Krönika, Dagens Industri
Weekend 4 juni
Krönika
Jan Gradvall
Bland höjdpunkterna på Ed Ruscha-utställningen på Moderna Museet finns hans målningar av bensinmackar från 1966, där färgerna är så starka att de ser ut att kunna självantända vilken sekund som helst.
Moderna Museet fokuserar just på Ed Ruschas målningar. Men hans inflytande på inte bara konstvärlden utan populärkulturen i stort blir ännu tydligare om man parallellt med utställningen googlar fram en fotobok från 1963.
”Twentysix Gasoline Stations” var Ed Ruschas första bok och har kallats ”the first Modern Artist’s book”. Vad Ed Ruscha porträtterar i boken är exakt vad titeln anger. Vi får se fotografier av 26 bensinmackar, med knappa bildtexter som anger märke och var de ligger. Det är allt.
Ed Ruscha ångrade att han gick med på att numrera och signera den första upplagan på 400 exemplar. Ed Ruscha ville att fotoboken skulle se så neutral och fabriksproducerad ut som möjligt. Som han själv sade i en intervju: ”I want to be the Henry Ford of book making”.
Den första bensinmacken i ”Twentysix Gasoline Stations” är Bob’s Service i Los Angeles, där Ed Ruscha bodde. Därefter följer bensinmackar längs vägen till Oklahoma City, där Ed Ruscha hade växt upp och där hans mamma fortfarande bodde. Alla ligger längs den legendariska Route 66.
När man i dag tittar på Ed Ruschas bensinmackar, vare sig det handlar om de han målade eller fotograferade, kan man tycka att motiven är rätt självklara. För vem tycker inte att bensinmackar kan ha en magisk laddning? För turister som åker till USA är bensinmackar och motell i dag lika självklara att fotografera som Grand Canyon eller Vita Huset.
Men poängen är att det var just Ed Ruscha och andra popkonstnärer som hjälpte oss att se på vardagen och samtiden på det här sättet. Samma år, 1963, började Andy Warhol göra porträtt i fotoautomater. Året innan, 1962, medverkade Ed Ruscha, Andy Warhol, Roy Lichtenstein och flera andra på den första amerikanska popkonstutställningen på ett museum.
När man tittar på Ed Ruschas bensinmackar slås man också av vilken avgörande betydelse de haft för mode, reklam, musik och film. Begreppet road movie användes för första gången 1969 i en replik i ”Easy Rider”, detta sex år efter ”Twentysix Gasoline Stations” som i mångt och mycket är en road movie fast med stillbilder
Ed Ruscha måste i sin tur ha varit influerad av tv-serien ”Route 66” som gick på amerikansk tv från 1960 till 1964.
Vi har genom åren sett ett otal såna här road movies – ”Paris, Texas”, ”Thelma and Louise”, ”Little Miss Sunshine” – där Ed Ruschas bensinmackar dyker. Eller jämför våldsamheten i Ruschas ”Burning Gas Station” med ”Wild At Heart” och ”Natural Born Killers”.
Även rockvideor har lånat mycket från road movie-estetiken. Särskilt under 1980-talet dök det upp dammiga bensinmackar i var och varannan MTV-video.
Varje dag rullar det fortfarande ut modeteam från Los Angeles för att plåta nya kampanjer i dessa miljöer. På uppdrag av en reklambyrå fick jag själv för 20 år åka längs med samma bensinmackar för att skriva en reseskildring till en jeanskatalog.
Den riktiga bensinen i dessa mackar må ha sinat för länge sen, men aldrig den kreativa.
(slut)
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Prinsessan och grodan”. Som vuxen applåderar man varje barnfilm där Randy Newman skrivit musiken.
TIDNING
Novell. Särskilt artikeln om dödsolyckan i Roskilde för tio år sedan och om hur den för alltid förändrat livekonserter.
LEDMOTIV
”A-Team”. Som uppvärmning inför långfilmsversionen (biopremiär 9 juni): återupptäck en av tv-historiens bästa signaturlåtar.
+
BONUS:
När Rick Rubin övertalade Johnny Cash att 1993 börja spela in ett album hemma i sitt eget sovrum så förändrades inte bara Johnny Cashs karriär. Hela musikhistorien fick in ny inriktning.
Det nakna, avskalade soundet på albumet ”American Recordings” (1994) har sedan dess förblivit idealet för hur melankoliska rock- och countryartister ska låta.
Alla artister sjunger närmare mikrofonen sedan det albumet. Och stråkarna är borta med vinden.
Intressant är även hur Rubin/Cash-samarbetet gjort att musikhistorien nu håller på att skrivas om retroaktivt. För 20 år sedan hade intresset varit måttligt för att höra Kris Kristoffersons gamla demotejper. Men nu är intresset för ett sådant album på topp – det får ju Kris Kristofferson att låta som om han hade spelat in med Rick Rubin 1968
Albumet ”Please don’t tell me how the story ends: The demos 1968-1972” (Light In The Attic/Border) är en av årets finaste återutgivningar, både till form och innehåll. Demoversionen av ”Me and Bobby McKee” – som Kristofferson skrev efter att en Nashville-förläggare utmanat honom att skriva en låt som sin sekreterare, Bobby McGee – låter bisarr, med maximalt med eko och en drucken Billy Swann på orgel.
Men resten radar upp exempel på exempel på att ingen sjunger Kris Kristofferson-låtar bättre än Kris Kristofferson själv.
Jan Gradvall