Skivrecensioner, DI Weekend

Speech Debelle
Titel: Speech Therapy
Skivbolag: Big Dada, import
Betyg: 4

Folkomröstningar och juryomröstningar är två helt skilda saker. När de blandas ihop resulterar det bara i att statyetterna blir ihåliga. Grammisgalan i januari känns därför lika iskall som vanligt.

Brittiska Mercury Prize Music har ett annat röstningsförfarande och också en helt annan status bland artisterna. Expertjuryn som röstar fram priset har under året lyssnat igenom hundratals nya album, inte ett par dussin album, vilket brukar vara maxantalet för de flesta som nät- eller telefonröstar.

När den 26-åriga engelska rapparen Speech Debelle i år utsågs till vinnare av engelska Mercury Music Prize hade hennes album bara sålt i 3 000 exemplar. Att juryn ändå vågade välja henne tyder på att de verkligen enbart använder musikalisk kvalitet som kriterium.

Speech Debelle är den första hiphopartist sedan Dizzee Rascal som vunnit priset. Precis som Dizzee Rascal och Mike Skinner i The Streets är hon utpräglat engelsk i sitt sätt att rappa, både vad det gäller språkbruk och fraseringar. Hennes lojhet är oemotståndlig.

Även musiken är behagligt lågmäld, introspektiv och jazzig på ett sätt som för tankarna till skivbolagets Talkin’ Louds guldålder, med artister som Galliano, Young Disciples och Omar. Souljazz med Sherlock Holmes-pipa.

Jan Gradvall

Soundtrack
Titel: Fantastic Mr Fox
Skivbolag: Abco
Betyg: 3

Soundtrack
Titel: Where The Wild Things Are: Original songs by Karen O and The Kids
Skivbolag: Interscope
Betyg: 4

De två filmer som jag ser fram emot mest 2010 är ”Den fantastiska räven” (svensk premiär 2 april) och ”Till vildingarnas land” (svensk premiär 29 januari).

Wes Anderson och Spike Jonze har med sina tidigare filmer satt djupa spår i både mig och hela populärkulturen. Nu har dessa två egensinniga regissörer av en slump samtidigt gjort varsin dockanimerad film, båda baserade på klassiska amerikanska barnböcker.

Jag glömmer aldrig när jag såg Wes Andersons debutfilm ”Rushmore” i New York. Det är en av mitt livs största både film- och musikupplevelser. Direkt efter filmen gick jag och köpte soundtracket i en skivaffär som var öppen till 24.00. (Något jag då trodde var framtiden. I dag är den skivaffären nedlagd.)

Soundtracket till ”Fantastic Mr Fox” är typiskt Wes Anderson – med både Rolling Stones och Beach Boys – men innehåller lite för många udda spår för att fungera som perfekt blandband på samma sätt som soundtracken till ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”. Nyupptäckten denna gång är tre suveräna spår med Burl Ives, något av en amerikansk Beppe Wolgers.

Soundtracket till ”Where the wild things are” innehåller nyskrivna poplåtar av Spike Jonzes före detta flickvän, Karen O från Yeah Yeah Yeahs. Precis som filmen verkar musiken vara ett verk av en vuxen som minns hur det själv var att barn, snarare än ett verk av en vuxen som på Gullan Bornemark-vis tror sig kunna tala med barn. Resultatet blir ett av årets finaste popalbum.

Jan Gradvall

The Pains Of Being Pure At Heart
Titel: The Pains of Being Pure At Heart
Skivbolag: Fortuna Pop/Border
Betyg: 3

1980 gav det engelsk-kanadensiska bandet The Barracudas ut några exemplariska singlar med titlar som ”Summer fun” och ”(I wish it could be) 1965 again”. Att ett nytt band både försökte se ut och låta som band gjorde 15 år innan uppfattades som charmigt men samtidigt som retro och lite excentriskt.

I dag är det ingen som ens reagerar när nya band försöker låta exakt som band gjorde för 15 år sedan. Eller till och med 23 år sedan. Brooklyn-kvartten The Pains Of Being Pure At Heart är ett av årets mest omtalade popband och hamnade på Topp 10 på Rough Trades prestigefyllda lista över 2009.

Musikaliskt låter det exakt som brittiska indieband gjorde 1986, med så kallade jingly jangly-gitarrer och brusig produktion. Ändå är det ingen som i dag kallar The Pains Of Being Pure At Heart för ett retroband eller pastischband. Det säger en del både om dagens popklimat och vår förändrade tidsuppfattning.

I popkulturen är 15 år inte längre 15 år. Avståndet mellan 1980 och 1965 var mycket längre än mellan 2009 och 1994.

Jan Gradvall