Ful höst

Efter de senaste årens utseendefixering kan man denna höst se tecknen på en motreaktion. Efter att alla talat om mode och utseende i alla dessa former vrids nu fokus, åtminstone gradvis, mot skönhetens motsats. Från Expressens kultursida, 22/10 2008.


Text: Jan Gradvall

Skönhet kommer inifrån. Av alla så kallade sanningar är nog det den allra mest falska och ihåliga. Fråga bara den unga bloggsignatur som skriver att hon gråtande står på skolans toalett och bönar om att få byta utseende.

Faktum är att utseende aldrig haft större värde än under det mediedominerade och bildberusade 2000-talet. Världsekonomin darrar. Men en snygg kropp och ett vackert ansikte devalveras aldrig.

Skönhet – den som kommer utifrån – går alltid att växla in till högsta möjliga kurs. Tidningar som Grazia och Klick, fulla av filmstjärnor och fotomodeller, berättar precis samma sagor som forna tiders Törnrosa och Snövit.

Med en extra dos botox i pannan kan man förmodligen också sova sött i 100 år.

Men efter de senaste årens utseendefixering kan man denna höst se tecknen på en motreaktion. Efter att alla talat om mode och utseende i alla dessa former vrids nu fokus, åtminstone gradvis, mot skönhetens motsats.

Den 25 oktober sätter Dramaten upp pjäsen ”Den fule” av den unge tyske stjärndramatikern Marius von Mayenburg.

Marius von Mayenburg säger i en intervju i Theatre Notes: ”Som dramatiker letar jag alltid efter det som saknas, vad som inte adresseras i pjäserna runt omkring. Och sedan försöker jag skriva de pjäserna själv.”

Vad Mayenburg upptäckte saknades i samtiden var just en pjäs som vågar diskutera fulhet.

Parallellt med ”Den fule” gör regissören Ludvig Josephson på Radioteatern en pjäs om Quasimodo, en av världslitteraturens fulaste gestalter.

Inte heller höstens mest älskade figur på biograferna ser lika gullig ut som animerade hjältar brukar göra. Den rostige roboten ”Wall-E” har mer gemensamt med just Quasimodo än med den söte Nemo.

Umberto Eco har också valt fulhet som ämne för sin senaste bok. I oktober ges boken ”Om fulhet” (Brombergs) ut på svenska, en uppföljare till succén ”Om skönhet” från 2005.

Precis som ”Om skönhet” är ”Om fulhet” ett praktverk med lika mycket bilder som text. Över ett helt uppslag visas Pieter Bruegels ”Dödens triumf”, en målning från 1562 som fick ytterligare en dimension när Stefan Jarl använde den i inledningen på ”Ett anständigt liv”.

På ett annat uppslag i boken ställs ett samtida fotografi av ett piercat ansikte mot en snarlik 500 år gammal målning av Hieronymus Bosch.

När Umberto Eco skriver uppstår en oavbrutet underhållande pingpongmatch mellan historien och samtiden.

Men till och med ”il grande intellettuale” konstaterar samtidigt att det var betydligt svårare att göra en bok om fulhet än det var att göra den om skönhet.

I inledningskapitlet skriver Umberto Eco: ”I alla tider har filosofer och konstnärer givit sin definition av skönhet och det är därför möjligt att rekonstruera de estetiska idéernas historia genom tiderna. Samma sak gäller inte fulhet. För det mesta har fulhet definierats som motsatsen till skönhet, men några längre avhandlingar har nästan aldrig ägnats åt den, bara parentetiska och marginella antydningar”.

Vad Umberto Eco kommer fram till i sin bok är att fulhet inte är något objektivt begrepp, och därmed statistiskt, utan tvärtom något ständigt föränderligt.

Vad vi människor betraktar som fult eller vackert är ingenting annat än ett resultat av våra egna referensramar.

För 2 500 år sedan skrev Xenofanes: ”Om oxar och hästar hade händer eller kunde teckna med händerna, eller åstadkomma verk som människornas, skulle hästen skildra gudarna som hästar och ge dem samma kroppsform som de själva har.”

Vad som håller på att hända i vårt moderna mediesamhälle, där vi just nu exponeras för miljontals mer bilder än föregående generationer, är att tidigare uppfattningar om skönhet och fulhet har satts i gungning.

När jag bad Umberto Eco själv vidareutveckla detta resonemang svarade han först med en kompakt tystnad.

Efter tre veckor kom förklaringen: ett blixtnedslag på hans lantställe hade demolerat hans hårddisk och raderats alla hans mail.

I ett sitt ursäktande svarsamail lyckas professor Eco hålla samma distingerat intelligenta ton som i sina böcker: ”Such are the disadvantages of country life”.

För att förklara vad som just nu händer med vår syn på fulhet och skönhet börjar Umberto Eco med att använda uttrycket polyteism. (Ja, jag fick också slå upp det.) Inom religionsfilosofi betyder det en gudsuppfattning som går ut att det finns flera gudar.

”Vi upplever just nu ett fenomen som jag valt att kalla för skönhetens och fulhetens polyteism”, svarar Umberto Eco.

”Det är möjligt känna igen till exempel renässansens modell för skönhet och fulhet. Eller romantikens och så vidare. Men i vår polyteiska tid gäller inte längre ett enda synsätt utan flera olika samtidigt. Vi kan dessutom vara helt motsägelsefulla i våra egna val. Vi kan njuta av de vackraste landskap samtidigt som vi i nästa stund njuter av att se splatterfilmer på bio.”

Den första person i rockvärlden som vågade vara med medvetet ful var Howard Devoto i Magazine, ett band från Manchester som skivdebuterande 1978 och som, symptomatiskt nog, återförenas denna fula höst.

Öppningsraderna på Magazines mest kända låt, ”A song from under the floorboards”, lyder: ”I am angry, I am ill and I’m as ugly as sin”

Howard Devoto debuterade som sångare i Buzzcocks, ett av de första punkbanden i England. Punken började som en ful ankunge men blev snabbt en svan, en svart svan.

Även som punkare var det viktigt att se bra ut. Sid Vicious var cool på ett sätt som gick att härleda till Marlon Brando ett kvarts sekel tidigare.

Men Howardo Devot såg varken ut som en popstjärna eller filmstjärna. Med sin höga hjässa och ocoolast möjliga frisyr var han den första som vägrade följa några som helst skönhetsideal.

Texten till Magazines låt ”A song from under the floorboards” är inspirerad av Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” från 1864, en bok som också citeras i Umberto Ecos bok ”Om fulhet”.

Umberto Eco nämner inte just Howard Devoto i sin bok, men han nämner Marilyn Manson och ställer honom mot Marilyn Monroe som ett sätt att visa hur synen på fulhet och skönhet håller på att luckras upp.

”Att ställa Marilyn Manson och Marilyn Monroe mot varandra var förstås delvis menat som ett skämt. Men samtidigt illustrerar just den jämförelsen problemet för den forskare som ska försöka förklara dagens syn på fulhet och skönhet. I vardagslivet kan vi fortfarande enas om att vissa saker är vackra, som en vacker flicka eller en vacker pizza. Men några generella estetiska värderingar om skönhet och fulhet gäller helt enkelt inte längre.”

(slut)