Krönika, Dagens Industri

Weekend 26 mars

Krönika

Jan Gradvall

Den 4 maj 1970 är en svart dag i amerikansk historia. Under en studentdemonstration mot Vietnamkriget på Kent State University i Ohio började soldater skjuta mot de obeväpnade studenterna. Nio skadades, fyra dog.

Neil Young har spelat in en känd låt om händelsen, ”Ohio”. Men vad inte lika många känner till är att studentmassakern även blev startskottet för den subversiva rockgruppen Devo.

Två av de fyra studenter som dödades var nära vänner till Jerry Casale. Under de tre månader som Kent-universitet stängdes för krishantering bildade han gruppen Devo tillsammans med Mark Mothersbaugh.

Namnet Devo är en förkortning av De-Evolution. Gruppens tes, som stärktes av massakern, är att människans utveckling inte längre går framåt, utan att den nu har vänt och går bakåt.

För varje år som går blir vi lite dummare. I stället för att vara självständiga individer har en flockmentalitet börjat ta över. Vi tittar på vad alla andra gör – och gör sedan likadant.

När Devo gör comeback i maj, med sitt första studioalbum på 20 år, är de-evolutionen även det underliggande temat i den marknadsföringskampanj som just nu pågår för fullt.

Det började vid OS i Vancouver där Devo spelade live. I stället för att framträda i sina patenterade röda lampskärmshattar så dök Devo upp i blå lampskärmshattar.

Orsaken till detta uppgavs vara att deras reklambyrå gjort undersökningar bland fokusgrupper. Och att dessa fuppgivit att de gillade blått bättre..

På nätet kan man nu ta del av fokusgruppundersökningar som visar att Devo kommer att anpassa allt på nya skivan efter den nya tidens flockmentalitet. Skivans titel, omslaget, vilka låtar som ska vara med, gruppens utseeende, till och med formen på gruppens ansikten – allt detta kommer att avgöras av fokusgrupper.

Devo uppger sig vara helt styrda av sitt skivbolag och, framförallt, sin reklambyrå.

Reklambyrån i fråga är Mother, nyligen utsedd till årets byrå i USA.

Eller rättare sagt Mothers nyöppnade och något mystiska kontor i Los Angles. Det finns en VD, med perfekt VD-utseende, som uttalar sig om Devo via kommunikéer. På Los Angeles-kontorets hemsida finns även namngivna anställda, med cv och allt, men ingen har sett dem äta lunch.

Men när man börjar gräva lite leder spåren till Mothers huvudkontor i New York, hemvist för byråns kreativa nav, svenskarna Linus Karlsson och Paul Malmström.

Linus & Paul har även tidigare jobbat med Devo. När duon 1996 rekryterades till byrån Fallon i Minneapolis, och där gjorde sina numera klassiska reklamfilmer för Miller Lite, använde de Devos Jerry Casale som regissör för flera av filmerna.

”Jag var 14 år när jag såg ’Whip it’-videon med Devo”, säger Paul Malmström. ”Man ser en miljon saker, några av dem stannar kvar dem. Detta var en av dem.”

Den kampanj som Mother nu gör för Devo är en meta-kampanj, där även varenda pitch och mötesprotokoll läggs ut på nätet. ”Vad det handlar om, på ett andra plan, är marknadskrafternas försök att lansera ett gammalt rockband. Och det är vi på byrån som kommer att framstå som de största idioterna.”

Nästa steg i kampanjen är utomhustavlor och tidningsannonser. Mother har tillverkat lampskärmshattar i olika storlekar och material som ”alla gillar”, bland annat gelé. Bilderna visar sedan olika människor som ”leker med/myser/slickar på/smeker” Devo-symbolen.

Och det finns en ny slogan. ”Finally, something for everybody!”.

(slut)


GRADVALLS VAL

LYRIK
”A-well-a bird, bird, bird, well the bird is the word”. The Trashmen, gruppen bakom ”Surfin bird” från 1962, återuppstår i Sverige på påskdagen.

TV-SERIE
”Millennium”, lördagar, SVT. Fungerar inte tv-versionen mycket bättre än långfilmerna?

SIGNATUR
”How to make it in America”, Canal+. ”I need a dollar” av okände soulsångaren Aloe Blacc. Bästa signaturlåten sedan ”Sopranos”.

+

BONUS:

Elva danska soldater som befunnit sig i krigszoner de senaste tre åren har begått självmord vid hemkomsten. Ibland berättar de små siffrorna mer än de stora.

Att inte bara förklara det vidriga med krig – utan även få oss att känna denna vidrighet in i märgen – präglar även HBO:s nya storsatsning ”Pacific” som får svensk premiär på påskdagen 4 april på Canal+, endast två veckor efter den amerikanska urpremiären.

”Pacific” är producerad av Steven Spielberg och Tom Hanks. Serien kan ses som en nio år försenad uppföljare till tv-mästerverket ”Band of Brothers”. Då var det slaget om Europa som skildrades i tio avsnitt, nu är det slaget om Stilla Havet.

Den totala budgeten för ”Pacific” är 200 miljoner dollar, alltså drygt 140 miljoner svenska kronor per avsnitt. Att jämföra med snittet för svenska långfilmer som ligger på 20 miljoner kronor.

De resurserna märks. Men vad som framförallt märks är att andra världskriget inte skildras så heroiskt och ädelt som det gjort tidigare (även om första avsnittet är en orgie i patriotiska stråkar).

”Pacific” bygger på överlevande soldaters berättelser och för första gången visas kriget lika djävulskt som det var för dem som faktiskt var där.

I en scen, byggd på en verklig händelse, får vi se hur japanska soldater skurit av könsorganen på amerikanska soldater och sedan tryckt in dem i deras munnar. I en annan scen, också från verkligheten, plockar en amerikansk soldat ut guldplomberna på en japansk soldat med sin bajonett – allt detta medan soldaten fortfarande lever.

På tv-kanalen HBO:s hemsida kan man nu följa serien interaktivt. Visningarna av själva avsnitten är spärrade för europeiska användare, men de kompletterande dokumentärerna går att se.

Jan Gradvall