Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 4 september
Taken By Trees
Titel: East of Eden
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 5
Den här hösten har jag skrivit om musik i 30 år. (Jag började göra en egen musiktidning när jag var 16 år.) Lika länge har jag också gjort mina egna topplistor över årets bästa skivor, men det har aldrig tidigare hänt att både ettan och tvåan på den listan varit gjorda av svenska artister.
Briljanta trion Miike Snow, vars debutalbum Sony helt håller på att sjabbla bort i Sverige, får denna vecka sällskap i toppen på min organiska årslista av Taken By Trees. Ingen artist från England eller USA eller något annat land har under 2009 hittills varit i närheten av dessa två visionära svenska popalbum.
Taken By Trees är ett enkvinnasprojekt lett av Victoria Bergsman, känd från gruppen The Concretes och duetten och världshiten ”Young folks” med Peter, Bjorn and John. På sitt andra soloalbum har Victoria Bergsman tillsammans med Andreas Söderström åkt till Pakistan och med lokala sufimusiker spelat in musik så vacker att den trotsar beskrivning.
På ett sätt kan man beskriva ”East of Eden” som en svensk ”Graceland”, det epokgörande album som Paul Simon till stor del spelade in i Sydafrika. Även om rytmerna är exotiska är det distinkt popmusik som aldrig glömmer bort att vara popmusik.
Jan Gradvall
Prefab Sprout
Titel: Let’s change the world with music
Skivbolag: Kitchenware/Border
Betyg: 4
Vid sidan av Taken By Trees är detta det mest upplyftande men också mest nedslående album man kan höra under en av årets tätaste utgivningsveckor. Upplyftande för att det är fyllt av glittrande, porlande, extremt välproducerad popmusik som precis som albumtiteln understryker präglas av en närmast religiös övertygelse om att det faktiskt går att förändra världen till det bättre med popmusik. Nedslående för att det påminner om vilken destruktiv och ondskefull kraft självkritik kan vara. ”Let’s change the world music” låg mixat och klart 1992 och kunde och borde ha blivit en värdig uppföljare till Prefab Sprouts succéalbum ”From Langley Park to Memphis”. Men gruppledaren Paddy McAloon gjorde en Josef Fritzl: han låste in mastertejperna i sin egen källare.
Jan Gradvall
Whitney Houston
Titel: I look to you
Skivbolag: Arista
Betyg: 4
Det är ett intervjucitat som borde få Publicistklubben att kalla till extramöte för att diskutera ett återinförande av skampålen. Under de sju år som förflutit sedan Whitney Houstons senaste album har svenska kvällstidningar och veckotidningar – utan att kontrollera en enda källuppgift – publicerat varje lösryckt rykte om Whitney Houstons så kallade personliga tragedi som spridits på nätet.
Men när Whitney Houston själv nu för första gången får kommentera sin frånvaro från rampljuset är det varken droger eller hennes man som är förklaringen, utan ett konstnärligt beslut. ”I didn’t particulary care for the way industry was going, or the music I was hearing”. Hellre än att förvandlas till en marknadsvara bland andra har Whitney Houston därför valt att vara hemmamamma och lyssna på sina gamla gospelskivor.
Comebackalbumet ”I look to you” gör sällskap med ”Just Whitney” från 2002 på en Topp 10-lista över 00-talets bästa soulalbum. På samma sätt som Al Green en gång gjorde lyckas Whitney Houston fusionera sin kärlek till Gud med samtidens mest profana rytmer.
Jan Gradvall
Fibes, Oh Fibes!
Titel: 1987
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Vad som ofta saknas i samtida popmusik är visioner. När digitaliseringen gör albumtänkande omodernt nöjer sig många artister med att låta musik vara musik, att bara ”göra några låtar”. Men Christian Olsson i Fibes, Oh Fibes! behandlar popmusiken med samma allvar som ett barn som just fått en ask med plastsoldater i present. Vad han bygger upp är en egen värld, upplyft över den vanliga, präglad av mod och blod och total inlevelse.
När Christian Olsson var tio år flyttade hans familj från en liten stad norr om New York till göteborgsförorten Lerum. Året var 1987. Med sitt nya album , kallat just ”1987”, försöker han återskapa den musik som då blev hans livlina. Popmusiken på 1980-talet, där även arrangemangen hade axelvaddar, har i dag fått ett löjeväckande skimmer över sig. Men Christian Olsson är inte det minsta ironisk när han tar på sig en musikalisk Miami Vice-kavaj, rullar upp ärmarnaa och bjuder in Kim Wilde, Björn Skifs och Gary Kemp från Spandau Ballet som gäster.
”1987” fångar känslan av att vara tio år och vilja bosätta sig inne i radioapparaten.
Jan Gradvall