Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend 5 februari

Skivrecensioner

Yeasayer
Titel: Odd blood
Skivbolag: Mute/Playground
Betyg: 4

Nej, en konsert behöver inte avslutas efter sista extranumret, utan kan lång tid efteråt fortsätta att växa i huvudet på alla som var där. Våra högteknologiska minnen har tillgång till både slow motion och repeat. Denna förmåga att göra sin egen konsertfilm i minnet har lett till ett märkligt popfenomen: konserter som blir ännu större i huvudet på dem som inte var där.

Bruce Springsteens legendariska konsert på Konserthuset 1975 skrevs inte in i rockhistorien av det fåtal som faktiskt var där, utan av alla andra som påstår att de var där, eller önskar att de var där.

På samma fortsätter brittiska trion The XX:s konsert på Debaser i Stockholm den 19 januari att bli bättre och bättre för varje dag som går. (Timmarna innan konserten var svartabörspriserna upp i över 800 kronor.) Fredagen efter konserten publicerade serien ”Stockholmsnatt” en briljant pastisch på August Malmströms oljemålning ”Grindslanten” (1885), där barnen slåss om en The XX-biljett i stället för en slant.

Så vad blir nästa Grindslanten-biljett? Jag gissar på Yeasayer som spelar i Malmö och Stockholm den 4 och 5 mars. Brooklyn-bandet Yeasayer befinner sig just nu i det den transithall mellan experimentell avantgarde och etta på försäljningslistan som Human League befann sig i efter ”Being boiled”.

Yeasayers album är passande nog utgivet på Mute. Gruppens sätt att få elektronisk att låta organisk för tankarna till Mute-artister som The Normal, Fad Gadget och Depeche Mode. Yeasayers användande av psykedeliska visuella effekter tyder även på att gruppen kan vara ännu bättre live.

Jan Gradvall

Hot Chip
Titel: One life stand
Skivbolag: EMI
Betyg: 2

De senaste 25 årens mest avgörande förändring i pophistorien kan vara det ögonblick när discjockeyen plötsligt blev popstjärna. Att dagens popmusik låter som den gör kan fortfarande härledas till hösten 1987 när tre låtar gjorda av discjockeyer toppade Englandslistan: ”Pump up the volume” med M/A/R/R/S, ”Beat dis” med Bomb The Bass och ”Theme from S-Express” med S-Express.

Till största del har denna utveckling varit av godo. Discjockeyer har bidragit till att göra popmusiken mer dansant, distinkt. Men det blir ett problem där denna utveckling nu har gått så långt att kunskapen om beats förväxlas med en kunskap om livet.

Engelska gruppen Hot Chip har med låtar som ”Over and over” och ”Ready for the floor” fört vidare arvet från ”Pump up the volume”. Men i samma ögonblick de sänker tempot och försöker förmedla djup och allvar så låter Hot Chip som bakfulla discjockeyer i solglasögon som står på flygplatskiosker och försöker bekämpa sin melankoli genom att läsa baksidestexter av Deepak Chopra och Paul Coelho.

I balladerna blir det även besvärande uppenbart att sångaren Alexis Taylor har norra halvklotet just nu tunnaste sångröst.

Jan Gradvall

Ikons
Titel: Ikons
Skivbolag: Service
Betyg: 4

Chicago-baserade nättidningen Pitchfork har blivit en samtidens mest citerade bevakare av musik. Vad som mest imponerar är Pitchforks listor över olika decennium, där tidningens medarbetare inte utgått från egna ungdomsminnen utan uppenbarligen ansträngt sig för att välja ut det som är mest relevant utifrån dagens perspektiv.

Pitchfork-listan över 1970-talets bästa album liknar inte någon annan lista jag sett över detta decennium. I stället för att kännas nostalgisk känns den 100 procent modern. Ett exempel är att nästan en fjärdedel av de 100 albumen på listan är skivor där Brian Eno varit inblandad.

På plats nummer 100 finns Brian Enos eget album ”Before and after science” och på första plats finns David Bowies ”Low”, ett album som Eno och Bowie gjorde tillsammans.

Jag tänker på Pitchforks moderna syn på 1970-talet när jag lyssnar på Ikons, ett band från Göteborg som består av sex medlemmar och en videokonstnär.

Om man tänker sig just den resan, från ”Before and after science” till ”Low”, får man även en spegling av Ikons musik. Däremellan hör jag i mina hörlurar ekon från flera andra album på den listan – Can, Cluster, Joy Division, Devo, Roxy Music, Neu!, Miles Davis – utan att det för ett ögonblick råder något tvivel om att den verklighet som format Ikons är samma verklighet som jag just nu ser genom bussfönstret.

Så här låter 2010-talet.

Jan Gradvall