Krönika, Dagens Industri

Weekend 5 juni

Krönika

Jan Gradvall

Lågkonjunkturen för åtminstone en god sak med sig: luften håller även på att pysa ur de senaste årens hysteriskt uppumpade inredningsbubbla.

Jakten på perfektion och rena ytor inom heminredning hann gå så långt att man i dag inte längre kan bläddra i inredningstidningar eller titta på hus- och lägenhetsannonser utan att tänka på sloganen från den första ”Alien”-filmen. I designrymden kan ingen höra dig skrika.

Var tog livet vägen? Finns det verkligen plats för människor i dessa hem? Det ser ut som allting tvättats med klorin

Det är därför det är så befriande att bläddra i Apartamento, ett nytt inredningsmagasin och det kanske just nu modernaste och bästa magasinet i butikernas tidningshyllor överhuvudtaget.

Apartamento är en spansk-italiensk tidning, fast med texter på engelska. Redaktionen består av tre tjugonågonting med bas i Barcelona och en tjugonånting med bas i Milano.

Apartamento skulle kunna kallas en anti-inredningstidning. Pappret är inte glansigt utan matt. Formatet är komprimerat till ungefär A5-storlek. Och de hem och kontor som visas upp i tidningen utgår alltid från människorna som bor där, inte från prislapparna på deras möbler.

På fotografierna i Apartamento ser man obäddade sängar, odiskade tallrikar på köksbänken, fyllda askkoppar och ett sladdtrassel på golvet som till och med är hopplösare än ens eget.

Undertiteln till tidningen är ”an everyday life interiors magazine”. I en intervju i amerikanska Paper säger Marco Velardi på Apartamento att de var trötta på hur allting i andra inredningstidningar såg så stylat och airbruschat ut. ”Vi vill istället inspirera genom att ge nytt liv till saker som är helt normala.”

Apartamento gör just nu för designvärlden ungefär vad Dr Feelgood gjorde för musikvärlden i mitten på 1970-talet. Efter en lång period, där rockmusiken blivit alltmer påkostad, perfektionistisk och navelskådande, tog band som Dr Feelgood tillbaka rockmusiken till verkligheten igen genom att spela på pubar och spelställen där det var så trångt att musiker och publik kunde känna varandras andedräkt. Pubrocken röjde i sin tur vägen för punken.

Apartamento överbryggar på ett liknande avståndet mellan redaktion och läsare genom att till exempel hela tiden kolla igenom Flickr, en Vancouver-baserad fotosajt där vanliga människor hittills lagt ut över tre miljarder bilder. ”Hittar vi någon på Flickr vars foton vi gillar så ger vi dem ett uppslag i tidningen”, säger Marco Velardi till Paper.

Apartamento kommer än så länge ut med bara två nummer om året, det tredje numret har just nått svenska butiker. Tidningen kostar tolv euro vilket i svenska butiker blir 165 kronor.

Att timingen för denna icke-konsumtionsinriktade tidning är perfekt just nu är ett utslag av den kombination av tur och talang som utmärkt alla bra tidningar. Jämför med engelska The Face, som kom att definiera 1980-talet, och råkade komma ut med sitt första nummer just i början av 1980.

När Apartamento kom ut med sitt första nummer 2008 var det fortfarande aningslös högkonjunktur. När nummer två låg ute sprack finansbubblan, konsumtionen av nya märkesmöbler rasade och Apartamento fick plötsligt alla andra inredningstidningar att framstå som de tappat kontakten med verkligheten. Marco Velardi: ”Det är en kliché men när människor är rädda för att göra av med pengar tillbringar de mer tid i sina hem”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”You’re welcome America: A final night with George W Bush”, Canal+, i kväll 21.00. Genikomikern Will Ferrell tar farväl av sin paradroll i en HBO-filmad Broadway-föreställning .

HYRFILM
”Michael Clayton”. Tony Gilroy har blivit känd för sitt sätt att dupera publiken med oväntade kast i handlingen. Men det fungerar mycket bättre här än i den bioaktuella och överskattade ”Duplicity”.

BOK
Joe Queenan, ”Closing time” (Viking). Amerikas elakaste och roligaste filmjournalist blir plötsligt helt allvarlig när han skriver om sin fattiga uppväxt i Philadelphia med en våldsam far.

+

BONUS NR 1:

Bea Arthur (1922-2009) har gått bort. Att denna nyhet knappt ens ledde till notiser i svenska tidningar vittnar om hur bortglömd denna komedidrottning var i Sverige.

Annat är det i USA där Bea Arthur, en lång och barsk judisk kvinna med mörk röst, nu hyllas som den röjde vägen för alla dagens kvinnliga komiker. I en minnestext i Entertainment Weekly skriver Tina Fey att Bea Arthur ”made TV a little safer for women”.

Bea Arthur slog igenom i ”Maude” (1972-1978), en feministisk sitcom som aldrig visades i Sverige. Seriens signaturmelodi ”And then there’s Maude”, som framfördes av soullegenden Donny Hathaway, sjungs fortfarande på pianobarer i USA.

Därefter briljerade Bea Arthur i ”Pantertanter” (1985-1992), en bländande rapp sitcom som aldrig togs på allvar av unga komiker i Sverige, förmodligen för att den handlar om pensionärer. Men Tina Fey skriver att hon fortfarande studerar hur Bea Arthur, med sin osvikliga timing, lyckades få skratt i ”Pantertanter” även på ordlösa ”reaction shots” genom ingenting annat än sin hajblick.

Så sent som förra sommaren fick ”Pantertanter” – 17 år efter att serien slutade sändas – en ”Popular culture award” vid en gala i Los Angles.

De tre första säsongerna av ”Pantertanter” finns att köpa som svensktextade dvd-boxar.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Flugor. Tandproteser. Näsdukar. Rockknappar. Efter att ha sett Sam Raimis lysande skräckfilm ”Drag me to hell”, som går upp på svenska biografer nästa fredag, känns dessa vardagsföreteelser plötsligt otäckare än motorsågar och hockeymasker.

Sam Raimi, 49, är i Hollywood i dag känd som regissören bakom ”Spider-man”-filmerna”, tre av filmhistoriens mest inkomstbringade filmer någonsin.

Men dessförinnan gjorde Sam Raimi lågbudetskräckfilmer. ”Evil dead” från 1981 gjordes 350 000 dollar i en övergiven stuga mitt i Tennessees skogar. När kameramannen och ljudteknikern hoppade av mitt under inspelningen fick Sam Raimi även ta över deras uppgifter.

”Evil dead” är ett underverk av kreativitet, med kameraåkningar och effekter som ingen hade sett förut. Även de två uppföljare som gjordes är lika oförutsägbara.

I ”Drag me to hell” går Sam Raimi tillbaka till sina rötter, med okända skådespelare i huvudrollerna och en historia som inte vill något annat än att skrämmas på ett så kreativt sätt som möjligt.

Filmens handling hamnar även perfekt i konjunkturen. En bankanställd, Christine, väljer sin karriär före sitt samvete och nekar en pensionärskvinna avstånd på ett förfallet lån. Som straff för denna giriga inställning drabbas hon av en evig förbannelse.

Jan Gradvall