Skivrecensioner, DI Weekend
Gallows
Titel: Grey Britain
Skivbolag: Warner
Betyg: 3
Ingen i skivbranschen har glömt att den förra ekonomiska krisen i början av 1990-talet förde med sig Nirvanas genombrott. Arga människor skapar ett behov av arg musik.
När Warner i fjol skrev skivkontrakt med den tatuerade engelska punkgruppen Gallows för en miljon pund var det många som höjde på ögonbrynen. Men gruppens nya album visar att det faktiskt kan vara en god investering.
”Grey Britain” släpps vid exakt rätt tillfälle. För den kull tonåringar som nu får höra att det enda de kan se fram emot efter skolan är arbetslöshet och tv-spel kan ”Grey Britain” bli en ny ”Nevermind”.
Gallows är lika influerade av Slayer-hårdrock som gammal Discharge-punk. Det är fuck you-musik med textrader som: ”So kill yourself, because there is nothing else”.
Samtidigt är allt gjort med både finess och galghumor. Gitarriffen är som gjorda för 14-åringar som vill veva ut sin aggressivitet. En låt från Gallows första album är med i ett av ”Guitar Hero”-spelen. Här finns flera kandidater till framtida utgåvor.
Jan Gradvall
The Leisure Society
Titel: The Sleeper
Skivbolag: Wilkommen Records
Betyg: 4
Inspirerad av alla artiklar om skivbolaget Islands 50-årsjubileum klickade jag fram Fairport Conventions ”Liege & lief”, det legendariska Island-album från 1969 som anses ha skapat och definierat den engelska folkrockgenren. Men efter några tålamodsprövande genomlyssningar luktar ”Liege & lief” fortfarande för mycket linsgryta för mig.
Vad jag trodde jag skulle få uppleva genom ”Liege & lief” – dimmiga hedar, ljummen bitter, krackelerade pubspeglar, ”I vår herres hage”-tweed, helt enkelt ett engelskt Fleet Foxes – får jag i stället genom ett helt nyinspelad album med The Leisure Society.
Mannen bakom gruppen, Nick Hemming, spelade tidigare i ett band tillsammans med ”This is England”-regissören Shane Meadows och skådespelaren Paddy Considine, känd för att han spelade Rob Gretton i ”24 hour party people” och den Guardian-reporter som mördas i ”The Bourne Ultimatum”.
Nick Hemming har själv även gjort filmmusik. På ”The Sleeper” utnyttjar han alla trick han lärt sig för att övertyga oss lyssnare om att vi går omkring med Sherlock Holmes-pipa och Wellingston-stövlar medan vi lyssnar.
Golden Silvers
Titel. True romance
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 3
På 1980-talet utmärktes den kommersiella popmusiken av glada pastellfärger medan den alternativa musiken gick i svartvitt. Det var Wham! mot Crass.
I dag har det blivt precis tvärtom. Medan topplistorna domineras av gråsvarta band som Depeche Mode och Metallica så låter ett typiskt så kallat indieband anno 2009 som de just öppnat en kartong med barnkritor.
Golden Silvers har kallats ”a guitar-free trio”, men deras naivistiska, glada popmusik för tankarna till 1980-talets mest välkammande gitarrpopband som Haircut 100. Singeln ”True romance” är underbar. Även resten av det något ojämna albumet låter som en nyöppnad Fanta, dansant kolsyrepop.
Jan Gradvall
Demis Roussos
Titel: Demis
Skivbolag: Discograph/Border
Betyg: 2
För oss som minns topplistorna på 1970-talet finns det några fenomen som är svåra att förklara för efterföljande generationer. Ett av dem är James Last, den omåttligt populärare tyske storbandsledaren (född Hans Last) som gjorde gillestugedisco av aktuella hitlåtar och gav ut sju-åtta album om året. Ett annat är Demis Roussos, en 147 kilo tung grek i en sarong större än Naxos som hade enorma hits med medelhavsrökare som ”My friend the wind” och ”Forever and ever”.
Under en sommar eller två var Demis Roussos nästan lika populär i Sverige som David Bowie och Sweet. Just nu upplever han åtminstone en bris av en revival, Stockholmsklubben Mykonos har använt bilder av Demis Roussos i sina utskick.
Att Demis Roussos kitschiga inspelningar från 1970-talet skulle vara på väg att bli hippa igen har dock helt undgått den 62-årige gamle greken. På comebackalbumet ”Demis” gör han gravallvarliga och hesa Leonard Cohen-ballader. Den avslutande nio minuter långa ”Who gives a fuck” för tankarna till Aphrodite’s Child, det rockband som Demis Roussos på 1960-talet hade med Vangelis, senare känd som syntpionjär och svenske Kleerups idol.
Jan Gradvall