Skivrecensioner, DI Weekend

Magnus Lindberg
Titel: Ett eget liv
Skivbolag: Capitol/EMI
Betyg: 4

En av de två-tre bästa konserter jag sett var Bruce Springsteens andra kväll på Johanneshovs Isstadion på ”The River”-turnén i maj 1981. Konserten förevigades på en klassisk bootleg, ”Teardrops on the city”.

Titeln skvallrade om att piraten bakom denna trippla, illegala liveskiva var svensk. Förutom att titeln var ett textcitat från ”Tenth avenue freeze-out” anspelade den även nämligen på ”Tårar över city”, en låt från Magnus Lindbergs mycket springsteenska album ”Röda läppar” som getts ut en månad innan Springsteens konserter och den försommaren hördes nästan lika mycket som ”The River”.

Magnus Lindberg, född 1952, försvann sedan in i ett långvarit drogberoende. De senaste decennierna har han kommit upp till ytan då och då, antingen som rauk i Grymlings eller som soloartist. Men det är först nu Magnus Lindberg återigen skrivit en samling sånger lika starka och stockholmska som på ”Röda läppar”.

Magnus Lindbergs nya album är allt det som Olle Ljungströms comeback inte var. Melodierna och arrangemangen är lika genomarbetade som texterna är självutlämnande. Vid sidan av Florence Valentin och Perssons Pack innehåller ”Ett eget liv” 2009 års hittills starkaste svenska refränger. Att Magnus Lindberg på omslaget tackar flera profiler i den svenska reklambyråvärlden vittnar om att det finns många som aldrig slutat inspireras av hans musik eller tro på hans förmåga.

Jan Gradvall

The Felice Brothers
Titel: Yonder is the clock
Skivbolag: Team Love Records/Bonnier Amigo
Betyg: 4

Bill Callahan
Titel: Sometimes I wish we were an eagle
Skivbolag: Drag City/Border
Betyg: 4

Att lyssna på amerikansk rockmusik i dag är som att vakna upp i en skäggigare version av Bill Murray-filmen ”Måndag hela veckan”. Varje morgon spelar klockradion hela ”The Basement Tapes” med Bob Dylan och The Band.

Fjolårets två bästa amerikanska album var debuterna med Fleet Foxes och Bon Iver. Det känns nästan uppgivet att konstatera att även årets två hittills bästa amerikanska album får det att kännas som man vaknar upp i samma mardrömssvettiga flanellpyjamas från 1967.

The Felice Brothers tredje och bästa album är döpt efter en novell av Mark Twain. Det är dylansk rotmusik som tar en tyst minut och går och fiskar vid samma brygga som Huckleberry Finn. Kvalitet rakt igenom, hundra procent handplockad bomull.

Bill Callahan, somt tidigare gjort musik under namnet Smog, har en röst som en ängel, snidad av det mörkaste träslag, med lika många årsringar som Leonard Cohen. ”Sometimes I wish we were an eagle” innehåller de vackraste och mest rogivande ballader jag hört sedan Lampchops amerikanska mästerverk ”Is a woman”.

Jan Gradvall

Yeah Yeah Yeahs
Titel: It’s blitz!
Skivbolag: Geffen/Universal
Betyg: 4

Karen O framstår som den sista popstjärnan. Problemet är bara att hon fortfarande är i det närmast okänd utanför USA. På sina tidiga konserter uppträdde hon iklädd gaffatejp och trollband publiken på ett sätt som förde tankarna till punkdrottningen Siouxsie Sioux tre decennier tidigare.

På nya albumet med trion Yeah Yeah Yeahs har gitarristen Nick Zinner bytt ut sin gitarr mot antika synthesizers han köpt på eBay. Resultatet blir lika oväntat och vitaliserande som när svenska gruppen Kent gick från ”Du & jag döden” till ”Tillbaka till samtiden”.

Vrid upp volymen på låtar som ”Heads will roll” och effekten blir som när Han Solo växlar över till warp speed i första ”Star Wars”-filmen. Popmelodierna är så underbart simpla att det låter som Chewbacca skrivit dem med ett lurvigt pekfinger.

Jan Gradvall