Skivrecensioner, DI Weekend

Peter Jöback
Titel: East side stories
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 4

”Somebody” från 1984 är ingen av Depeche Modes mest kända sånger. Men det var den första stora Depeche Mode-ballad som låtskrivaren Martin Gore valde att sjunga själv. När Peter Jöback nu sjunger ”Somebody” har han bett Martin Gores förlag om tillstånd att ändra ut textens ”she” mot ”he”. Och i samma stund tar han över hela låten och får den att handla om sitt eget liv.

Med albumet ”East side stories” återuppväcker Peter Jöback en tradition som varit slumrande sedan Frank Sinatras storhetsdagar. ”East side stories” framstår också som en pendang till Frank Sinatras mästerverk ”September of my years” från 1965.

När man hör Frank Sinatra sjunga ”It was a very good year” från det albumet kan man svära på att Frank Sinatra berättar om sitt eget liv. Och det gör han också. Alla som hör Sinatra sjunga låten glömmer att originalet spelades in av The Kingston Trio några år tidigare.

På samma sätt handplockar Peter Jöback samtida poplåtar från de senaste femton åren och förvandlar dem till egna, djupt personliga berättelser. Referensen till Oscar Wildes barndom i den fantastiska versionen av The Divine Comedys ”Absent friends” är bara ett exempel. Självklart handlar det om Peter Jöback.

Skivan omslagsbild av New York-konstnären Mats Pehrson fångar också den East Village-magi som både inspirerat skivans titel och Peter Jöbacks nystart i livet.

Jan Gradvall

Amanda Jenssen
Titel: Happyland
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

Det spelar ingen roll hur mycket man använder argument som Fritz Lang-kontraster och ”Tredje mannen”-skuggor. Med det nollrisktagande producentklimat som tagit över filmvärlden kommer det aldrig mer att göras någon mer svartvitt film i Sverige.

Det är därför tur att vi har fått en artist som Amanda Jenssen. På sitt nya album skapar Amanda Jenssen en helt egen musikalisk värd – totalt olik allt annat som hörs på radio just nu – som för tankarna till gamla svartvita Hollywood-filmer.

Amanda Jenssen skulle kunna vara en nattklubbsångerska i en Raymond Chandler-filmatisering. Med hjälp av medlåtskrivaren och medproducenten Pär Wiksten växlar hon från film dekadent film noir-jazz till ballader som kunde rullat i eftertexterna till ”Casablanca”. Ändå låter det aldrig som pastischer, utan som ventiler för Amanda Jenssens innersta.

I låtar som ”Borderline” och ”Autopilot” visar Amanda Jenssen även att hon är på väg att bli en av svensk pops bästa textförfattare. ”Autopilot, take my memories/ Cause I won’t need them anymore”.

Jan Gradvall

Bröderna Lindgren
Titel: Bröderna Lindgren presenterar Meningen Med Livet
Skivbolag: Brus & Knaster
Betyg: 3

Årets mest omtalade nya svenska artist är Hajen. En 22-årig pianist från Dalarna, egentligen döpt till Amanda Bergman, som när hon sätter sig vid pianot låter hon helt utan fruktan. Därav kanske artistnamnet.

Att den första chansen att höra Hajen på skiva – hennes debutalbum kommer först 2010 – är två inspelningar på ett barnalbum är inte så ologiskt som det låter.

För det första har svensk barnmusik ända sedan Jan Johansson och Georg Riedels glansdagar hållit exceptionellt högt kvalitet. För det andra har Bröderna Lindgren, som är söner till Barbro Lindgren och tagit över som vår tids främsta skapare av barnmusik, sitt kontaktnät i rockmusiken.

På detta album finns utmärkta Bröderna Lindgren-låtar framförda av bland andra Nina Ramsby, Olle Ljungström (som låter mycket skarpare här än på sitt senaste album) och Patrik Arve från Teddybears som är Svullo-inspirerad polis i ”Det är jag som bestämmer”.

Men bäst av alla är Hajen. När man hör henne sjunga ”Superhjälten” reser sig nackhåren.

Jan Gradvall

Carolina Wallin Pérez
Titel: Pärlor och svin
Skivbolag: Family Tree
Betyg: 2

Den här skivan påminner om varför Bob Dylan aldrig bör få Nobelpriset i litteratur. Nej, det går inte att separera text från musik. Hela poängen med rockmusik är just fusionen av ord och toner.

När unga jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez tolkar Kent-låtar så påminner hon om hur många fantastiskt vackra melodier som Kent signerat. Men dessa friktionsfria jazzversioner påminner samtidigt om hur viktigt det musikaliska sammanhanget är för Jocke Bergs texter.

Låtar som ”Kevlarsjäl” och ”Gravitation” bygger på en intrikat balansgång mellan arsenik och romantik, här vattnas arseniken bort. Och näsblodsblödande Sverige-skildringar förvandlas till trivseljazz. Bäst fungerar intressant nog Kents debutsingel ”När det blåser på månen”.

Jan Gradvall