Nordens bästa musiktidning är norsk
Norska dagstidningen Dagbladet bad mig recensera den nya norska musiktidningen Eno. Som visade sig vara alldeles lysande. Publicerad 13/8 2010. Här nedan min recension både i svensk och norsk version. Akkurat!
Text: Jan Gradvall
Varför ska man egentligen köpa en musiktidning? Svaret på denna fråga är radikalt annorlunda i det digitala samhället jämfört med det analoga.
Forna musiktidningarnas sätt att informera om nyheter, intervjua artister och betygsätta skivor är inte längre relevant.
Den musikintresserade konsumenten – och därmed den potentielle tidningsköparen – kan redan hitta all musik på Spotify eller YouTube, direkt själv avgöra hur det låter samt, ännu viktigare, via länkar få tips om en massa annan musik i samma stil.
Ordet nyhet har heller inte samma innebörd i det digitala samhället som i det analoga. Nyheter förmedlas numera i realtid: iPhone är det nya CNN.
Att ett så kallat aktuellt nyhetsprogram i tv i dag känns lite inaktuellt redan när det sänds på kvällen säger en del om hur aktuell en månadstidning om musik skulle kunna bli.
En artist som Kanye West berättar också mer om sig själv på Twitter än vad någon journalist kan få fram under en hotellrumsintervju.
Desssutom har den roll som tastemaker som tidningar som NME länge hade har i dag övertagit av mp3-bloggar som Gorilla vs Bear och Brooklyn Vegan. Det är på nätet det händer.
Så att musiktidningar på papper går med förlust eller läggs ned har ingenting med konjunkturen att göra – vilket journalister alltid brukar skylla på – utan med med musik- och medieklimatet.
Det mest intelligenta med nya norska musiktidningen Eno är att den förstått allt detta, tagit konsekvensen av det – och gjort ett strålande debutnummer fylld av journalistik som inte nätet kan erbjuda eller övertrumfa.
Musiktidningen Eno innehåller inga konsertrecensioner eller skivrecensioner.
Vad Eno i stället gör är något som blir alltmer sällsynt men därmed också viktigare i dagens medieklimat: Eno förklarar sammanhang. Eno förklarar varför musik fortsätter att vara så viktigt i våra liv.
Att skriva är att tänka. Det är väldigt sällan nordisk journalistik kommer ihåg det, men jag påminns om det gång på gång när jag läser Eno.
Eno har intervjuer med några av 2010 års mest relevanta artister som CEO, Big Boi (fokuserad på hans besatthet av Kate Bush), G-Side och det för mig helt okända norska bandet Altaar som jag direkt kollade upp på YouTube och bestämde mig för att snarast se live.
Reportagen belyser allt från Ornette Colemans sätt att spela, med intervjuer med fyra andra saxofonister, till en genomgång av svart soulmusiks besatthet av egyptologi och rymden; från Earth, Wind & Fire till årets R&B-sensation Janelle Monáe.
Eno presenterar också några av de mest originella och bästa idéer jag någonsin sett i en musiktidning, vare sig skandinavisk eller internationell.
Två unga författare får i uppdrag att skriva till musik. En väljer Beach House, en annan hela Mariah Carey-katalogen.
En annan lysande artikel – närmast poetisk i form och tanke – utgår från en elvaårings plånbok från 1992, en tidskapsel med inristade bandloggor av Slayer och Metallica, och fylld av medlemskort i Donald Duck-klubben och Fantomen-klubben.
Eno är dessutom smarta nog att positionera sig som en musiktidning som man ställer i bokhyllan snarare än lägger i återvinningshögen; precis som till exempel litteraturtidningen Granta eller den nya engelska musiktidningen Loops.
Priset ligger på 99 kronor, upplagan är begränsad till 3 000 exemplar och form och typografi är vackrare än de flesta bokomslag. Jag kommer att prenumerera på Eno.
(slut)
NORSK VERSION
Hvorfor skal man egentlig kjøpe et musikkblad? Svaret på dette spørsmålet er radikalt annerledes i det digitale samfunnet sammenlignet med det analoge.
Gammeldagse musikkmagasiners måte å formidle nyheter, intervjue artister og karaktersette plater er ikke lenger relevant.
Den musikkinteresserte forbruker - og dermed den potensielle magasinkjøperen – kan allerede finne all musikk på Spotify eller YouTube, umiddelbart selv avgjøre hvordan det låter og, enda viktigere, via lenker få tips om masse annen musikk i samme stil.
Ordet nyhet har heller ikke samme betydning i det digitale samfunnet som i det analoge. Nyheter formidles nå i sanntid: iPhone er det nye CNN.
At et såkalt aktuelt nyhetsprogram på tv i dag oppleves som litt uaktuelt allerede når det sendes på kvelden, sier en del om hvor aktuelt et månedsmagasin om musikk kan være.
En artist som Kanye West forteller også mer om seg selv på Twitter enn noen journalist kan få fram i løpet av et hotellromsintervju.
Dessuten har tastemaker-rollen som aviser som NME lenge hadde, blitt overtatt av MP3-blogger som Gorilla vs Bear og Brooklyn Vegan. Det er på nettet det skjer.
Så at musikkpublikasjoner på papir går med tap eller legges ned har ingenting med konjunkturen å gjøre – som alle journalister skylder på – men med musikk- og medieklimaet.
Det mest intelligente med det nye norske musikkmagasinet Eno er at den har forstått alt dette, tatt konsekvensen av det – og laget et strålende debutnummer fylt av journalistikk som ikke nettet kan tilby eller trumfe over.
Musikkmagasinet Eno inneholder ingen konsert- eller plateanmeldelser.
Hva Eno i stedet gjør, er noe som blir stadig mer sjeldent, men dermed også viktigere i dagens medieklima: Eno forklarer sammenhenger. Eno forklarer hvorfor musikk fortsetter å være så viktig i livene våre.
Å skrive er å tenke. Det er veldig sjelden nordisk journalistikk husker på det, men jeg blir minnet på det gang på gang når jeg leser Eno.
Eno har intervjuer med noen av 2010s mest relevante artister, som CEO, Big Boi (fokusert på hvor besatt han er av Kate Bush), G-Side og det for meg helt ukjente norske bandet Altaar, som jeg umiddelbart sjekket ut på YouTube og bestemte meg for snarest å se live.
Reportasjene belyser alt fra Ornette Colemans måte å spille på, med intervjuer med fire andre saksofonister, til gjennomgang av svart soulmusikks opptatthet av egyptologi og verdensrommet; fra Earth, Wind & Fire til årets r&b-sensasjon Janelle Monáe.
Eno presenterer også noen av de mest originale og beste ideene jeg noensinne har sett i et musikkmagasin, skandinavisk eller internasjonalt.
To unge forfattere får har fått i oppdrag å skrive til musikk. Den ene velger Beach House, den andre hele Mariah Carey-katalogen.
En annen lysende artikkel – nærmest poetisk i form og tanke – tar utgangspunkt i en 11-årings lommebok fra 1992, en tidskapsel med innrissede bandlogoer av Slayer og Metallica og fylt av medlemskort til Donald Duck- og Fantomet-klubben.
Eno er dessuten smarte nok til å posisjonere seg som et musikkmagasin man setter i hylla, snarere enn å legge det i papirgjenvinningsbunken; akkurat som for eksempel litteraturmagasinet Granta eller det nye engelske musikkbladet Loops.
Prisen er 99 kroner, opplaget begrenset til 3000 eksemplarer, og form og typografi er vakrere enn de fleste bokomslag. Jeg kommer til å abonnere på Eno.
(slut)