att ingen svensk kanal sänder avsnitten veckoaktuella.

+

BONUS NR 1:

Nästa fredag är det premiär för ”Baby mama”, en komedi med Tina Fey och Amy Poehler som gick upp på amerikanska biografer för drygt ett halvår sedan

Men UIP och SF bio har tur. För en gångs skull resulterar denna egentligen oursäktliga fördröjning i en ännu bättre timing. Att låta ”Baby mama” gå upp på bio fyra dagar före amerikanska presidentvalet är rent av genialt.

Filmens huvudrollsinnehavare, Tina Fey och Amy Poehler, har nämligen genom sina imitationer av Sarah Palin och Hillary Clinton blivit nyckelspelare i det amerikanska presidentvalet.

Varje gång de medverkar i det veckoaktuella humorprogrammet ”Saturday night live” i TV visas de politiska sketcherna dagen efter även i alla nyhetsprogram. Och även politiska bedömare är överens om att Tina Fey gör Sarah Palin bättre än Sarah Palin.

”Baby mama” är ingen ”Citizen Kane”, men en hygglig komedi som är värd biobiljetten just för spelet mellan Fey och Poehler. Att se dem duellera mot varandra, bägge i sitt livs form, påminner om Wimbledon-finalen mellan Nadal och Federer.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Det finns egentligen ingen konkret anledning. Inget jubileum, ingen biografi, ingen dokumentär. Men plötsligt är Nina Simone (1933-2003) överallt i populärkulturen. Var man än går hör man hennes röst: klädbutiker, restauranger, caféer. Även i TV-serier (”Entourage”) och långfilmer (”Sex and the city”).

I Stockholm kulminerade Nina Simone-kulten för två veckor sedan med ”En afton med Nina Simone” på Debaser Medis där några av Sveriges just nu bästa artister, bland annat Jenny Wilson, Rebecka Törnqvist och Nina Ramsby, tolkade hennes inspelningar.

Samtidigt är det lite olyckligt att man i svensk press parallellt med detta enbart rekommenderar samlingsalbum med Nina Simone. De olika boxar och samlingar som finns på marknaden är inte dåliga, men att äga en samling med Nina Simone är lite som att äga en ”Greatest hits” med Rolling Stones eller Bob Dylan. Missar du ”Sticky fingers” eller ”Blood on the tracks” missar du essensen av artisten.

Samtliga album som Nina Simone gjorde mellan 1967 och 1974 är värda att lyssna på. En period då hon, precis som det står på omslaget till ”’Nuff said”, var en produkt av sin tid på samma sätt som LSD, Che Guevera, Beatles och månraketen.

Men det här är Nina Simones allra bästa album.

”Little girl blue” (1958)
Debutalbumet med klassiker som ”I loves you Porgy”, ”Love me or leave me” och ”My baby just cares for me” som blev en stor revivalhit i slutet av 1980-talet.

”Nina Simone sings the blues” (1967)
The Animals hittade ”The House of the rising sun” på ett livealbum med Nina Simone från 1962. Här tar hon tillbaka den. En av Frida Hyvönens favoritskivor.

”To love somebody” (1969)
Innehåller de bästa av Nina Simone många fina Dylan-tolkningar. För att inte tala om hur bra hon sjunger Bee Gees.

”’Nuff said!” (1969)
Kanske hennes allra största stund. Och ett av tidernas bästa livealbum. Inspelad tre dagar efter mordet på Martin Luther King.

”Black gold”, 1970
Ännu ett lysande livealbum. Finalen är en tio minuter lång version av ”To be young, gifted and black” som kallats ”det svarta Amerikas nationalsång”.

”It is finished” (1974)
Med den ena foten i Amerika och den andra i Afrika gör Nina Simone suveräna versioner av ”Mr Bojangles” och ”I want a little sugar in my bowl”.

Jan Gradvall