Skivrecensioner, DI Weekend

Sanna Shirley Sonja
Titel: Our christmas
Skivbolag: Lionheart
Betyg: 1

Om vokaler vore en alternativ energikälla skulle jultrion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén kunna konkurrera ut Fortum.

Wailande är en sångteknik där man tänjer ut alla vokaler till långa tåg av längtan. Förmodligen är det också därför som wailande helt håller på att ta över julmusiken, en genre som handlar just om utdragen nedräkning till doppardagen.

Trion Sanna, Shirley och Sonja går så långt i sitt wailande att de till slut gurglar vokalerna. Shirley Clamp låter som hon provar ett nytt bakteriedödande munvatten när hon sjunger ”Oh holy night”. Att höra Sonja Aldén ta sig igenom ”Ave maria” är som att luta sig över en sexåring som just börjat lära sig skriva ”AAAAAA, VVVVV, EEEEE”.

På albumet ”Our christmas” radas den ena oskyldiga julhymnen efter den andra upp och flås levande. När denna pälsklädda trio på skivomslaget dessutom poserar med glatt ovetande hundvalpar i famnen inser man till slut vilken Disneyfigur de egentligen påminner om: Cruella de Ville.

Jan Gradvall

Aretha Franklin
Titel: This christmas
Skivbolag: DMI/Warner
Betyg: 2

Och allt detta wailande är Aretha Franklins fel. Nyligen blev hon av tidningen Rolling Stone helt rättvist utsedd till ”Greatest singer of the rock era”. Men Aretha är, liksom de flesta stora sångare, som bäst när hon inte sjunger ut maximalt utan håller igen. Lyssna på den oöverträffade ”Angel” där hon talar lika mycket som sjunger. Men när Aretha Franklin ser ett uppdukat julbord, då faller allt. Då börjar hon waila och waila tills man börjar tänka på det där flygalarmstestet som hålls klockan 15.00 första måndagen i varje månad.

Jan Gradvall

The Soundtrack Of Our Lives
Titel: Communion
Skivbolag: Warner
Betyg: 4

Att The Soundtrack Of Our Lives till slut skulle göra ett album kallat ”Communion”, nattvard, har stått skrivit i stjärnorna. Ebbot Lundberg har alltid framstått som en överstepräst som bryter ned rockhistorien heligaste ögonblick till tuggvänliga bitar och låter sin devota församling skölja ned allt med bästa tänkbara Pinot Noir.

Några låtar på detta dubbelalbum, särskilt de som göms på den andra CD:n, utklassar allt det som Oasis försöker göra i England eller Black Crowes försöker göra i USA. När TSOOL är bra är de bäst.

Att kritisera ett dubbelalbum för att just vara ett dubbelalbum är typiskt för lata rockjournalister. TSOOL har all rätt i världen att göra så långa album de vill och det överdådiga formatet klär bandet lika bra som Ebbots kaftanter. Men samtidigt går det inte att komma runt ett faktum: ”Communion” är tre gånger så långt som ”Raw power”. Tänk på hur sensationellt det här albumet hade blivit med 8 låtar i stället för 24.

Jan Gradvall

The Priests
Titel: The Priests
Skivbolag: Epic/Sony
Betyg: 3

På tal om nattvard. Det är ingen tillfällighet att det är tre katolska präster – inte tre lutheranska präster – som fått miljonkontrakt och kommer att klättra upp för all världens topplistor lagom till första advent. Den katolska gudstjänsten, med svängande rökelse och uppseendeväckande hattar, har alltid legat närmare rockmusikens uttryck än vår mer asketiska högmässa. I boken ”Livet är ett blandband” skriver Rob Sheffield på ett ställe att han som ung altargosse i en katolsk församling känner sig som ”a glam rock roadie for God”.

Å andra är det katolska kyrkan som har imageproblem och verkligen behöver smarta PR-konstruktioner som The Priests. Nästa års stora Oscarvinnare tippas bli ”Doubt” som går upp i USA i mitten av december. ”Doubt” är ett drama där en katolsk präst, Philip Seymour Hoffman, pekas ut av en nunna, Meryl Streep, som anklagar honom för sexuella övergrepp mot en ung pojke. När alla snart börjar köa för att se ”Doubt” kan det verkligen behövas en katolsk motvikt i form av tre präster som bara sjunger och är snälla.

Jan Gradvall

Titiyo
Titel: Hidden
Skivbolag: Sheriff/Warner
Betyg: 4

2008 kommer att bli ett historiskt år för svensk musik. Alla de bästa albumen har gjorts av kvinnliga artister. El Perro Del Mar, Frida Hyvönen, Anna Ternheim, Nina Ramsby, Amanda Jenssen, Lykke Li, Rebecka Törnqvist. Och den manliga artist som varit bäst, Kleerup, gjorde ett album med enbart kvinnliga gästsångerskor. Plus att Robyn går i mål som årets överlägset bästa liveartist.

Nu ansluter även Titiyo till denna samling. ”Hidden” är hennes femte soloalbum men känns på många sätt som hennes första. Efter att tidigare ha arbetat med andra producenter och låtskrivare har Titiyo denna gång gjort huvudarbetet själv. Resultatet har blivit hennes både djärvaste, mest personliga och, som helhet betraktat, bästa album.

Det är oinsmickrande elektronisk musik med blinkningar åt både Kraftwerk och Bowie & Iggys sotsvartaste Berlin-ballader. Titiyos nya skivbolag kallar träffande nog resultatet för krautsoul, Det är självrannsakande psykoanalysmusik som hämtar både kraft och smärta från det Ruhrområde som vi alla har inom oss.

Jan Gradvall

+

Veckans 3MP3

Orange Juice, ”Consolation prize”
I morgon, lördag, samlas de fyra originalmedlemmarna i Orange Juice för första på två decennier i samma rum när de får ta emot ett hederspris i Glasgow för sina insatser för skotsk pophistoria.

Paul Weller, ”Where’er ye go”
Nu har alla remissinstanser sagt sitt: ”22 dreams” är det bästa album Paul Weller gjort under sina 31 år som skivartist. Vi syns på Brixton Academy på måndag. Han spelar ”Eton rifles”.

Anna Ternheim, ”New York, New York”
Med förstaupplagan av Anna Ternheims nya album med följer en femspårs-EP där hon sjunger fem Frank Sinatra-låtar. Det är den mest rakaste och banalaste som funkar allra bäst.