Skivrecensioner, DI Weekend
Olle Ljungström
Titel: Sju
Skivbolag: Telegram/Warner
Betyg: 2
En av de mest envisa trenderna i musikvärlden kan sammanfattas med ordet trasighet. Andra ofta synonymer i recensentfloran för samma sak är hudlöshet och kompromisslöshet. Artister som inte bearbetar och förfinar sitt uttryck betraktas som mer äkta och mer sanna än andra.
När Olle Ljungström gjorde comeback 1993, efter tio års mytomspunnen tystnad, gjorde han det ett soloalbum som vittnade om det liv han levt. En låt började med raden: ”En vanlig dag med heroin, det räcker för mig.” En annan innehöll rader som: ”Jag slår ut korken/ och dricker ur flaskan/ Jesus i sprit, rätt ut i blodet”.
Samtidigt var själva låtarna, skrivna tillsammans med Heinz Liljedahl, små underverk av precision och hantverksskicklighet.
När Olle Ljungström nu återigen gör comeback, efter ännu en lång mytomspunnen tystnad, har han inte längre Heinz Liljedahl vid sin sida. Det märks. Nye producenten Torsten Larsson verkar dyrka Olle Ljungström för hans trasighet och låter vartenda infall gå obearbetat rakt in på skivan. Att lyssna på ”Sju” känns som att lyssna på skisser och utkast till låtar som med hårt arbete kunde ha blivit riktigt bra.
Jay-Jay Johanson
Titel: Self-portrait
Skivbolag: Art/Virgin
Betyg: 2
Varför förväntas lidande artister tas på större allvar än de som ler på sina skivomslag? När Jay-Jay Johanson presenterade sig som artist var det som en brett leende evergreensångare i klubbmiljö. Rollen som triphopens Charles Aznavour, en entertainer som älskade att stå på scen, gjorde honom underskattad i Sverige men stor i Frankrike.
Men något försvinner på nya skivan här allt som Jay-Jay Johanson kommunicerar präglas av 100 procent allvar. Låtar som ”My mother’s grave”, ”Liar” och ”Trauma” är uppenbarligen djupt personliga, men saknar den esprit och lätthet som är Jay-Jay Johansons styrka som artist.
Neko Case
Titel: Middle cyclone
Skivbolag: Anti/Skiva
Betyg: 4
Udda avslutningsspår på album? Hela denna genre exploderar på Neko Cases nya album. Eller snarare imploderar. Neko Case avslutar sitt album med ”Marais la nuit”, en nära 30 minuter lång inspelning med ljudet av kväkande grodor från hennes hus i Vermont.
Det kan verka som effektsökeri, men är det inte själva verket precis denna upplevelse man som lyssnare vill ha av den genre som brukar kallas americana? Att lyssna på amerikansk rotmusik är verkligen som att förflyttas till de verandor där låtarna kom till. Upplevelsen är lika mycket geografisk som kulturell.
Med ”Middle cyclone” har Neko Case gjort sitt kanske hittills bästa album. Hon har alltid rört sig i fotspåren efter Loretta Lynn och Patsy Cline men har samtidigt utvecklat en form av historieberättande som är lika mycket inspirerat av litteratur och teater som av country. Spår 1-14 är en samling ypperliga sånger med naturen som tema, bland dem en fin version av Sparks ”Never turn your back on mother earth”. Därefter kommer grodorna som spår 15.
Magic Sam, Ike Turner, Shakey Jake med flera
Titel: Roll your moneymaker: Early black rock’n’roll 1948-1958
Skivbolag: Indigo/Trikont/import
Betyg: 4
OK, svarta musiker gav oss jazz, blues, rhythm & blues, soul, funk, disco, hiphop, techno och house. Men rock’n’roll, det är väl ändå en vit genre? Inte det heller. Den eminenta samlingen ”Roll your moneymaker”, utgiven av tyskt specialistbolag, visar att svarta musiker gjorde rock’n’roll långt före Elvis Presley och Bill Haley.
Själva ordet rock’n’roll var egentligen en politisk konstruktion. Det uppfanns av radiodiscjockeyn Alan Freed för att han skulle kunna spela svarta rhythm & blues-skivor för en vit publik.
En hel del av artisterna på samlingen ”Roll your moneymaker” är mer än välbekanta, men tyskarna gräver fram obskyra spår med Chuck Berry och Howlin’ Wolf och dammar av pärlor som ”Pneumonia” med Joe Tex och ”Crawfish” med Jesse Stone. Sensationellt bra.