Skivrecensioner, DI Weekend
Paul Weller
Titel: Wake up the nation
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 3
Problemet med Paul Wellers nya album är exakt en decimeter. Eller, rättare sagt, skillnaden mellan tre och fyra decimeter.
Enligt en regel som ännu inte blivit nedskriven får nämligen rockgitarrister inte stå med längre mellanrum mellan fötterna än tre decimeter. Därefter påverkas musiken – som också blir bredbent.
Med bredbent rock åsyftas en avart där popdisciplin och attityd ersätts av gung och feeling. Vid fotavståndet fyra decimeter blir det bluesrock. Vid fem centimeter blir hårdrocksolon. Och vid sex decimeter spricker spandexbyxorna och alla tänkande människor flyr mot nödutgången.
Titelspåret på ”Wake up the nation” är, tyvärr, bredbent. Visserligen har Paul Weller bara drygt tre och en halv decimeter mellan benen, men i hans fall är det illa nog. ”Wake up the nation” kommer att gå till historien som hans sämsta singel i karriären vid sidan av The Jams ”All around the world” och ”Peacock suit”.
Samtidigt är det bara att applådera att Paul Weller fortsätter att vägra lyssna på några andra röster än den inne i sitt eget huvud. Hans förra album, ”22 dreams”, hyllas i dag unisont som krönen på hans karriär, men det var få svenska journalister som begrep det när den gavs ut. Skivan fick två plus i Aftonbladet, en geting i Expressen och recenserades inte alls i Dagens Nyheter. (I Dagens Industri fick den betyget 5).
Medan mästerverket ”22 dreams” var en hyllning till allt som Paul Weller lyssnat på under hela sitt liv – jazz, soul, kraut, evergreens, talad poesi – är ”Wake up the nation” ett komprimerat, hårt, rakt rockalbum. Albumet innehåller ett par pärlor, men det är oroväckande hur Paul Weller väljer att sjunga i de snabba låtarna. Om sälar varit uppväxta med oi-punk hade de skällt så här.
Jan Gradvall
The Fall
Titel: Your future our clutter
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
2007 fick den engelske journalisten Dave Simpson en idé: han skulle skriva en bok om alla som under 30 år varit medlemmar i ökända Manchester-bandet The Fall. När han till slut lyckats spåra samtliga 43 medlemmar, och skrivit klart bokenn, hade han förlorat sin bil, sin hälsa och den flickvän han hade varit tillsammans med i 17 år.
Bandet The Fall och i synnerhet frontfiguren Mark E Smith – den ende medlem som varit med hela vägen – har en tendens att skapa den typen av fanatism. På mitt skrivbord på mitt kontor, som jag alltid rensar rent vid arbetsdagens slut, har jag en enda pryl förutom lampan: en box med The Falls alla inspelningar för John Peels radioprogram. Allt för att påminna mig själv om att tänka mer som Mark E Smith och inte kompromissa med det jag gör.
The Falls nya album, bandets 28:e studioalbum, kan vara det bästa sedan ”Grotesque” från 1980. Att lyssna på Mark E Smith är som att luka på utspilld bitter på en heltäckningsmatta på en pub: det är surt, unket, stickande; den totala motsatsen till parfym. Surheten gäller även själva musiken som träffande beskrivits som country & northern.
Men Mark E Smith, som döpte sitt band efter Albert Camus roman ”Fallet” från 1956, är en briljant textförfattare. Rent musikaliskt har The Fall årgång 2010 även tagit ett jättekliv framåt, och vitaliserats av modern elektronik, utan förlora sin attack.
Jan Gradvall
Jesse Malin & The St Marks Social
Titel: Love it to life
Skivbolag: Side One Dummy/Border
Betyg: 4
Det finns inga kvarter i världen som får mitt hjärta att banka lika hårt som East Village i New York City. Det kanske förklarar varför jag kan älska en väldigt traditionell rocksångare som Jesse Malin mer än vad som egentligen är motiverat.
Jesse Malin är barden av East Village. Precis där, men ingen annanstans, är han den bästa rockartisten i världen. På sitt förra soloalbum gjorde Jesse Malin en duett med självaste Bruce Springsteen, men inte ens det räckte för att någon utanför East Village skulle bry sig. (Hans version av Replacements ”Bastards of young” från den skivan är för övrigt en av mina eviga favoriter.)
Jesses Malins nya album är också mer East Village än någonsin. Skivan har sitt ursprung i att Jesse Malin blev tillfrågad att skriva låtar till en film om JD Salinger, en annan New York-skildrare.
Resultatet har blivit ett album där Jesse Malin sjunger om sin egen uppväxt, om Bowery och ryssarna på 2:a avenyn, om poeterna i St Marks Church (där Patti Smith slog igenom). Den The Clash-influerade musiken påminner även hela tiden om att det vid Tompkins Square Park finns en väggmålning av Joe Strummer.
Jan Gradvall
JJ
Titel: No 3
Skivbolag: Sincerley Yours/Secretly Canadian
Betyg: 4
Rough Trade East, vid Brick Lane i östra London, är förmodligen världens just nu ledande skivaffär. Hela april månad är butiken överfull av affischer för vad Rough Trade utnämnt till månadens band: JJ, en duo från Vallentuna som fortfarande få i Sverige hört talas om.
JJ består av sångerskan Elin Kastlander och musikern Joakim Benon. Bandet är valt utifrån Elins perspektiv, en förkortning av ”Joakim och jag”. På sitt fina debutalbum ”No 2” (förvirrande nog var ”No 1” bara en singel) hade JJ en låt som hette ”Ecstasy” och en som hette från ”From Africa to Málaga”.
Det är även en bra beskrivning av deras musik. JJ låter som de blivit askmolnsstrandade på Ibiza utan att vilja komma därifrån. Musiken är präglad av den Ibiza-klubbkultur som kallas ”balearic” och påminner även om Saint Etiennes två första album. På det utmärkta ”No 3” visar JJ sina svenska rötter genom att sampla en italiensk fotbollskommentator när Zlatan gör mål för Inter.
Jan Gradvall